Det hinner gå så lång tid mellan gångerna jag skriver och det hinner hända så mycket. Önskar att tillfällena var fler då kombinationen tid, lust och nöjd bebis sammanföll. Ska dock verkligen inte skylla på Amelia som orsak till mitt knapphändiga bloggande för hon är en mestadels nöjd liten bebis utan det är jag som prioriterar annat när jag kan. Jag får helt enkelt acceptera att bloggen uppdateras mer sällan nu och förlika mig med det mantra jag ofta upprepar för mig själv nu för tiden: "det finns en tid för allt". Och visst gör det!

Sen sist har jag blivit ett år äldre, fröer är inhandlade för årets odlingssäsong (längtar orimligt mycket!), snön har tinat ännu mer och vattnet rinner i dikena, Vidar pratar ännu mer och vi har haft möte kring Svenska Brukshundklubbens hundraårsjubileum. Dagens planer är att vila först och främst. De här extra energinivåerna man får för att klara av de första veckorna med en nyfödd är slut och jag måste aktivt påminna mig själv om att vila när Amelia vilar. Eftersom Vidar är på förskolan tisdagar och torsdagar är det de dagarna jag får passa på. Just nu sover Lillan i vagnen och jag äter en stor frukost bestående av en jätteportion gröt med massa fröer, rivet äpple och kanel, ett glas juice, en macka morotsbröd med ost och paprilka och ett ägg. Jag är hungrig mest hela tiden och skulle kunna äta 12 mål om dagen känns det som ibland.

Efter att jag vilat ska jag ta med mig min bebis och köra in till Vilhelmina för att göra en blixtvisit på jobbet där jag ska lämna igen böcker till biblioteket och få blöjor av en kollega vars bebis vuxit in i en ny blöjstorlek. Sedan är det dags för handling (och nu kanske ni tänker: mä, det får väl Christoffer göra som ändå jobbar och har sitt kontor ovanför ICA?! Nej, för han har handlat de sista två månaderna och jag vill handla nu. Även om vi splittar på matkostnaderna så är det ju ändå ett litet projekt att handla och nu vill jag göra det). Efter handling ska vi på SOC för att skriva under faderskapet, hehe. Ikväll ska jag och Amelia på styrelsemöte med Brukshundklubben - det gäller att fostra henne tidigt in i hundlivets ådra!

Sedan sist

har solen fortsatt

att lysa

njuter av uteluncher

kvällsfika på soldäcket

upptäcka att klockan

passerat läggning

men lilla pojken

stampar fortfarande med fötterna

i vattenpölar

hälsar på grannar

får besök av vänner

njuter av en sovande

bebis på bröstet

bebisen som seglar

genom läkarbesiktningen

och inte ska på vägning

förrän om en månad igen

lätt mammahjärta

och tacksam för att 

amningen fungerar så bra

firar kompisar som ska få barn

samlas en hel hoper människor

och överraskar

hälsar på en vän 

som sagt hejdå till sin livspartner

livets kontraster

liv dör och liv föds

PIP PIP PIP säger Vidar

om kycklingarna som nu passerat

två veckor och som flyger upp

på kanten när man ska ge dem mat

timmar av sol och kaffe med Ida

pedagogiska diskussioner

böcker som läses på rad

tvätt som viks

promenader som gås

tung vagn som styrs uppför lerig backe

ett längt efter springrundor 

som snart ska påbörjas

långfrukost i ensamhet och tystnad

och en snusande bebis i vagnen

Livet är snällt.

 

När vi var uppe i Raja i helgen hälsade vi på Christoffers pappas farbror Haldo, 91 år gammal. Han berättade att han under hela sitt liv aldrig upplevt en vinter med så här mycket snö. Tittar jag ut ser jag snö överallt och det känns surrealistiskt att tänka på att all denna snö ska tina bort. Jag hörde att det är den senaste våren på 100 år. Tänk ändå att få uppleva det! Jag kommer kunna säga till Amelia: Vintern då du föddes, 2018, var det en riktig vargavinter! 

Nog om väder och vind. Igår hade jag en känslig dag och grät tre gånger över ingenting. Jo, sista gången grät jag för att jag tänkte på två personer jag bryr mig om som inte mår så bra just nu. Det är skönt att ha Christoffer vid min sida. Första gången grät jag över att Amelia är så fin och luktar så gott och är så mjuk. Ja, ni hör ju. Mammahormoner, hehe. Sedan grät jag för att jag (vilket jag insåg i efterhand) var nervös över vägningen på BVC. Vidar var ju en stor bebis på 4320 g mot Amelias 3360 g och vi fick utöver amningen tilläggsmata Vidar de första veckorna och vissa ökningsperioder också. Att behöva ge stora bebisar tillägg är tydligen väldigt vanligt men det var ingenting de informerade oss om på BB. Därför kändes det nedslående att väga Vidar och inse att han inte gick upp nog mycket i vikt de första veckorna. Min mjölk rann dessutom till sent och så åkte jag på mjölkstockning. Hela den upplevelsen gjorde att jag fick en inre stress vilket kom tillbaka nu när Amelia skulle vägas. Denna gång behövde jag dock inte oroa mig utan vår lilla tjej går upp jättebra i vikt och kurvan pekar rakt upp, så skönt! Christoffer sa: Se där, jag sa ju att du inte behövde oroa dig! Men det är ju liksom ett kvitto på att amningen fungerar om viktkurvan följs så det var så himla skönt! 

Något annat som får mig grinfärdig är att se hur himla fin Vidar är mot sin lilasyster. Alltid när vi ska någonstans pekar han på mig och Christoffer och säger: Mamma med, pappa med! Och nu har han lagt till "Lillan med!". Det känns som att han redan nu ser henne som en självklar del i vår familj! Är naturligtvis medveten om att det kan komma bakslag men just nu njuter jag av det faktum att Vidar är snäll och kärleksfull mot sin syster. Igårkväll var Ida här och hälsade på och Vidar tycker verkligen om henne så när Ida skulle hålla Amelia blev han lite svartsjuk. Det var just vid läggningstid också så han var extra känslig, lillkillen. 

Idag är Vidar på föris och vi ska hämta honom kl. 15.00 och innan dess ska jag och mysbebisen bara ha en lugn och skön dag. 

 

Om två dagar blir Amelia tre veckor gammal. Just nu sover hon i vagnen och jag äter frukost. Vidar är på förskolan och Christoffer är på jobbet. Imorgon är han föräldraledig igen. Han hade så tur då påsken innebar två röda dagar och så tog han ut två semesterdagar också vilket gjorde att han kunnat vara ledig lite längre. På fredag ska jag och barnen vara själva för första gången men jag tror att det ska gå bra. Så länge jag kan lägga undan alla krav på allt annat och bara fokusera på barnen borde det inte vara några problem.

Vi har verkligen njutit av denna tid tillsammans och igår när vi gick en promenad med barnen och hundarna (känns fortfarande skumt att skriva barnen i plural, hehe) konstaterade vi att vi inte kunnat få en bättre första tid som tvåbarnsföräldrar. Solen har visat sig i ett pärlband av dagar, Amelia har hittills varit tillfreds med tillvaron, vi har gjort utflykter och bara myst tillsammans. Vidar har kommit in i en pusselperiod och lägger utan problem 15-bitars pussel så vi måste upp på lagårdsvinden och leta fram fler pussel. Han är så himla fin mot lillasyster och vill gärna pussa och krama henne. Han stryker henne på huvudet och liksom suckar förnöjsamt. Imorse kom han in till oss (jag och Amelia sover i gästrummet/biblioteket) när han vaknade och Amelia låg på den inre sidan av sängen och ammade så han såg henne inte först och utbrast: LILLAN?! och tittade förskräckt på mig som att han trodde att hon var borta och när han såg henne strök han henne på huvudet och sa: Åh, Lillan! Älskade lille Vidar.