Nu är vi hemma i Dalasjö. Idag har vi varit ute med tegsnäsarna och spanat efter ripor. Det är kallt, snöigt, frostermark och gnisterknarr. Det är precis som det ska vara. Emma V ringde nyss också, juldagen kommer att bli bra. Mycket bra. Emma ska få den största kramen i mannaminne och hennes Oslo får vänta ett tag!

Det är drygt att vara sjuk. Man kan inte träna, man orkar inte plugga och inte hitta på något. Jag viger mina återstående dagar här i Umeå (vi åker hem på måndag) åt böcker. Jag lånade nio stycken igår vilket innebär att det faktiskt inte går någon nöd på mig. Uppsatsprocessen är ganska lugn ändå, jag känner ingen panik. Men det är drygt att få överskottsenergi än fast man är sjuk när man inte kan träna. Mycket märkligt. Jag får helt enkelt ta några löpvarv eller ett pass med skidorna när jag kommer hem och har tillfrisknat. Jag vill ha sällskap, någon som vill köra ett jullovspass med mig?

Att rensa garderoben är en bra aktivitet som lämpar sig särskilt väl under de dagar man är ur form. Min hals är fortfarande ond och mitt huvud är svagt. Nu hoppas jag på bot och bättring innan jul, annars jävlar. Närå, inga hot här inte, nu tänkte jag bjuda på bilder från garderoben som nu skimrar av julefrid och ordning.. ja.



Underkläder, bikinis, strumpbyxor och sånt.



Långärmade, tunna tröjor, t-shirts och linnen. Denna del är extremt utrensad = skönt.



Översta hyllan: Munktröjor, tjocka koftor och tunna koftor.
Mellersta hyllan: Underställ, träningslinnen och träningsbyxor.
Nedersta hyllan: Yogakläder, träningstoppar och en korg med sockar.



Gråa och blåa tjocktröjor.



Vinröda/lila och vita tjocktröjor.



Röda, orangea och bruna tjocktröjor (Ja! Jag gillar tjocktröjor, jag hatar att frysa!)





Tre högar byxor och jeans av olika sort.



Shorts och en kjol. (Resten av kjolarna hänger upp, vet ej varför denna inte fick göra det). Bakom skymtar en korg med bälten och ting.



Skjortor, klänningar, tunikor och kjolar.

Detta är de kläder jag har här i Umeå. De som inte visats på bilderna huserar i klädkammaren: skor, jackor, kappor, överdragsträningskläder, väskor, sjalar (de tar ensam upp en garderob), mössor och vantar. Resten av mina kläder - det vill säga gamla kläder jag använt och som jag inte vill ge bort utan spara - finns i en klädkammare i farmor och farfars hus. Min mamma har varit väldigt duktig på att spara kläder och det har jag glatt tagit del av och jag vill kunna erbjuda mina eventuella framtida barn samma fördel.

Årets fest: Nationaldagen/Studenten hemma i Vilhelmina. Umgicks bland andra med min underbara Emma Vikingsdotter och att kalasa med henne är en upplevelse vill jag lova. Från timmarna på förfesten till timmarna sen natt/tidig morgon är underbara, i synnerhet när Emma hookar upp en randomchaufför och säger med uppfodrande stämma:

"Vi drar väl en ragg?"

Förresten är det bara i Vilhelmina (och några få ställen till) man kan snacka flugfiske med folk i festsammanhang.

Årets "Välkommen till världen": Nikki!

Årets jobbigaste: Att lämna Bia i Försvarsmaktens händer, även fast jag visste att hon skulle få det bra och att jag lyckats med mitt uppdrag.

Årets skönaste: När jag under de första veckorna i juni var ledig och kunde spendera dagarna fritt i stugan i Västervik. Jag och Japp gick promenader och plöjde sju böcker på fyra dagar och på kvällarna när Patrik kom hem från jobbet spelade vi tennis.

Årets mysigaste: När jag och Patrik tillsammans med min familj åkte till min stuga i Fullsta, Dalarna, i början av augusti och fick sova första natten i mammas moster Lillans hus i Skräddarbo. Vi sov på hennes loft som kryllar av diverse pinaler införskaffade under hennes resor över de sju haven. Det var kolsvart, knäpptyst och tryggt.

Årets musik: (Utan inbördes ordning) Sofia Karlsson, Dixie Chicks, Abalone Dots, Bob Dylan, Anthony & The Johnsons, Tiger Lou, Rosie Thomas, The Perishers, Lykke Li, Kate Nash, Olle Nyman, Kristian Anttila, Jan Johansson, Melissa Horn, Tori Amos, Joni Mitchell, Stina Nordenstam, Nina Kinert m.fl. (Ja, jag lyssnade på mycket musik detta år, liksom alla andra år):

Årets IKSU-instruktör: Elvira

Årets körledare: Konrad Skeri

Årets mentala coach: Mamma. Alla år är det mamma.

Årets maträtt: Orientalisk bulgursallad.

Årets kreativitetsprodukt: USA-visan som jag skrev till Patrik.

Årets värsta månad: Mars.

Årets bästa månad: April.

Årets bragd: Snickarna som byggde utbyggnaden på huset i Dalasjö. Jag vet hur det är med mamma och pappas "det ska vara si, det ska vara så och inget mitt i mellan" - jag är likadan.

Årets varmaste dag: Någon dag i juli då vi drog ihop ett gäng åkte ut till Bettnessand för att bada i havet, spela beachvolley och käka glass.

Årets camp: Kajakpaddling med Ludvig i Risån i augusti.

Årets "hanns inte med i år, måste bli av nästa år" : Fjällvandring.

Årets återseende: Anna! Som åter flyttat till Umeå efter ett år i Sundsvall.

Årets tjejkvällar: Ida och Jessica, alla gånger. Ni ska veta hur många samtalsämnen vi hunnit avverka.

Årets roligaste taxiresa: När jag och Lisa åkte från Berghem till stan för att gå ut på Rex. Lisa snackade med taxikillen som om han vore en psykolog och specialiserad på kärleksfrågor. Det var underhållande!

Årets godaste: De hemlagade teet och kakan jag åt vid Sätra Brunn, Västerås, i augusti. Kakan bestod av en blandning av en grund på mjukpepparkaka/vanlig sockerkaka med smak av kanel och nötter, frukt och mörk choklad. Receptet var dock hemligt.

Årets pysselkväll: Jag och Alexandra, oktober i sällskap med 8749387493748932 pärlor.

Årets bok: Lo Kauppi - Bergsprängardottern som exploderade

Årets bild: Svamphöst i i20-skogen.

Göran, Patriks pappa, fyllde 49 år idag och vi var där och grattade honom och åt tårta. Under våra diskussioner runt bordet kom vi in på julklappsrim.

Jag: Hemma har vi en stark tradition att det ska vara rim på alla klapparna.
Elisabeth: Oj! Vad kul! Vi rimmar på några klappar.
Annmarie (Patriks farmor) med extremt stolt röst: Jag rimmar på alla mina klappar som jag ger bort!
Alla: Vad ambitiöst!
Annmarie: Ja.. eller .. jo. Men jag måste få erkänna en sak..
Alla: Jaha, vaddå?
Annmarie: Jag brukar ta rimmen från internet från en jättebra rimsida!

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Snacka om att avslöja sig själv!
Annmarie är förövrigt världens krutkvinna och hon har expertkoll på aktier, nyhetsrapporteringar, växter, sport och matlagning.

Hästar och ridsport är en del av mitt liv, även om jag inte är aktiv inom sporten just idag på grund av studier. När jag var fem år ledde mamma och pappa runt mig i en paddock i Krontjärn, Vilhelmina. Jag var nöjd med att sitta på hästryggen och peka: Titta, den där stjärnan är större än de andra! Jag brydde mig på den tiden inte om dressyrprocent och kvaltävlingar. Jag hade ingen aning om hur man "red ihop" en häst och jag visste inte riktigt hur duktiga mina släktingar egentligen var. När Vilhelmina kommun fick bygglov för ridhus ökade intresset för ridning. Mina lektionstimmar både som elev och ungdomsledare inom Svenska ridsportförbundet är oräkneliga. Mina nervösa timmar innan tävling kan jag inte räkna och antalet gånger jag gråtit på hästryggen av missnöje är för många, men inte fler än de gånger jag älskat hästarna, varit stolt över mig själv och dem, kämpat för ridningen och tränat till att bli bättre och bättre.

En utav mina bästa vänner Emily gör ett otroligt jobb inom Vilhelmina ridklubb. Ridsport är stor del av hennes liv. Under det sista året i högstadiet ledde vi som ungdomsledare fyra grupper under tisdagskvällarna. Under terminsavslutningen innan gymnasiet började och vi skulle flytta skrev vår vuxengrupp en sång till oss.
"Emily och Carro, ni är bäst, när det gäller barn till häst".. osv. (Texten sitter hemma på insidan av min garderobsdörr).
Medan jag lagt hästarna på hyllan och längtar till att ta upp sporten igen, är Emily fortfarande aktiv. Hon lägger ned sin själ till att utveckla ridklubben. Nu på söndag skulle klubben egentligen ha haft sin årliga julshow, men den var tvungen att ställas in på grund av bristande engagemang. De flesta ridande vid Vilhelmina ridklubb är barn. Barn har i de allra flesta fall föräldrar. Föräldrar som enligt mig kan ställa upp för sina barn. Det handlar inte bara om att lägga upp en viss summa pengar och släppa iväg barnen för någon timmes lektionsridning en gång i veckan. Det handlar om att ha ett barn som är aktiv i en förening. En förening som är beroende av att vuxna hjälper till. Jag kan med all garanti lova att samtliga föräldrar till dessa barn åtminstone har någonting de skulle kunna bidra med till klubben. Man behöver inte vara ett hästproffs för att få vistas inom stallets område. Man kan vara duktig på föreningsliv, vara en bra styrelseledamot, en suppleant eller kanske expert på manegeunderlag.

De barn som rider vill vara med i showen. En show kräver stallpersonal, speakerröster, fikapersonal, hästskötare och övrigt allmänt crew-folk. Dessa uppgifter skulle jag, om jag kunde, dela ut till föräldrarna. Jag skulle personligen vilja sätta upp en lapp på ridklubben med en text som informerar föräldrarna att ställa upp för sina barn och därigenom också göra det möjligt för klubben att genomföra showen och andra arrangemang. Jag förstår om många föräldrar är aktiva inom andra föreningar, men vill emellertid också påstå att man åtminstone har någon timme per vecka att lägga ned för sitt barns utveckling. Om alla föräldrar skulle viga en stund i veckan åt sitt barns ridintresse skulle det bli mycket tid i anspråk.

Under mina år som aktiv ryttare har jag fått ett otroligt stöd av min familj. Det är först nu när jag blivit äldre som jag har förstått vilken tid de lagt ned på mitt (och i och för sig också min mammas) intresse. Mamma och pappa har skjutsat mig land och rike runt för att möjliggöra mitt tränande och tävlande. Mamma flätade mitt hår i bilen på väg till tävlingarna och lagade matsäck till familjen och hade även med sig mat till hela dressyrlaget. Under mina år som aktiv medlem i Vilhelmina ridklubb satt mamma i styrelsen vilket innebar att hon lade ned ex antal timmar per månad i 10 år. Hon var dessutom säkerhetsansvarig och medverkade ofta i klubbens arrangemang i egenskap av sjuksköterska. Hon var ofta dressyrdomarsekreterare, tävlingspersonal och vid sidan av allt detta var hon det viktigaste av allt: ponnymamma. Förutom alla nämnda uppgifter ovan var hon det största stödet för mig och familjens D-ponny Pepito.
Det debatteras ofta om begreppet curlingföräldrar. Föräldrar som sopar banan ren framför sina barn till främjande för barnens framgång. Mina föräldrar placeras ej in i det facket. Jag har fått kämpa och göra rätt ifrån mig, det som dock har förenklat mitt liv är att de alltid har trott på mig och mina syskon och alltid varit våra stöttepelare.

Några saker jag lärt mig av denna dag:

* Man MÅSTE använda elvisp när man ska göra maränger. INTE vispa smeten för hand, det är totalt omöjligt och man blir på ett ohälsosamt dåligt humör.

* Man ska INTE tvätta, städa, baka tre kakor samtidigt och avsluta det med att göra en ugnspannkaka.

* Man MÅSTE använda en temperaturmätare när man kokar upp mjölk.

* Man behöver INTE ha 743847389 uppradade kakor när man ska bjuda på julfika. Jag vet att min och Patriks familj skulle älska mig lika mycket om jag bjöd på brända eller smaklösa kakor. 

Tre saker som var bra med denna dag:

* Jag tränade med Idamari och Emilia, det gjorde min dag!

* Jag drog igång ett gammalt Norah Jones album som lugnade ned mig.

* Patrik sa att jag var duktig.

Här är en dikt jag skrev under en mattelektion någon gång i gymnasiet.

En stor uppståndelse i min hjärna
slukar sakta upp de
välputsade, men förvirrade, hjärncellerna.
Uppståndelsen fortsätter till handen.
Skrivkrampen kommer sakta,
krypande, skrämmande och farligt ilsken.
Skräcken sköljer över mitt block
och mina darrande händer tillsammans
med en penna är ingen bra ekvation.
Siffrorna krymper och tynar
försiktigt bort när jag slår ihop boken
- och upptäcker att vi slutade för 3 minuter sen.

Carolina - typ 2005 någon gång.