Det här med musik hörni. Det är min svaga och min starka punkt. På samma gång. En av mina svenskaklasser skapar just nu sina egna reklamfilmer med syftet att sprida en propaganda och reflektera över den. Reklamfilmer måste ju innehålla musik och så var vi där.... jag och en elev "råkade" dela musiktips och lyssna i en halvtimme... hehe. Jag är ju som ni vet lite av en musikalisk kameleont och en av mina preferenser når postrocken och där möttes vi. Helt plötsligt var lektionen bara slut och den hade ju knappt börjat. Jag hade försvunnit in i musikens värld. Ska göra ett bättre försök att hålla fokus på svenskämnet under lektionen i eftermiddag. 

 

De sista passen innan tävling känns ofta tvivelaktiga tycker jag. I söndags gick det som jag tidigare nämnt dåligt och i veckan har jag inte hunnit träna något då jag har fullt upp med spelning och 30-årskalas men i dag körde jag och Imra ett pass tillsammans. Planen var att ha roligt tillsammans och köra genom ettan och därefter träna några moment i tvåan och det gick SÅ HIMLA BRA! Imra var "förig" (alltså framme och lyhörd) och vi samarbetade så bra. Var lite orolig över att hennes stora snöfascination skulle ta överhanden då det kräksnöat hela dagen och gårdsplanen inte är skottad ännu, men hon travade på fint och utförde det hon skulle. Tror dessutom att det var topp tre-känsla på linförigheten i kväll vilket känns bra så här innan tävlingen på söndag.

Nu är planen lek i morgon, lite sök och bara bus och på lördagen ska vi åka skidor tillsammans samt ta oss igenom söndagens program snabbt för att känna på känslan. Jag tänker inte börja greja med detaljer nu så här nära tävlingen, utan hoppas att det arbete vi lagt ned räcker till det tredje och sista 1:a priset så vi kan få vårt efterlängtade LP1 (lydnadspris 1).

Hade tänkt att åka skidor efter jobbet men då vädret "snöade mig inne" körde jag 40 minuter på cykeln inne istället, men visst är det så himla mycket skönare med utomhusträning? Det känns som att man får så mycket mer då!

En kall vinterdag för två år sedan satt jag i passagerarsätet i Christoffers bil och halvslumrade medan han körde oss hem från en dag i Raja. Han tittade på mig och frågade vad jag skulle säga att vi två är för något. Jag svarade trevande att jag tyckte att vi var två personer som höll på att lära känna varandra och att det kändes som att det kunde bli något mer än vänskap. Anledningen till min försiktighet i svaret var att jag någon vecka tidigare sagt att jag trodde att jag höll på att bli kär i honom och att han då satt tyst. När jag sedan frågade honom om tystnaden sa han bara att han inte visste hur en sådan kärlek kändes och att han var tvungen att vänja sig med känslan. I efterhand framkom det att han ville att jag skulle säga att jag tyckte att vi var pojkvän/flickvän där när han frågade mig i bilen. Christoffer är ingen person som "spontantar" stora beslut och när han beslutade sig för att låta känslorna ta plats och vågade säga att han ville att vi skulle vara vi visste jag på en gång att det var på riktigt. Han är tryggheten som alltid står pall och som alltid vet vad han vill. Han hetsar sig aldrig till saker utan låter saker och ting sjunka in. Allt han gör är noggrant uträknat och har han inte en plan B ser han till att plan A går som han tänkt.

Mitt i allt detta trygga och ordningssamma som jag älskar har han också den där barnsliga sidan som jag kanske älskar ännu mer. När han sjunger högt i bilen med en hittepå-text eller när han retar mig till vansinne när jag har lågt blodsocker. Att han kan skämta mitt i allvarliga stunder och att han alltid har glimten i ögat närvarande gör honom till en älskvärd person som alltid finns vid min sida och det är jag så evinnerligt glad för. I dag fyller han 30 år och fortfarande ser han på Disneydags, vägrar att äta kikärtor, retas fortfarande med sina syskon och framförallt har han nära till ett skratt. Grattis älskade Christoffer på din födelsedag! 

 

 

Är helt hänförd över den kraft som musik besitter att få en att må bra och glädjen över att kunna sprida musik till människor som lyssnar. Tack tack tack för i kväll. Känner mig överväldigad av fina ord och är tacksam över att jag fick gästa Vilhelmina jazzkvartett. Tack till publiken och tack musiken för att du ger mig så mycket. Ingen musik, inget liv och så vidare! Nu är det natti natti för i morgon väntar en mycket rolig dag men mer om det då! Nu ska jag gå upp och försöka ta plats i sängen där förmodligen vår fyrbente familjemedlem intagit min plats.

Ps: Min lillebror Ludvig filmade några klipp med min telefon men kvallan är sämst och dessutom hör man Ludvigs nöt-knaprande..... så, vi får se om det blir något klipp här eller ej, hehe.

 

Kvällen har innehålit både plus och minus. Först tränade jag och Imra en kort stund på stallet men hon var så otroligt ofokuserad och trött - absolut inte närvarande. Det var som om hon tyckte att jag var tjatig och tänkte "men nej... inte det HÄR igen..!" Känns inte bra om hon har den känslan med tanke på att vi har en tävling inbokad nästa helg och ännu en helgen efter. Försökte göra mig så rolig som möjligt men inget fungerade. Efter en liten analys från min sida kan det ha berott på att jag var smått stressad eftersom vi bara hade cirka 40 minuters effektiv träningstid på oss (eftersom jag skulle iväg och repa sen).

Imra är oerhört känslig över hur jag som förare är. Har jag en dålig dag eller har jag inte planerat passet noga märker hon det direkt och resultatet blir därefter. Jag ska ta nya tag i morgon och köra mycket lek och andra, mer oväntade övningar. Jag har ju faktiskt nött lydnad varje dag i över en veckas tid. Brukar satsa på två längre, planerade pass i veckan och så kanske ett eller två kortare pass utöver det beroende på hur min vecka ser ut med övriga aktiviteter. Och appropå övriga aktiviteter! Se här!

För ett tag sedan blev jag kontaktad av Vilhelmina kommun med en förfrågan om jag ville hålla ett mindre föredrag om mitt yrkesval och min väg till att välja att utbilda mig till lärare. Malgomajskolan, gymnasieskolan där jag jobbar, hade i dag en temadag med fokus på arbete och studier och förutom min medverkan berättade fler personer om sina yrken och studier på väg till yrket.

Det kändes som en förmån att få stå framför flera ungdomar och berätta om varför just jag valde att bli lärare. Egentligen är svaret enkelt: jag ville jobba med mina intressen och få fler att få upp ögonen för hur underbart det är att läsa, skriva, sjunga, spela och skapa med språk och musik i största allmänhet. När jag nu jobbat i tre och ett halvt år vet jag mer. Jag vet att läraryrket är ett kreativt yrke där du själv äger rätten att bestämma, planera och skapa din egna undervisning men samtidigt har tryggheten i att luta dig emot en skollag och en läroplan. Du blir även viktig för andra, du blir ihågkommen och du får omedelbar feedback och får på gång veta om det du gör är bra eller dåligt och om det inte sägs högt visas det i det resultat dina elever presterar.

Att jobba med ungdomar är något som jag gör för att jag tycker om att umgås med dem - jag gillar att höra dem berätta om vad som händer i deras värld, kanske för att det inte är så himlarns länge sedan jag själv var gymnasielev, men kanske främst för att jag har ett intresse av mänskliga relationer och hur de kan skapas för att bli så trygga och respektfulla som möjligt. Förutom att lära ut mina ämnen har jag varje dag chansen att påverka mina elever. Nu jobbar jag till exempel med reklamanalys i en av mina klasser och utöver verktygen för själva analysen lär jag dem kritiskt tänkande. Min tanke som lärare är att du får respekt om du visar respekt och att det är lättare att få med sig sitt lag (sin klass eller grupp) om du spelar i samma division som dem. Jag blev även lärare för att det är en bra grundutbildning. Det finns en stark karriärtrappa inom skolans värld där du kan vidareutbilda dig till specialpedagog, ansöka om projekt och jobba som förstelärare, du kan läsa till en licentiatexamen och bli lektor, du kan forska inom ditt ämne och sedan undervisa vid universitet och högskola, du kan skriva böcker om ditt ämne, du kan hålla föredrag och föreläsa. Du kan gå rektorsutbildningen och arbeta som skolledare, du kan ansvara över ditt ämne på skolan, du kan göra karriär inom Skolinspektionen och Skolverket. Om du vill lämna skolans värld har du dessutom möjlighet att arbeta inom andra områden där god ledarskapsförmåga meriteras. 

Om det är någon som läser detta som har den minsta fundering på läraryrket: gå då in på denna sida. Där kan du se filmer, läsa intervjuer, göra ett test för att se inom vilket område du passar att undervisa i och se var och hur man kan göra karriär. För det vidare är en kampanj som Skolverket har för att locka ännu fler till ett av världens viktigaste jobb: läraryrket.

 

Under denna planeringseftermiddag har jag lyssnat på Lisa Ekdahl. Albumen "Med kroppen mot jorden", "Bortom det blå" och "Olyckssyster" följde mig hela gymnasiet och studietiden i Umeå. Tänker på hur jag gick från min lägenhet till Tannbergskolan i Lycksele och lyssnade på Lisa varje morgon under en lång tid. Hur jag tog mig genom prestationsångest, hjärnutveckling (hej hej tonårstid) och relationer, både bra och sämre. Sena kvällar och nätter som avslutades med "Gitarren i knät", alla de tusen gånger jag lyssnade på "Dom band som binder mig", gången jag skickade låten "Hon förjänar hela himlen" till min kompis kille för att jag var förbannad på att han gjort henne illa, gången jag lyssnade på Lisa under en iskall natt i Lycksele med en person som aldrig blev det som vi kanske trodde skulle bli, hur blicken drogs mot mig när vi möttes i skolan dagen efter men jag klev ett steg längre bort och tryckte hörlurarna in i öronen för att tysta tankarna. Feghet, rädsla eller bara brist på erfarenhet. Mystiken i melodin i "Olyckssyster och försöken att tolka texten som 17-åring (det går bättre nu). Frasen "Du sålde mitt hjärta på realisation" som fick inspirera mig till titeln på en Sestina jag skrev till en person från då "Sestina till ett hjärta på realisation". Allt som hon inspirerat mig till att göra och inte göra. Kära Lisa Ekdahl. Tack för det. 

 

För att spinna vidare på gårdagens inlägg om att vara i nuet. Det finns ingen stund jag är så mycket i nuet som när jag undervisar och när jag tränar med en hund. Hundar skänker en ro i kroppen och för att det ska gå bra i samspelet måste man vara närvarande. En hund låter dig inte tänka på annat för då tänker den på annat. Kvällens träning var extra rolig då Julia var där med jämten Rask som är en avkomma efter Jax. Blev så imponerad av Rask då han inte skällde eller pep eller visade andra tecken på oro. För att vara hans första gång i ett ridhus gjorde han mycket bra ifrån sig. Roligt att se också att Jax lugna humör verkar gå i arv!

Det tog lång tid och jag behöver fortfarande jobba på det men nu är jag faktiskt ganska bra på att vara i stunden och inte tänka på sen. Ligger i soffan och läser. Kinderna hettar efter några timmar ute. Träningen med Imra gick bra och vi hade så roligt! Tänk att de här två fyrbenta vännerna skänker en sådan glädje. Får mms med naturromantik från Christoffer och fikar Raja-tunnbröd och mjölk. Den här stunden är så bra. Tack tack tack livet för att du äntligen lärde mig att inse nuet och dess kraft. PS: den fina ljuslyktan fick jag av bästa svärmor i julklapp! 

I går hade vi personalfest och kvällen var jätterolig. Vi höll till på Hotell Wilhelmina och åt mat och tävlade i olika lekar och sedan dansade vi till ett liveband. Funderade lite på det här med dans. Styrdans som bugg och foxtrot kommer ju att dö ut! Det är inte många killar under 35 som vet hur man för i en bugg till exempel. Hur kommer det att se ut om 20 år? Kommer alla då sitta och prata och dansgolvet gapar tomt? Så tråkigt! Jag tycker det är roligt att dansa och kommer att tycka att det är en sorg om dansen helt försvinner.

Tidigt i morse åkte Christoffer upp till Raja med skotern för att köra där och jag och Jax tog sovmorgon och sedan har vi (eller jag, Jax gjorde inte många knop) städat upp i gästrummet efter tapetseringen. Nu blir det en långpromenad i skogen med Jax och sedan ska jag köra ett förhoppningsvis strukturerat och givande pass lydnadsträning med vildingen Imra. I torsdagkväll var hon mer vild än tam och busade runt i snön och hade sig... Blir inte riktigt klok på den där hunden. Det är som att hon tänker att hon ska jävlas med mig, haha, för att sedan helt plötsligt gå som en klocka.

Hoppas ni har en fin lördag!

I detta nu dricker jag mitt just nu godaste te "Lapsang" med massor av mjölk och två mackor som C ordnade till mig på beordran, haha. Ringde när jag körde hem från Vilhelmina och frågade honom om han kunde fixa fika till mig. Jag är ju en sådan där som måste äta frukost, lunch, mellis, middag och kvällsfika för att överleva (äter jag supertidig frukost vill jag dessutom ha ett mellis innan lunch också för att kunna leverera optimalt. Ingen vill samarbeta med Carolina med lågt blodsocker, tro mig) och nu hade det gått fem timmar sedan middagen och min mage kurrade efter föda efter ett två och en halv timme långt styrelsemöte med Brukshundklubben. Vi har bland annat förberett inför årsmötet i februari. På jobbet har det rullat på och jag fick uppslag till ett blogginlägg efter en diskussion om språksociologi som skenade iväg till Facebook-statusar - mer om det i ett kommande inlägg alltså. Nu ska den här trötthjärnan ta och luta huvudet mot kudden och vila sina blå.

 

Detta är mest troligt veckans viktigaste blogginlägg som florerar i bloggosfären. Läs och begrunda och gå på cellprovtagningarna som du blir kallade till!

Då jag inte har några lektioner på måndagseftermiddagar brukar jag passa på att åka hem vid lunchtid och ägna de resterande jobbtimmarna till rättning/planering/övrigt jobb. När jag kommer hem tar jag in Jaxen och så gör vi ordning lunch och han kurar inne och håller mig sällskap när jag jobbar. Tänkte i dag att han är ett så himla bra sällskap trots att han inte kommer med några som helst infallsvinklar när det gäller mitt pedagogiska arbete. Han bara ligger där på golvet med sin varma och lurviga kropp och då och då tittar han på mig innan han somnar om igen. På tal om arbete: ibland får jag verkligen sådana där älskarmittjobb-il, som i dag till exempel. Jag vill inte gå in på detaljer med risk för att hänga ut specifika elever. Det hela handlar i alla fall om utveckling och att man någonstans haft en del i det.

Hade planerat att nyttja min motionstimme till skidåkning i dagsljus men då termometern har visat mellan 25-30 minus hela dagen fick den planen skrotas så timmen sparas till senare tillfälle när det passar.

 

 

 

Har mer och mer märkt på Imra att hon är rätt beroende av att gå på förväntan, alltså att hon hela tiden räknar med att det ska komma något roligt och blir det samma sak som nöts om och om igen blir hon less och svårjobbad. Hon slår liksom av - zoonar ut. Det innebär att jag måste skifta övning var tionde minut (maxtid) och variera så mycket som möjligt samt belöna på olika sätt så hon hela tiden har viljan uppe. Hon är i överlag en lättjobbad hund, men ingenting kommer gratis.

Ser mycket fram emot det år vi har framför oss. Vi är anmälda på två tävlingar här framöver: en i Strömsund om tre veckor där vi siktar på det tredje förstapriset i lk1 och så en tävling i Vilhelmina där jag hoppas vi kan starta i lk2. Det beror ju helt på om Imra och jag är med på noterna i Strömsund och får minst 8/10 på varje moment och ett förstapris. Jag är dock tveksam till att starta tvåan om en månad då många av den klassens moment är i inlärningsfasen, det är bara tre av åtta moment som sitter så pass bra att jag känner mig nöjd. Men som sagt: den som inte tränar får ingen framgång, nu kör vi Imra! 

 

 

I går påbörjades förvandlingen av gästrummet/Jax rum/jaktrummet. Jag och pappa tapetserade och i dag fortsätter vi. Jag lovar att ni ska få se före- och efterbilder men jag vill att allt ska vara klart då. Vi ska lägga nytt golv också och väntar in det så det tar nog ett tag. Det känns jätteskönt att vara igång med det här rummet som fick vänta längst av alla (källaren, kallskrubben och de andra kattvindarna ej inräknade, där har vi inte gjort något än).

Dagen startade med att jag och Jax for ut och sprang och med Sofia Jannok i lurarna gick det fint trots 16 snålblåstkalla minusgrader. Hade en "buff" runt halsen och över munnen som frös till is... Huu. Nu är jag i alla fall inne, med frukost i magen och ska starta dagens tapetseringspass!

Medan ni inväntar det stora förvandlingsinlägget kan ni ju kika i "Huset"-kategorin där jag samlat alla renoveringsbilder och bilder på hur det såg ut innan och efter min framfart!

- Vad fint mitt hår var (annat än den otvättade historia som sitter på mitt huvud i detta nu).

- Ludvig var ovanligt långhårig.

- Varför ler vi sådär? Kände vi egentligen olust inför porträttfotograferingen? Blev vi tvingade att ställa upp?

- Vi är ganska lika. Lägg märke till den markerade skrattgropen på höger kind hos oss alla. 

 

Jag ber er, högaktningsfullt, att ägna tre timmar av era liv till att titta på dokumentärserien i tre delar om Astrid Lindgren och hennes liv. Så mycket klokskap, så många välformulerade meningar - så väl till barn som till vuxna -och så mycket man inte visste. Hur hon bland annat hämtade inspiration till Kalle Blomkvist, Pippi, Madicken och Skorpan från faktiska personer. Tjorven med för den delen. De tre avsnitten finns på svtplay. Se dokumentären, oavsett om ni är lika inpyrda Astrid-fan som mig eller inte. Den kommer ge er så mycket. Den lågmälda musiken, berättarrösten, bilderna, Astrids egna berättelser och människor ur Astrids liv samspelar så väl tillsammans och ger en nyanserad bild av vår tids kanske mest, och av flest, älskade författare. 

Så var det slut. Detta underbara, stillsamma jullov. Inledde dagen med sovmorgon (hur jag ska lyckas kliva upp 06.30 i morgon vettetusan... de här sena kvällarna och sovmorgnarna har blivit lite för många under lovet) och sedan långfrukost följt av ett pass skidor. Det var så himla härligt ute! När jag först tittade ut såg det snåigt och huttrigt ute men när jag väl kom ut var det bara skönt. Sedan styrde jag och Christoffer städning medan vi tittade på skidåkningen (sprang emellan lite, hehe). Till middag blev det en soppa på de ledsna grönsakerna vi hade i kylen. Kokade ihop sötpotatis, gul lök, vitlök, zucchini, morötter, paprika och chili och den blev helt okej - det kändes som om det var soppväder i dag! I kväll har Emma och Mattias varit här med barnen Gustav och Freja så vi har surrat och fikat. Tack för detta jullov livet. Jag känner mig nöjd och tacksam och är nu laddad för vårterminen - lektionsidéer börjar poppa upp i huvudet nu! Ska nu lägga mig i sängen och avsluta lovet med att titta på Astrid Lindgren-dokumentären - ett mycket värdigt avslut på ledigheten tycker jag!

Underbara Clara skriver ett klokt inlägg på temat som rubriken lyder. När jag läser inlägget känner jag att jag lika gärna kunnat vara författaren. Hennes ord går rakt in i mig. Igenkänningsfaktorn är hög. Hennes läsare kan störa sig på att hon enligt dem alltid är så positiv i sina inlägg. Jag är precis likadan. Sedan jag var liten har jag alltid hört att jag är så positiv - och det är jag ju och jag är glad att jag välsignats med en glad livsattityd - men kommentarerna har inte enbart varit välmenande. Folk menar "men måste du vara så positiv?". Ja, det måste jag! Jag är så som person! Jag väljer att se det fina, jag har ett speciellt öga för det. Min kompis Anna sa en gång: Det är så roligt med dig, Carro, för du ser så mycket fint runt dig! Du kan se en snöflinga som gnistrar extra mycket eller att himlen har en särskild nyans!*

Det har funnits perioder i mitt liv då jag inte orkat lägga märke till de här fina sakerna runt om mig. Perioder då jag varit ledsen av olika anledningar och jag tror att mitt ständiga "insamlande av positivitet" hjälpt mig i de situationerna. Att jag orkat mig genom mörkare stunder för att jag någonstans har haft ett lager av goda tankar och saker att glädjas av.

Min blogg är ett litet, litet korn av hela mitt liv. Här är det jag som skriver, väljer bilder och inlägg. Jag väljer även bort att skriva saker som jag inte tycker hör hemma på internet. Folk glömmer gärna bort det. De tror att man genom en människas blogg känner hela personen och då har rätt att uttrycka sig om att människan är si eller så eller gör ditten och datten. Mitt bloggarkiv startar i oktober 2007 och det blir ett gäng år om man räknar. I den här inläggsmassan finns det klagande, negativism, allvarliga texter och dikter utan hopp men i överlag är det positiva inlägg som florerar för sådan är jag. Jag är ju bara människa och människan är komplex med flera sidor och min dominerande sida råkar vara den positiva och det är något jag är glad och stolt över.

Jag har aldrig i bloggosfären sett någon klanka ner på en bitter och negativ människa, men de glada och hurtfriska personerna klagas det hejvilt på. Varför har internet skapat ett sådant forum? Och hur orkar man vara en människa som klagar på någon som tycker att livet är härligt och bra? Den människan måste ha ett riktigt oskönt, oförhärligande och negativt liv. Tråkigt för den! Roligt för oss!

*Minns inte det exakta citatet men andemeningen är densamma.

 

Var ute och tränade Imra i kväll och hon kändes så himla fin! Lyhörd, fokuserad och positiv. Har suttit och nött bloggar och youtubeklipp för tips på inlärning av momenten i lkl2. Vi får många bra tips av träningskompisarna på klubben också men jag vill ha en så bred repertoar av knep som möjligt för att se vad som passar mig och Imra bäst. Eftersom Imra är den första hund som jag tränar för att tävla med är jag ibland rädd för att lära in fel, vilket så klart händer då och då, men istället försöker jag fokusera på att vi lär oss tillsammans och då kommer det att kännas extra bra när vi väl tar oss uppåt i klasserna. 

 

 

Dalasjö by anordnar en årlig marschallvandring och i kväll var det dags för 2015 års upplaga. Vi var ett stort antal bybor som traskade runt byn för att svara på tolv vuxenfrågor och tolv barnfrågor för att sedan samlas på Folkets hus där vi drack glögg och lottade ut priser. Vi hälsade dessutom de inflyttade byborna välkomna. Jag vet att jag ofta säger det, men det tåls att sägas igen: Dalasjö, du är den bästa by som finns! Tycker om precis allt med dig. MVH/lokalpatrioten.

Tycker så mycket om jullovet för att allt går i sin stilla mak. Dagarna är korta, människor vilar. Många åker inte så långt då de kanske inte är lediga någon längre period utan valsar på hemmavid. Det absolut bästa med jullovet tycker jag är all den sociala samvaron lovet bjuder på. Många tar korta turer kanske till grannbyn eller grannkommunen för att sitta någon eller några timmar och prata och fika överblivet julfika. Man tar sig tiden. Tiden finns med en och man jagar inte morgondagen eller ett annat nu. Det är det fina.

I morse tog jag Imra med på en springrunda. Vi hade det ymniga snöfallet emot oss men jag valde att se snön som en konkurrent som jag skulle vinna över och då gick det lättare. Imras päls kring runt tassarna måste klippas snarast då hon snabbt bygger snöstyltor i det här vädret. Jax fästmö Nikita har nu åkt hem och han ser så snopen ut. Det var verkligen en fin tik och jag sa till Christoffer att vi kunde köpa henne men då jag fick höra den uppskattade prislappen och att hon dessutom inte var till salu nöjde jag med att ha haft henne några dagar, hehe.

 

Hej där tjugohundrafemton, hoppas du har mycket kul att bjuda på. Jag, Christoffer och Acke äter brunch och pratar om gårdagen som blev en lyckad tillställning. Lugn, men lyckad. Och rolig! I dag är det ett nytt blad. Ett oskrivet blad. Undrar vad som står i bladet den 31 januari 2015? Spännande ändå!