Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Har just läst ut "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Kommer leva med ett bubblande skratt i magtrakten resten av denna vår. Tack Jonas Jonasson. Nu ska jag dra på IKSU för Total training med bästa Idde och sedan hem till Sabina för övernattning.
Ikväll har jag och Peter repat. När jag kom in så ursäktade jag min slappa kvällsmysar-stil och fick väl ingen direkt märkvärdig reaktion av varken Peter eller Andreas. När jag går och tar ett glas vatten utbrister dock Andreas med ett lätt anklagande tonfall: Men vad har du för byxor på dig?!
Jag tycker att det är ett par fenomenala sjungbyxor i alla fall. Nu ska jag se Sagan om Ringen med min pojkvän. Ni som känner mig vet att det är en stor uppoffring för mig, men vad gör man inte. Man kan ju hoppas på lite massage eller nått annat kul i utbyte!
Igårkväll blev jag bjuden på godaste rostbiffen, potatisgratäng och Mareld-te av Jocke. Sedan var vi på bandet Verklighetens releaste-spelning på Kafé Station.
Eftersom det var Earth hour igår körde de en akustisk förbandsspelning till sitt eget band. Mycket stämningsfullt.
Ni får en fredagslåt, dock lite deppig text - men tänk inte på det. I övrigt tycker jag inte att Lykke Li´s uppföljare Woundes Rhymes lever upp till debuten Youth Novels.
I övrigt har denna dag varit fin. Musikhistoria med allas vår Örjan, lunch på stan med Sabina, ett lite hemligt besök på ett hemligt ställe för ett hemligt ändamål (skriver mer om det vid annat tillfälle), inköp av marinblå/vit-prickig halvtransparent blus och nu är jag hemma för tillfix inför kvällen vi döpt till "Linnea-återkomsten". Vi ska samlas ett gäng unga vår-peppade kvinnor för att käka och dricka vin och fira Linneas återkomst från praktiken. Och snart är det april. Ja, jäklar.
Alltså Molly och Olivia. De är kärlek. Att vara med dem är som att vara i den roligaste nöjesparken utan att åka läskiga karuseller utan bara välja det man mår bra av. Först åt vi middag hos deras pappa Basse och sedan gick vi hem till Sabina (som jobbade kväll) och där blev det godnattsagan Bamse, följt av letande av Olivias borttappade mjukiselefant. Vid 20.00 sov barnen och då drack jag te och läste i Sabinas soffa.
Nu är jag hos Johannes och har nyss lyssnat på slaskinspelningar av hans gitarrsolon inför studiohelgen. Mycket bra. Kanske köper skivan. Bara kanske. Hehe.
Eftersom de två herrar som var här på besök tyckte att jag dissade dem när jag inte skrev om det (för att jag var för trött igår) kommer här ett litet inlägg:
Det var en gång en onsdagkväll. En flicka vid namn Carolina och hennes pojkvän Johannes hade pratat om att det vore trevligt att få hänga med lite med två trevliga herrar vid namn Peter och Andreas. Carolina bjöd hem dem och gjorde smoothies. Sedan tog Andreas gitarren och Peter började klinka på de svartvita tangenterna och tillsammans framställde de någon slags Te-sång där de krävde att Carolina skulle ordna med te. Inte nog med det. Peter krävde även att få låna en tjocktröja då han tyckte att Carolinas lägenhetstemperatur inte alls föll honom i smaken. Sedan satt sällskapet och tittade på gamla ensemble-filmer och minns tillbaka en tid som flytt och blickade fram mot vad som komma skall!
En helt annan kväll. Rita/gissa-tävling! Lägg märke till hur Peter roffat åt sig både te, kaffe och saft!
Nu drar jag till Uni för att repa, se Norrlandsopernas symfoniorkester och så lite körledning på det. Adjö.
Förresten. Imorse var jag ute på en liten morgonpromenad och så kom en kvinna och undrade om jag sett hennes borttappade hundkoppel och eftersom vi skulle åt samma håll gick vi tillsammans en bit för att leta. Helt plötsligt ser jag något svart och långt i dikeskanten och där är kopplet! Kvinnan blev så glad att jag fick en kram! Haha! Det borde finnas fler av henne.
Klockan 14.20 sitter han där. 11-nånting. Leriga skor och mössan kastad på golvet. Grannens son i trapphuset.
Han sitter där utan nyckel att ta sig in med. Ensam och uttråkad. Jag vill säga: Kom in, ta ett glas mjölk och berätta var du gillar att cykla eller vad din favoritfilm handlar om.
Jag överanalyserar säkert. Det brukar vara standard. Nog förstår jag att familjen inte har tillräckligt många nycklar så att alla kan få varsin. Nog förstår jag att det är svårt att hitta en bra nyckelplats i ett trapphus. Nog förstår jag att han förmodligen inte tycker att det är så hemskt att sitta där som jag tycker det är hemskt att se honom sitta där.
Jag jämför bara med min egen "nyckeltid" som 11-nånting. Jag cyklade/gick/sparkade hem från skolan, hämtade nyckeln från ett hemligt ställe och låste upp. Eller så gick jag till farmor och farfar och åt gammeldags vaniljglass med hallonsylt. Det är ju som en jäkla utopi när man tänker på det. Jag fattar nog inte hur bra jag haft det.
Den 4 juni säger jag Hejdå till akademiska poäng och allt vad det innebär ( i alla fall för en tid framöver). Jag sitter just nu med en ensembleuppgift och känner hur det rycker i hela mig. Nu vill jag vara klar. Nu vill jag undervisa. Nu vill jag ha egna elever, egna lektioner, egna lärarpärmar, egen ordning, eget skrivbord, egen tekopp och ja. Ni förstår. Jag längtar så himla mycket till den 4 juni.
Ikväll ska jag och Peter repa, weho! Snart ska ni få reda på vad vi repar inför.
Laxtartar med wasabisås, avokadokräm och svarta sesamfrön.
Hasselbackspotatis, porterstek, svartvinbärsgelé och sockerärtor.
Chokladmousse och Zoéga. (Anders, lägg märke till en speciell grej på denna bild!).
Mycket bättre på restaurang. Min storebror är mästerkocken. Efter middagen såg vi I´m not there, ett filmporträtt av Bob Dylan. Fick den i julklapp av Anders. Mycket bra. Härär en länk om filmen.
Personerna som ringer dessa samtal är ofta från Stockholmstrakten. Det är män i 25-30 årsåldern med för mycket hårvax och lite för välpumpade pectoralis major-muskulatur i förhållande till deras stackars spinkiga ben. De har en påträngande, övertrevlig röst som man efter 30 sekunders malande vill spy på. Den andra typen är tjejer i samma ålder, ofta uppväxta i någon "halvtpålandet/halvtistan-del" av Sverige och därmed utrustade med en charmig, lite halvtöntig, dialekt som försälningscheferna tycker "säljer bra". Dessa kvinnor är även de övertrevliga men inte alls lika överrumplande som deras manliga kollegor, utan kvinnorna besitter istället ett falskt lugn vilket är en bra manipuleringsteknik de fått lära sig under den senaste kick off-helgen som även innehöll små workshops i försäljning. Så här gör jag:
RIIIING! Jag - Carolina. TF - Hej Carolina, jag heter XX och ringer från XX. Hur är läget? Jag - Bra till du ringde (Varför ska alla telefonförsäljare envisas med att fråga hur det är som om det angick dem?) TF - Hehe. Nu är det så här va. Vi har ett mycket prisvärt erbjudande till bara dig Jag - Ja. Kör på. (tänker tyst för mig själv: Tjenare.. halva Sverige har väl fått utstå detta samtal). TF - Om du bara gör si och så och betalar ditt och datt och skriver in det här och det där OSV OSV OSV. Jag (alternativ 1, om jag har en bra dag) - Vet du, XX, vi gör så här. Skicka mig det där på till min (påhittade) mail så ska jag läsa igenom det och överväga ett beslut. Jag (alternativ 2, om jag har en sämre dag) - Mitt tips till dig nu är att vi avslutar detta samtal och att du istället ödslar tid på någon annan som är intresserad av det du har att erbjuda. Adjö.
Klockan 14.20 sitter han där. 11-nånting. Leriga skor och mössan kastad på golvet. Grannens son i trapphuset.
Han sitter där utan nyckel att ta sig in med. Ensam och uttråkad. Jag vill säga: Kom in, ta ett glas mjölk och berätta var du gillar att cykla eller vad din favoritfilm handlar om.
Jag överanalyserar säkert. Det brukar vara standard. Nog förstår jag att familjen inte har tillräckligt många nycklar så att alla kan få varsin. Nog förstår jag att det är svårt att hitta en bra nyckelplats i ett trapphus. Nog förstår jag att han förmodligen inte tycker att det är så hemskt att sitta där som jag tycker det är hemskt att se honom sitta där.
Jag jämför bara med min egen "nyckeltid" som 11-nånting. Jag cyklade/gick/sparkade hem från skolan, hämtade nyckeln från ett hemligt ställe och låste upp. Eller så gick jag till farmor och farfar och åt gammeldags vaniljglass med hallonsylt. Det är ju som en jäkla utopi när man tänker på det. Jag fattar nog inte hur bra jag haft det.
Imorse var jag och Idamari på spinning tätt följt av yoga. Behöver jag nämna vad vi gillar bäst? Jag kommer aldrig bli någon "yogi" av följande enkla anledningar:
- Jag är för högljudd. Så fort jag kommer in i "Lissabon" på IKSU får jag en ilande känsla av den tryckta tystnaden som vilar i salen. Prata måste man väl få göra?
- Jag är för otålig. Krigaren och solhälsningen i en kvart? Det säger allt.
- Musiken är för låg så jag kan inte nynna med i improviserade stämmor utan att upptäckas.
- Jag somnar ALLTID under avslappningen UTAN att hitta den INRE FRIDEN det ständigt tjatas om.
Ikväll ska jag jobba på gården med ungdomarna. Kan vara 100 % säker på att vi inte ska yoga. Känns stabilt.
Ikväll har jag hälsat på Jessica och Mattias i deras nya, extremt fina lägenhet. Om cirka en månad blir de föräldrar för första gången! Det roliga är att jag nästan känner mig mer peppad än föräldrarna i fråga då jag sitter på soffkanten och gång på gång upprepar: Hur känns det? Åh, vad jag längtar! Jag vill snutta på bebishuvud och bebisfötter!
Nu lyssnar jag på Johannes som har spelat in en låt han döpt till "Mumindalen brinner". Just nu spelar han dock något folkinspirerat. Tänk vad häftigt det skulle vara om vi kan ordna/bygga/fixa det musikrum/den studio vi planerat för framtiden.
Det är så mycket man kan längta till. Tiden går inte - den kommer.
Under en av mina svenskämnespraktiker hade jag ett lyrikmoment med en natur/teknik-klass. Jag gav dem i uppdrag att välja tre ord och de valde Vatten, Öl och Morgondagen. Med dessa tre ord skulle de skriva en "stafettdikt" som går ut på att man skriver ett ord var. Jag tycker dikten blev mycket bra. Det är roligt att ha sådana här saker sparade bland hemtentor och inlämningsuppgifter.
I vattendraget spelar näcken i takt med vattnet Som vattenfallen majestätiskt rinner ned från bergen rinner ölet från flaskan ner i glaset Daggövertäckt gräs mot nakna ben I fantasins korridor visar sig mänsklighetens vilja Men vad spelar det för roll - imorgon är en ny dag
(Ps: Bra idé: Blogga om dina gamla elevers diktande när du inte skrivit något själv på länge! Hehe. Ds).
Ikväll är Anna här. Vi har gått en promenad och druckit te. Men just nu känner jag att jag inte har så mycket gemensamt med min vän. Hon och min käre pojkvän har nämligen slagit sina fantasynörds-huvuden ihop och sitter i detta nu och försöker få mig att bli lika frälst. Det går inte bra. Jag är för mycket poesinörd för att kunna ta till mig saker som Domedagsbergets eld och blixtformade konstiga ärr i pojkars pannor.
Johannes köpte i helgen en begagnad bok vid namn "Ringens värld - dokument rörande sagorna om Härskarringen". Bara det säger en hel del.
Här är Anna. Hon spelar luftgitarr. Jag tycker hon ska hålla sig till luftgitarrspelandet. Känns som om vi har lite mer gemensamt då.
Den här emaljkannan från Kockums emalj fick jag av mormor. Har jättemycket emaljprylar som jag ärvt av farmor och farfar. Jag och mina bröder har inte lika inredningssmak vilket gör att jag kan få första tjing på grejer jag vill ha. Livet.
Nu är det exakt 81 dagar kvar till jag tar min examen. Sinnes. Har kollat runt en del på jobb och i det arbetet inser jag (av omdömet att döma) att jag gjorde min allra bästa praktik när jag var som mest förvirrad i hjärta och hjärna. Märkligt ändå.
Helt sanslöst vad tiden springer ikapp, iväg och ifrån. Idag blir min vän Emilys dotter tre år gammal.
Jag minns när jag var hemma och gjorde praktik och jag och Emily i sedvanlig ordning käkade lunch på Stenmans och Nikki fortfarande låg i magen. Nu, tre år senare, är hon en djurälskande krabat som charmar vilken person som helst i en enkel match. Grattis på din födelsedag finaste!
Ikväll har jag umgåtts med min gamla vapendragare Idamari. Vi har tränat ett jobbigt och hårt total training-pass, käkat middag, kikat på tv och skvallrat. Och så bjöd hon mig på äpple med kanel och havregryn tillsammans med vaniljkesella. Hon kan den kvinnan. Hon känner mig.
Idag åkte familjen hem. Det känns lika jobbigt varje gång. Jag är nog löjligt familjekär.
Vi har gått morgonpromenad, handlat och varit på Bokcafé Pilgatan där vi fyndade böcker (vi var där även igår, men då var inte pappa med eftersom han var på möte och då pappa är en lika stor litteraturnörd som mig var vi tvungna att gå dit även idag. Inte mig emot). I eftermiddag satt jag och Johannes ute på min balkong och pluggade musikhistoria och sen kom Chris förbi och drack kaffe.
Ikväll har vi sett Black swan. Första 45 minuterna var den bra, men jag undrade om den enligt mitt tycke var värd alla de fina omskrivningar den fått. Det var den. Resten av filmen var ett mästerverk. Se den.
Alltså, jag tänkte på en grej: 80-talet slår ju 90-talet med hästlängder när det kommer till bra musik.
En annan sak: Jag råkade slå mig själv i pannan med basen idag när vi skulle repa för vår musikhistorieorienterade ensemble som den här veckan har handlat om musik från 2000-talet och 90-talet. Det gjorde så övernaturligt ont.
Nu ska jag läsa den bästa boken på länge (som jag fick av pappa i vårpresent, fler vårpresenter till folket!): Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Idéen till den boken är klockren! Jag skulle skrika av glädje om jag fick en sån romanidé och så skulle jag placera mig vid ett skrivbord där allmänhetens rop inte når och så skulle jag skriva tills tangenterna blev nednötta och kapitlen bildade en bok.
Vilken dag! Har haft en bra gitarrlektion, en mysig fikastund med Sabina innan träningen, ett ben- och axelpass där energi och styrka aldrig tog slut (kändes som om Hulken hade varit min PT i ett år) samt en inspelningssession på 45 minuter där jag och Peter spelade in en låt. Snacka om effektiv studiotid.
Älskar livet sådana här dagar. Jag älskar det förvisso jämt, men dagar som dessa är det kryddat med extra mycket bra av allt.
Och imorgon är vi lediga! (När hände det senast?!) Jag och Johannes ska förbi Musikanten och kolla upp lite prylar och så ska vi strosa runt lite på stan och inhandla förnödenheter och på kvällskvisten kommer familjen hit. Jag ska också hinna plöja lite musikhistoria samt baka ett bröd som mamma beställt. Mamma och Thimmie ska bo i min lägenhet och Kristoffer får ta grabbarna. Mamma vill runt på alla rättvisemärkta och ekologiska affärer i stan. Hon har skrivit en lista med säkert 15 grejer vi ska ta oss igenom!
Människor. Så olika men ändå så lika. Som person är jag hyfsat tolerant och tålmodig och jag brukar ge människor runt mig flertalet chanser. Att umgås med olika människor berikar mitt liv och jag gläds varje dag när jag lär mig saker om mig själv och om livet tillsammans med andra. Men det finns en sak som ibland svärtar ned denna eufori.
Egoism. När människor bara pratar om sig själva utan att ägna en tanke på att fråga tillbaka den som frågar. Egoism är en av de absolut fulaste egenskaper en människa kan besitta, hur många fina egenskaper de än har till trots.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget. Bloggen fungerar ibland som en slask där jag slänger sådant jag inte vill tänka på längre. Avskrivandet. Avreagerandet. Av-och-om-och-till-andet.
Nu ska jag ägna min energi åt någon som bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om henne. Hon ligger här bredvid i soffan under min yllefilt och är den finaste vän jag vet. Sabina är en vän av rang.
Det var en torsdag. Klockan var kväll. Det snöade lapphandskar utanför fönstret och jag satt i en stol och frös. Min hals gjorde ont och teet var slut. Min väska var packad för Dalasjö och jag skulle åka hem nästa dag.
Vi hade inte pratat på några dagar, men jag skickade ändå sms för att jag inte kunde hålla mig när jag såg saker som påminde om dig. Varje vinkel av min vardag var färgade av minnen av vår vänskap som jag inte visste var den var på väg. Jag ville ta reda på det.
Jag visste att du var hemma för du hade repat tidigare under kvällen och jag hade bett Sabina ringa och kolla att du var hemma. Jag kollade upp när bussarna skulle gå och så stressade jag för att hinna göra mig iordning. Jag öppnade dörren och sprang ut i snön som virvlade runt mig tillsammans med tankar som virvlade i mitt huvud. Jag var nästan säker på att jag inte skulle hinna med bussen. Men det spelade ingen roll. Jag hade bestämt mig. Jag skulle till dig. När jag kom runt gathörnet såg jag bussen rulla uppför backen. Ifrån mig. Där stod jag med två väskor, datorn, en ond hals och ett hjärta som var ensamt. Jag ringde till Sabina och klagade. Sedan ringde jag taxi.
När jag var utanför till port ringde jag dig och sa: Hej, kan du öppna din dörr? Du började skratta och sa: Ja, det kan jag. Jag klev in i din hall, nedsnöad och övertänkt. Vi kramades länge. Jag pratade så mycket att jag blev hes och du gav mig nyponte. Innan vi somnade frågade jag: Johannes, vill du vara tillsammans med mig?
Vem kunde tro detta när denna bild togs i ett skolprojekt?
I oktober när man drar upp halsduken till nästippen och trampar runt i tjocksockar nedhasade i skorna tror man aldrig att ljuset mer ska komma tillbaka. Och helt plötsligt, en onsdagmorgon i mars - det är så varmt i köket, man öppnar fönstret för att vädra ut och så känner man - våren. Livet alltså. Ibland är det inte tillräckligt att snart ha upplevt 24 vårars intågande. Man blir lika förvånad varje gång. Är det såhär det känns?
(Att man måste genomlida ungefär sju väderbaksmällor behöver vi ju inte ta upp i detta inlägg).
Nu ska jag packa min väska och att ta med en av mina bästa personer till mina andra bästa personer - hejdå Umeå, hej Dalasjö!
Det bästa jag vet är att lyssna på bra musik. Igår gick jag och Sabina på jazzkväll i Studion för att kika på hennes pojkvän som spelade trumpet i Staffan Öberg oktett.
Det andra bandet som spelade var fantastiska Fristad. Grymt talangfulla musiker och roliga att höra på!
Line är 23 år och samlar på saker ingen annan vill ha. Hon bor Väst på stan i ett rosa trähus från sekelskiftet 1800-1900. Rummet på 26 kvadrat hyr hon av Elsa, 96 år och halvsenil. Line börjar varje dag med att lyssna på Ane Brun. Hon lyssnar på Ane Brun när hon klär på sig och äter frukost. Hon äter samma frukost varje dag. Hårdbröd och saltgurka. Till det dricker hon minst en liter kamomillte med onödigt mycket honung i. Honungen är egentligen inte särskilt god tycker hon, men hon blev helt mot sin vilja charmad av en kille på Ica Gourmet som tipsade henne om den sorten och då kunde hon inte låta bli att köpa den. Line vet att hennes frukost är aningens näringsfattig men tycker att det finns andra saker att ägna åt sig än att äta efter tallriksmodellen. Det tar exakt 53 minuter för Line att gå till universitetet. Detta för att hon stannar så fort hon ser något hon vill ha i ett fönster.
Line studerar Nordisk kvinnolitteraturhistoria vid Institutionen för litteraturvetenskap. Line läser egentligen inte så mycket, men hon måste ha något att göra för att få dagarna att gå. Hon har länge funderat på att åka ut och resa, men är alltför beroende av vardagen med Ane Brun, Elsa, kamomillte och halvgjorda studier. Line vet att folk tycker att hon är konstig vilket lett till att hon satt i system att utveckla sin provokativa personlighet ytterligare. Det har blivit lite av hennes karaktär. Underlig, provokativ och sparsam med sociala interaktioner.
Ibland går Line ut och går mitt i natten. Det händer att hon möter en man med en halvtjock, strävhårig tax. De pratar aldrig. De bara nickar åt varandra som ett slags bekräftande av deras ensamhet. Promenader, saker och Ane brun är det som Line värdesätter. Allt annat kan dra åt helvete, tycker hon. Line hatar ganska många saker. Helt utan anledning. Hon vet att hon överdriver och att hon bör ha en anledning att känna allt detta hat, men hon gillar inte att ha anledningar. Line tycker inte om att analysera och problematisera. Då hatar hon istället. Det är lättare.
Lines rum består av ett överflöd av saker och det ständiga kaoset ligger som en tung suck över rummet. Trots detta hittar alltid Line det hon behöver. Rummet är kvavt eftersom Line aldrig vädrar. Hon hatar fågelkvitter. På väggarna sitter planscher på gamla filmer. Hennes favoritfilm är "Ensamble c'est tout". Hon har ägnat 36 timmar och 41 minuter åt den filmen. Line älskar att klocka saker och skriver maniskt upp tider i en vinröd anteckningsbok som hon snott från ett bord i Röda rummet på UB. Line gillar tiden. Den är konstant. Sekunderna slår alltid. Line hatar inte tiden. Hon identifierar sig med den.
I gymnasiet sa min svensklärare att jag skulle skriva en dikt till skolans årliga diktantologi. Jag läste igenom några antologier och fann en dikt vars budskap jag ofta tänker på: det är bara en själv som är huvudrollen i sitt eget liv. Människor runt om kan antingen vara statister, biroller, antagonister. Miljöer kan vara temporära eller tillfälliga och rekvisitan kan vara antingen sånt vi valt själva eller sånt vi inte kan bestämma över. Varje person är huvudroll i sitt eget liv. Mäktig känsla ändå. Det är så självklart men ändå något jag ofta påminner mig själv om.
En av mina finaste låtar, Lång väg hem, har Ulf Lundell skrivit. Han säger det så bra:
Det här livet och levandet är en sorglig affär Vi sliter efter glädje och innehåll Varje dag ska du stå upp och göra ett äventyr av din tid på jorden, din chans din huvudroll
Jag skrev aldrig någon dikt till den där antologin, jag fastnade i att ananlysera andras poesi.
Det är så märkligt. Jag blir både nedstämd och hoppfull när jag hör låten.
Jag har så mycket att göra den här veckan att jag inte riktigt vet var jag ska vägen. Istället sitter jag och skriver om detta. Nä. Nu ska jag äta middag.
Laddar med frukost inför en fullspäckad dag. Först träning, sedan ensemblerep, lunch, hinna öva igenom trumkomp, efter det trumlektion, hem för middag och plugg och slutligen en helkväll i studion där vi ska spela in våra körarr. Jag tar ett djupt andetag och längtar ännu mer till helgen!
Det här livet och levandet
