Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
I år det ju skottår som ni vet. Idag på min svenskalektion skrev jag dagens datum och sa att det alltid känns så konstigt att skriva 29/2 eftersom man gör det så sällan. Mina elever spann vidare på temat. Vi kom in på att det förr var vanligt att kvinnor "fick" fria på skottår. Jag skämtade och sa: Hm, jag kanske ska fria till Johannes idag?
Mina elever gick igång på detta och i deras tonåriga ögon lyste det av romantiskt skimmer och hela klassrummet ekade av "Åhhh-ande" och "Vad fiiiiiint-ande". Jag fortsatte skoja och sa att jag skulle ringa honom just då och en elev utbrast: Jaaaa! Gör det! Och så kan du ha på högtalartelefonen så att vi kan lyssna! Och så en kör på detta: Jaaaa! Vad romantiskt! Vad fint! Snälla, gör det! Ååååh!
Jag fann mig snabbt: Fortsätt jobba nu. Ta tag i novellskrivandet.
När man pysslar med ett hus finns det mer eller mindre roliga saker att göra. Hela dagen har jag peppat för att slita bort den färgfläckiga plastmattan i vardagsrummet men innan dess måste det plockas undan pryttlar, sopas, mäta för lister och sådant tråkgöra. Jag vill inreda NU! På kökssoffan ligger i detta nu den färgkombination jag valt ut till rummet och jag vill se allt på plats. Jag vill hänga upp mitt tavelkollage, ställa in pianot, hänga upp gardiner och fynda saker från ladugården.
Ikväll har vi satt tillbaka fönsterlisterna. Fönstrena ska mest troligt målas men det kan inte fixas förrän till sommaren. Tur att pappa finns när man ska jobba med tråkjobb - vi har sjungit medan vi spikat, han på en stadig burdunton och jag improviserade några kvart- och kvintstämmor. Rena rama medeltiden i mitt vardagsrum!
Jag gick i en byskola (i Dalasjö) och ibland kändes det som om vi var mer ute i skogen än inne i skolan. Vi plockade lingon, åkte skidor, gick på tipspromenader, cyklade iväg på utflykt och hälsade på Skogsmulle. Det finns ingen plats jag älskar så mycket som skogen. För mig är skog en självklarhet. För mig är skog en del av varje liten dag i mitt liv. Att kasta sig i lövhögar, samla ved, gå på oupptrampade vägar och leta äventyr.
Det är inte en självklarhet för alla. Jag önskar att det vore det. I texten står det att många barn och unga (antar att textende i synnerhet rör stadsbor) tycker att skogen är farlig och "ofräsch" men jag kan intyga att skogen är en av de mest trygga platserna du kan befinna dig på. De gånger jag känt mig rädd har jag varit omringad av avgaser, stress, fulla människor och krossat glas sent på natten i en stad. Vi vuxna har ett ansvar gentemot barn och unga att inkludera skogen och naturen i stort som en naturlig del av vardagen. I skogen finns inga avgaser, köer eller höga röster. Och ärligt: Vad är farligast? Att kanske gå vilse och ramla över ett nedfällt träd och få några skrubbsår eller att riskera att få koncentrationssvårigheter, övervikt och understimulans i socialt samspel när innesittande i den digitala världen tar över?
(Gamla musikklassare: känner ni igen denne herre? Ledtråd: Vi fick ringa och väcka honom på morgonen efter en ensembleredovisning och när han väl kom fick vi sätta gitarren i hans famn och en kaffekopp i hans hand). Umefolk 2012 var roligt, inspirerande, musikaliskt och innehöll en känsla av vemod som det alltid är med folkmusik. Jag har alltid gillat vemodet. Tror även det är därför jag gillar denna typ av musik så mycket.
I min by har vi som tradition att varje år gå marschallvandring med tipspromenad följt av semmelfika (när jag börjar bestämma mer ska det ej fikas semlor då jag hyser agg mot dem!).
Pappa förberedde tipspromenadpriserna.
Hur kunde detta ske? Hur kan jag frivilligt stå och förbereda ett 50-tal semlor, jag, som för fyra år sedan skapade en grupp med namnet "Nej till semlan!"?! Men vad skulle jag ha gjort? (Citat: Ludvig) Som den lokalpatriot jag är ställer jag upp för Dalasjö!
Vi höll till i Dalasjös Folkets Hus, där även min gamla förskola Tallkotten huserar som i dagsläget inhyser 17 barn och det tycker jag är så kul! Heja glesbygden!
Alla barn fick en tablettask. Nostalgi!
Pappa läser upp svaren på frågorna. Han har den mest oläsliga handstil jag vet, men den är ändå lite krumelurig och fin samtidigt - en typisk reklamarhandstil kan jag tänka mig.
Jag hade 9/12 rätt och var därför med i utlottningen av priserna. Jag valde ett kompass - ännu en pryl att lägga i min friluftsväska, hehe!
I helgen var jag sugen på efterrätt men eftersom jag hade en minimal tid att lägga på efterrätt på grund av allt fix med vardagsrummet så gjorde jag en tidsbesparande pannacotta.
Det är väldigt enkelt.
- Dela jordgubbarna, riv över limeskal och pressa i saften från limefrukten. Strössla över socker. Låt marineras i minst två timmar. - Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten (för vegetariskt alternativ: byt ut gelatinblad mot gelésocker). Skrapa ur fröna ur vaniljstången och koka upp med grädde och socker. - Häll över i fina skålar. - Låt stå och stelna i minst två timmar. - Lägg i jordgubbarna i portionsskålarna och riv över vit choklad.
Så startade då den mycket efterlängtade renoveringen av vardagsrummet. Jag har hela tiden känt att det rummet har varit lite av "det bortprioriterade rummet", men här skall icket sörjas ty nya tider har kommit!
Vi "skalade av" gamla tapeter, väggpapp och takskivorna. Fram kom rent trä, så kallad råspont.
Mamma och pappa gjorde världens bästa jobb med att dra ut all spik som hållit uppe väggpapp och takskivor. Jag drog sammanlagt ut sju spikar sedan tröttnade jag.
Hur kul ser det ut egentligen? (Jag har fått lära mig att renoveringen till 70 % inte är kul, det är en jäkla massa slitgöra men oftast är det så värt det efteråt när allt är klart). På varje bräda ska det bara vara kvar två spikar som håller upp brädorna, resten ska bort.
Skräp!
Och när slitgörat var klart återstod det roliga: måla! Både takets och väggarnas råspont ska målas vit.
När vi målat ett varv såg det ut så här. (Förlåt att jag ser ut som en sliten bonde på bilden, tur den är mörk). Imorgon ska vi måla ett varv till.
I nuläget ligger en platsmatta på golvet som ska slitas bort (därav färgkladdet) och under plastmattan finns ett behandlat trägolv. Jag har inte bestämt mig för om jag ska slipa det, linoljemåla, fixa såpskurat golv eller även måla golvet.
Drivbildningen på min gård har tagit nya proportioner och jag ska skotta efter att jag målat ett varv till i vardagsrummet. Först ska jag äta frukost och lyssna igenom min påbörjade "Umefolk 2012-lista". Jag har målarfärg i håret, på händerna och på ett ögonlock. Utlovar ett bildregn ikväll.
Den första snön kom och vi gick på höstpromenad. (Sorgligt att titta på den här bilden).
Tog den här bilden på temat "Paranoia".
I november var vi alla trötta av höstmörkret, eller hur, Peter och Vischan?
Drog till skogs med familjen för att hugga julgran!
Hängde en hel massa med de här två favoritpersonerna.
Tapetserade hallen.
Köpte mig ett sprillans nytt piano, hurra! (Bävar redan inför morgondagen då pianot ska flyttas till någon enslig vrå då vardagsrummet ska genomgå en viss förändring - hur ska jag klara mig utan att spela? Tur att jag spelar i snitt två timmar per dag i mitt jobb, fast det blir ändå inte samma sak).
Det blev december och vi var i Stadskyrkan i Umeå och lyssnade till min gamla, och saknade, kör.
Åt de första lussebullarna i fint sällskap.
Bakade pepparkakor i Näsåker där mormor vakade som en hök för att få dem perfekta ty allt annat är otänkbart i mormors värld.
Ställde till med stort tabberas i Dalasjö!
Jag och Evelina sjöng duett i Vilhelmina kyrka under den årliga julkonserten.
Sedan blev det äntligen jul. Jag var ganska trött efter min första termin på jobbet. Nöjdtrött liksom, i behov av en vila som efter några dagar kickar igång kreativitet och kämparglöd igen.
Sammanfattningsvis ett inspirerande år på många sätt. Ett examensbevis i handen, nytt jobb, nytt boende och samma, älskade personer runt om som följer med i varje steg. Tack för det. Nu du, 2012, är du beredd?
- Kom på jobbet 07.15 och hade en lugn planeringsstund fram till 09.00 - Hade lektion där vi spelade. - Hade ännu en lektion med spelande och denna gång stod Michael Jacksons gamla klassiker "Billie Jean" på schemat (åk 9 spelar just nu genom årtalen 50-tal till och med 2010-tal för att praktiskt koppla tillbaka till provet i modern musikhistoria som vi jobbade med i höstas) och vi fick till ett riktigt bra flyt. I den låten är ju den karaktäristiska basgången ett måste vilket en av eleverna fixade med råge - jag själv satte mig vid elpianot, tryckte igång ett skönt synthljud och improviserade, hehe! - Hade svenskalektion där jag läste högt ur en novell. När jag slutade läsa började eleverna diskutera innehållet utan att jag hann ställa några frågor - så ska det vara! - På onsdagar slutar jag klockan 14.00 så då åkte jag hem och tog ut min friskvårdstimme på skidorna i solen. Livet. - Bjöd mamma, pappa och Ludvig på middag, den fina - men ack så bortglömda - rätten Spenatsoppa (tänkte på dig Ida!) - Nu väntar jag in Emily och Nikki. Vilken dag. Vilken enastående dag.
- Carolina, när vi fick det här arbetet sa du till oss att du inte skulle rätta det som en svensklärare, utan som en musiklärare. Men nu när jag läst instruktionen ser jag här till exempel att du vill att vi ska ha med... hm, radavstånd, syfte, inledning, källhänvisningar.. ja och så vidare! Du håller för hårt på ditt svensklärarkall!
Det ska börjas i tid! Hehe! Eleverna i ÅK 9 har fått i uppgift att jobba med ett eget arbete där de ska välja en egen musikstil och redogöra för hur stilen har utvecklats över tid och de ska analysera minst två artister/band inom genren samt jämföra likheter och skillnader.
Det är så himla roligt, jag skrattar var eviga dag åt mina elevers sköna kommentarer och spontana infall. Idag när jag var konfliktlösare skrattade jag dock inte, men som jag brukar säga: dynamiken är det bästa.
Nu ska jag skotta snö. Inte pepp på det. Inget kall och ingen dynamik. Hejdå.
I ett av rummen i min källare hänger jag tvätt, förvarar hästgrejer och rummet är dessutom lite av ett förråd för både diverse prylar och mammas blommor. En av mammas blommor verkar ha det hur bra som helst där nere i källaren. Denna fuchsia har nu blommat hela vintern!
I helgen har jag varit i Umeå där denna lilla fröken förvånade mig med sin korta (egenfriserade) frisyr!
Vi gjorde halsband och lekte med Smarties.
Bästa.
Igårkväll bjöd Johannes mig på middag på TC.
Till förrätt åt vi hummersoppa!
Till varmrätt åt jag en sanslöst god skaldjursrisotto
och torsk på en bädd av savoykål och rostad lök.
Efterrrätten. Himmelriket. Vit chokladcheesekake och hallonsorbet.
Johannes var inne i himmelriket och märkte inte ens att jag tog en bild på honom.
En fin helg som tog slut alldeles för fort. Hade en släng av separationsångest när jag skulle åka hem. Åker dock tillbaka igen om två veckor för då är det dags för detta!
Har en underbar helg i Umeå. Just nu lyser solen in genom fönstret här på Lilljansberget och vi ska strax gå och hälsa på Idamari. Det kliar i mina fingrar av bättre sortens inredningsfrossa - imorgonkväll påbörjar jag nämligen "Projekt Vardagsrum". En mycket storslagen dag väntas alltså med andra ord. Innan dess ska jag dock pussas, gå i solen och vara bästa vän med februari.
Torsdag. Har idag blivit himlarns upprörd på en elev och stunden efteråt hade jag en så bra lektion som gav mig så mycket. Det är det jag gillar med det här jobbet. Dynamiken. Känslan av att vandra framåt, ibland kanske ett steg fram och två tillbaka - men i slutändan alltid framåt.
Ni får en låt idag. Är inne i en klassisk period just nu.
nu har jag givit dem en Carolina-twist genom att först måla dem vita och klä in dem i ett blårandigt tyg!
Färgen och tyget kostade sammanlagt 500 kr och jag och mamma (mamma sydde, jag kan knappt trä en symaskin) lade ner ungefär fem timmars effektiv tid på att fixa dem. En helt rimlig tid för två stolar som ser precis nya ut.
Idag var jag provvakt när ÅK 9 skrev nationella proven i svenska. Jag gick runt och försökte verka lika viktigt som tentavakterna i Östra Paviljongen i Umeå. Det funkade ganska bra vill jag tro. Man får inte svara på frågor från eleverna utan mest bara humma: mmhm, har du läst frågan/texten ordentligt?
Att gå runt i en tentasal kräver viss övning. Den taktik jag hade idag var att gå långsamt, men med bestämda och stadiga steg. Viktigt är att inte gå för "hårt" utan man måste smyga fram, försiktigt - men inte tassa som en katt. Det är en konst. Man vill inte störa eleverna, och heller inte låta dem fara i blindo och tro att de inte är bevakade - för det är de ju! Det gäller dock att sköta bevakningen smidigt.
Det kändes som om mitt första provvaktspass gick galant. Gången ska jag öva på, likaså hummandet men annars måste jag ge mig själv ett godkänt i betyg.
Ps: När mina elever skriver prov blir jag så himla sugen på att plugga igen. Jag älskar tentastämningen. Att få skriva av sig kunskapen, harklandet, letandet efter pennor, folk som suckar, folk som skriver så man tror att deras papper ska brinna upp. En stämning man kan ta på. Det gillar jag.
Måste bara fundera på vad jag ska plugga. Jag vill läsa så många kurser. Det räcker med bara några poäng, sådär. Bara för tentastämningen.
Nu ska jag berätta om den finaste hunden jag nånsin känt, Thimmie. Vi köpte henne i juni 1999 och Lena, uppfödaren, badade henne och Thimmie satt i hennes knä invirad i en vit handduk och jag och mina bröder stirrade på henne och undrade om det gick att vara så söt.
När hon bet oss med valptänderna var hon inte så söt längre..
eller när hon snodde våra skor och var i busartagen!
Men när hon låg på golvet och var nyvaken med valpmagen i vädret ville man gosa med henne igen.
Mormors Hamiltonstövare Lina fick vara "mamma" många gånger.
Thimmie var alltid med på ridturerna i skogen och när jag och Pepito tränade dressyr satt hon och följde oss med blicken, runt runt. Mamma brukade säga att Thimmie var en legitimerad dressyrdomare!
Hon var alltid snäll mot alla hundar och här leker hon med min tremännings hund Lindberg.
Hon var med överallt och gjorde samma saker som oss. Här äter hon lingon.
Thimmie var ju en Flat coated retriver och den rasen hör till apporterande fågelhundar. Vi jagade aldrig med Thimmie men generna lockade henne till att alltid vilja bära tidningen (och andra bärvänliga ting).
Thimmie älskade att busa och hon trivdes bra utomhus där hon fick springa fritt över lägdorna.
Något av det bästa hon visste var att bita på vedträn som hon alltid lyckades sno från vedkorgen.
Skaffar man sig en Flat gör man ett fint val. Man får då en aktiv, tillgiven, glad, lättlärd hund som går bra ihop med både barn och andra hundar (här spelar det såklart in hur hunden uppfostras, men man har hur som helst ett bra utgångsläge). Thimmie var en väldigt omtyckt hund och när jag och mamma var på ridklubben följde hon alltid med till allas stora förtjusning.
Thimmie var så enkel att ta med sig överallt. Hon klagade aldrig, var alltid glad och med på vad som skulle hända. Att vänta på saker var dock något hon inte tyckte om. Hon blev less och liksom surade till sig. Här har hon hoppat upp i förarsätet när vi packade bilen för att åka hem från stugan.
På promenad i niporna i Näsåker med matte. Alla hundar borde få ha min mamma som matte. Thimmie tyckte om vatten, men mest att vada och plaska omkring. Hon var inte så mycket för att apportera i vatten.
Rå potatis direkt från landet var Thimmies absoluta favoritföda. Hennes bästa månad var därför september då hon kunde sitta vid staketet och liksom dra med tassen för att försöka fånga in någon potatis som halkat på sidan av landet. Ibland när man skalade potatis i köket satt hon på sin vakt och om det åkte ned någon potatis på golvet snappade hon åt sig den och kilade iväg till sin plats för att tugga på den i lugn och ro.
Thimmie älskade barn och hennes bästa barnkompis var Nikki, min vän Emilys dotter. De kom så fint överens.
Alla hundar har ju sina favoritkliställen. Thimmies var under halsen och bakom öronen. Pappa var den bästa kliaren. När han pratade i telefon satt Thimmie vid hans stol för att bli kliad. Slutade han så lade hon bara tassen på hans ben och liksom drog till för att väcka uppmärksamhet. Då fortsatte alltid pappa klia, han var för snäll för att be henne gå på plats.
Thimmie var världens bästa vän. Hon har stått ut med så många saker. Hon har funnits sedan jag var 12 år gammal. Jag har gråtit mot hennes päls, dragit med henne på lydnaskurser, kammat hennes vinterpäls än fast hon mest ville bita i borsten. Hon har hängt med på skidturer, på springturer, på miljontals promenader. Jag minns när jag gick i sexan i Dalasjö skola och mamma jobbade deltid för Ludvig var liten. Då kom hon och Thimmie med spark och hämtade mig och Ludvig och Thimmie sprang bredvid på sina gängliga valpben.
På väg till skogs - det bästa vi vet!
Den här bilden tog jag i augusti 2011, ganska precis ett halvår innan vi tog bort henne. Här ser man att hon ser gammal och trött ut.
Här är hon igen - två månader senare: inte det minsta ålderstecken här inte!
Thimmie, vi saknar dig oerhört mycket. Ibland hör jag dig drömma när jag sover. När jag bodde hemma (flyttade när jag var 16) hade jag mitt rum precis vid hallen där Thimmie sov och hon "pratade" ofta i sömnen.
Jag vet att vi kommer ses igen. De man älskar ser man igen. Det tror jag på
för någonstans möts våra steg igen.
Tack till alla som kommenterat här på bloggen och till alla er som sms:at eller ringt. Det betyder så mycket för mig.
När jag precis öppnade mitt skafferi tyckte jag att det kändes väldigt kyligt där inne och att müslin kändes lite .. stel och kall. Kikade på termometern utanför köksfönstret som i detta nu visar 34 minusgrader. Jag ska till Saxnäs idag. Tänk om jag blir stannades efter vägen. Det får inte hända. Nej, nu gör vi den här fredagen!
En solig, kall promenad från skolan till ridklubben med elever. En fin stund i stallet med hästpyssel och prat. En stund i manegen där jag fick använda mina gamla ungdomsinstruktörsskills. Och det bästa: jag fick rida! När jag satt där på hästryggen tänkte jag att jag har världens bästa jobb.
Skolan ska införa fler aktivitetsdagar tycker jag. Det är så kul att hänga med sina elever där de tillbringar sin fritid och där dessutom jag tillbringade stor del av min fritid när jag var i samma ålder som dem.
Jag har idag påbörjat ett novellmoment med min svenskaklass. Vi gick igenom begreppet "Show, don't tell!" och jag läste upp ett exempel på en text med många gestaltande "planteringar".
Elev 1 - Vilken bra text! Jag - Ja, den är väldigt bra! Elev 2 - Är den där personen som skrivit texten också fanatiker? Jag - Hur menar du nu? Elev 2 - Jamen, som du! Du har ju ett bibliotek som du berättat om, och du är ju en fanatisk bokläsare!
Åh, elever alltså. De är ju fantastiska. Jag skulle aldrig palla ett jobb där skratten är få.
'
