Haha, nu under morgonen hittade jag nått kul sen i höstas. Vi hade fått i uppgift att skriva ett mindre utkast till en roman i valfri genre. Som ni kan märka valde vi att gå på djupet med kriminalromanen. Här kommer min grupps utkast.
Vänner,
jag kan med upphovsmannens benägna tillstånd presentera ett utdrag ur
Gunnar Lindéns roman "Sparven vid Svartåns strand". Författarens låter
hälsa att just detta är en av hans favoritpassager ur den numera smått
klassiska kriminalromanen, då han menar att utdraget erbjuder en sällsynt
men värdefull i (anti-)hjälten Agne Thorvaldssons ödsliga själsliv. Och
(om jag själv får kosta på mig att påpeka det författaren själv är alltför
ödmjuk för att tillstå): språket. Språket! 'Mästerligt' är ett uttryck som
slängs runt med alltför slapphänt i den samtida kultursfären, men jag kan
inte för mitt liv komma på ett annat ord som bättre beskriver Lindéns
skarpa blick och lätta hand. Jag vet att ni kommer ha vett att njuta av
varenda bokstav.
Ja, jävlar.
Soppåsen, som fortfarande stod kvar innanför ytterdörren, hade börjat avge en oangenäm odör. En impuls att bära ut den genomfor honom, men flydde lika snabbt igen. Istället sparkade han av sig sina skor och drog av sig sina strumpor. Med ett svagt grymtande sjönk han ner i sin fåtölj, fortfarande med rocken på. Han stirrade ut i intet en lång stund, innan han insåg att blicken vilade på rummets enda ljuskälla: det upplysta akvariet.
"Fan" sa han - milt förvånad över att han yttrat sin tanke högt - i det att han insåg att fiskarna inte fått mat sedan Sjöbergs kropp flutit upp ur Svartån. Motvilligt reste han sig upp, och gick bort till en av de många bokhyllorna i rummet. Fiskmatburken var, naturligtvis, nästan tom. En snabb blick på armbandsuret sade honom att närlivsbutiken nere på hörnan redan hade hunnit stänga. Fiskarna fick för stunden klara sig med vad som fanns till hands. När han ändå var uppe passade han på att ta av sig rocken, kavajen och slipsen, som alla hamnade över soffryggen. Han rörde sig halvt automatiskt bort mot stereoapparaten; han behövde tänka, och han tänkte aldrig så klart som när Ediths plågade stämma ljöd ut ur högtalarna. Han lade nålen mot spåren i vinylen, och kände omedelbart hur hans humör lättade en aning. På vägen tillbaka mot fåtöljen sneddade han, också det utan att något aktivt beslut egentligen behövde fattas, förbi barskåpet. Han försåg sig med ett glas Magellan, och föll sedan åter ner i fåtöljen. Han svepte med näsan över glaset och rös av välbehag. Känslan var övergående; telefonen ringde. På nytt reste han sig, på nytt utan att kunna uppbringa något större engagemang, och hasade sig bort mot telefonen.
"Agne", svarade han.
"Hej. Det är jag."
Det var hans dotter. Han stålsatte sig inför de förmaningar han visste skulle komma. Reflexmässigt styrde han samtalet bort från sin egen person.
"Hur är det med Saga?" frågade han.
"Jodå. Hon har börjat få tänder, så det är lite besvärligt med amningen, bara. Men hon sover bra om nätterna nu, i alla fall."
"Fint. Och Mattias? Han trivs med det nya jobbet?"
"Jovisst. Lite mycket att stå i så här i början, bara. Du vet ju hur det kan vara."
"Jo."
De blev tysta en stund, gav Edith en chans att på nytt erövra en plats i hans medvetande. Elin tog upp en ny tråd.
"Hur är med dig, då? Äter du ordentligt? Jag pratade med mamma idag, och hon sa..."
"Jag förstår verkligen inte varför hon är så bekymrad om mitt välbefinnande", avbröt han. Han hörde en suck i andra änden av linjen. Han önskade att ljudet inte hade varit honom fullt så välbekant.
"Ni var faktiskt gifta i 22 år, pappa. Det är klart att hon bryr sig." Hon pausade. "Jag tror att allt skulle vara mycket enklare - både för dig, henne och mig - om om du bara kunde möta allt det här med lite mindre bitterhet."
"Du har naturligtvis rätt." Han visste när han skulle vika sig, så mycket hade han lärt sig.
En ny paus.
"Du svarade inte på min fråga." Det var hon som tog upp samtalet igen. "Hur äter du? Har du till exempel ätit någon middag idag?"
"Jo."
"Är det sanningen, det?"
Han gav upp.
"Nej."
"Du dricker väl inte? Det skulle inte förvåna mig om du har en Magellan i handen just nu."
Han valde att inte svara. Edith tycktes närma sig någon slags klimax.
"Jag måste sluta" sa han. "Jag har ju inte ätit än. Jag måste ställa mig vid spisen."
"Lovar du det?"
"Visst."
"Okej, då. Gör du det."
"Absolut. Hälsa Mattias, och kyss Saga från mig."
"Ta hand om dig, pappa."
"Jadå."
De lade på. Han återvände till fåtöljen, men innan han ens hunnit fullborda rörelsen som syftade till att placera hans tunga kropp där den i hans mening hörde hemma - nedsjunken i stolens mjuka dynor - började telefonen igen. Eftersom han just hade talat med den enda som han hade någon större lust att tala med, beslöt han att ignorera signalen. Men den som ringde hade inga planer på att låta sig bortses från. Vid signal åtta eller nio gav Agne upp och reste sig.
"Agne" suckade han demonstrativt i luren.
"Det är Sune. Jag vet att det är sent, men du måste komma ner till stationen igen." Agnes mod sjönk. "De har hittat en ny kropp."
