Här är en dikt jag skrev under en mattelektion någon gång i gymnasiet.

En stor uppståndelse i min hjärna
slukar sakta upp de
välputsade, men förvirrade, hjärncellerna.
Uppståndelsen fortsätter till handen.
Skrivkrampen kommer sakta,
krypande, skrämmande och farligt ilsken.
Skräcken sköljer över mitt block
och mina darrande händer tillsammans
med en penna är ingen bra ekvation.
Siffrorna krymper och tynar
försiktigt bort när jag slår ihop boken
- och upptäcker att vi slutade för 3 minuter sen.

Carolina - typ 2005 någon gång.