Det var en torsdag. Klockan var kväll. Det snöade lapphandskar utanför fönstret och jag satt i en stol och frös. Min hals gjorde ont och teet var slut. Min väska var packad för Dalasjö och jag skulle åka hem nästa dag.

Vi hade inte pratat på några dagar, men jag skickade ändå sms för att jag inte kunde hålla mig när jag såg saker som påminde om dig. Varje vinkel av min vardag var färgade av minnen av vår vänskap som jag inte visste var den var på väg. Jag ville ta reda på det.

Jag visste att du var hemma för du hade repat tidigare under kvällen och jag hade bett Sabina ringa och kolla att du var hemma. Jag kollade upp när bussarna skulle gå och så stressade jag för att hinna göra mig iordning. Jag öppnade dörren och sprang ut i snön som virvlade runt mig tillsammans med tankar som virvlade i mitt huvud. Jag var nästan säker på att jag inte skulle hinna med bussen. Men det spelade ingen roll. Jag hade bestämt mig. Jag skulle till dig. När jag kom runt gathörnet såg jag bussen rulla uppför backen. Ifrån mig. Där stod jag med två väskor, datorn, en ond hals och ett hjärta som var ensamt. Jag ringde till Sabina och klagade. Sedan ringde jag taxi.

När jag var utanför till port ringde jag dig och sa: Hej, kan du öppna din dörr? Du började skratta och sa: Ja, det kan jag. Jag klev in i din hall, nedsnöad och övertänkt. Vi kramades länge. Jag pratade så mycket att jag blev hes och du gav mig nyponte. Innan vi somnade frågade jag: Johannes, vill du vara tillsammans med mig?


Vem kunde tro detta när denna bild togs i ett skolprojekt?