Sagan om hönan som aldrig ville sluta ruva.
Det var en regnig dag i slutet av juni. Flickan hade lovat grannarna att se efter hönorna och gick med raska steg längs grusvägen, aktade sig noga för vattenpölarna. Tuppen hälsade henne välkommen med ett gällt kuckeliku och hönorna svansade kring honom, viktiga över sin status. Hon öppnade luckan till hönshuset och klev in. Uppdraget hon fått av grannarna var att avlägsna äggen som ruvades. Långsamt närmade hon sig den svarta, avvaktande hönan för att flytta henne från äggen som låg under hennes varma kropp. Plötsligt högg hönan med näbben, ursint över att någon skulle ta hennes ägg. Flickan hoppade bakåt och funderade vad hon skulle göra. De andra hönorna anade oråd och kom alla in i hönshuset. De omringade flickan och gav henne lömska blickar och flickan visste inget annat råd än att lämna hönshuset och invänta förstärkning.
Nästa dag blåste vinden över sommarblomstren på ängarna och mellan regnskurarna lyste solen över grusvägen där flickan nu gick med sin vän hon bett om hjälp. De kom fram till hönshuset och vännen gick bestämt in i huset och tog skaftet till en sopkvast till hjälp för att rubba hönan som fortfarande låg i samma position över sina ägg. Den andra flickan petade försiktigt på hönan som högg argsint mot kvastskaftet. Flickan gav inte upp. Hon tryckte mot hönans kropp och försökte få henne att resa sig från redet och lämna i från sig äggen. Så, till slut, reste sig hönan upp, om än dock hatisk mot de människor som fått henne att mot sin vilja lämna det hon i flera dagar givit sin själ till. Blickarna hon gav de två flickorna vittnade om en önskad hämndaktion. De två flickorna fick med sig tre ägg och stämningen i hönshuset blir nog aldrig densamma.
Ps: Sagan bygger på en verklig händelse. Tack till Linda, min modiga vän. Ps 2: Inga djur kom till skada. Ps 3: Varifrån kom min fågelrädsla?
