I går var inte Vidar som vanligt. Han skrek så fort jag lade ner honom och var allmänt orolig och grinig. Han brukar ju vara hur lugn som helst och kunna ligga på mage på golvet och kika eller ligga i gymmet ganska långa stunder och roa sig själv, men inte i går. Inte ett leende på hela dagen fick jag heller och nu för tiden ler han och skrattar mest hela tiden, för att inte tala om hur mycket han "pratar", haha. Han sov de vanliga tiderna så jag tänkte att han bara hade en dålig dag men fram emot kvällen skrek han ännu mer och var skållhet och när vi tog tempen hade han 39,7, stackaren. Efter att ha pratat med både mamma och grannen Lovisa som också är sjuksköterska gav vi Alvedon och avvaktade. Febern sjönk då och han sov och ammade bra. Han orkade även skrika och kunde röra nacken som vanligt. Vi ringde även 1177 eftersom man ska kontakta vården när barn har hög feber och de sa att vi skulle avvakta under natten, hålla koll på febern och ge Alvedon om den steg. I morse när vi vaknade låg tempen på 38,4 och nyss när jag tempade låg den på 37,8. Hoppas, hoppas att den inte stiger och att den försvinner helt fort för det är inte roligt när han är sjuk, lilldrängen.

I dag blir han för övrigt fem månader! Jag personligen tycker att det blir roligare och roligare för varje dag som går för nu börjar han ju bli en liten person och inte bara ett litet knytt!

 

 

Till Ludvig

2012-06-19 15:30:00 i   Allmänt

Det finns en sak jag är beroende av. En sak jag måste ha för att vara hel som person. För att må bra, känna optimism och tilltro till livet. Det kan låta som en banal sak men jag är beroende av att få vara ute. Få röra mig i skog och mark, känna frisk luft, hur skogen doftar, hur tallmon känns under mina fötter. Jag blir på riktigt en betydligt sämre människa av att vistas för mycket inomhus. Jag blir trängd, får humörsvängningar och blir deppad. En stund utomhus varje dag, oavsett väder och årstid, är ett måste för mig. Nu när jag varit sjuk har jag knappt varit ute något alls så ni kan tro att det var fantastiskt i kväll när jag tog vagnen med en sovande bebis och en glad Jax vid min sida och gick en skogspromenad. Äntligen! 

- Vi har varit hos Elin på mammaträff, alltid lika kul att träffa de andra och bebisarna är så jäkla gulliga när de ligger på rad på en stor filt. Nu börjar det dock vara en hel del rörelse på dem. I går åt Vidar på Vikings fot och drog Liv i håret, hehe.

- Jag har bokat flygbiljett till mig och Vidar! Kommer att flyga till Arlanda där mamma och pappa hämtar upp oss och så åker vi upp till stugan i Dalarna. Det är smidigare än att vi ska köra eller åka buss. Jag och Vidar åker ner den 13 juli och Christoffer kommer ner senare. Nedräkningen kan börja!

- Jag har rensat avloppet under badkaret OCH i handfatet. Fick något slags il i gårkväll och jobbade på som tusan. Friskhetstecken månne? Hoppas det! Jag känner mig då betydligt bättre nu, så himla skönt!

- I dag är det återigen vardag efter storebrors middagsbjudningar i dagarna fyra. Känner ledsamhet inför detta. Vi har satt oss vid dukat bord och ätit mat lika god, om inte godare, som restaurangmat.

- I dag ska jag och Vidar till Latikberg för lunch och bebishäng och så tänker jag äventyra lite och ge mig ut på den första promenaden sedan jag blev sjuk, det vill säga för två och en halv vecka sedan! Men som sagt: NU ÄR JAG FRISK! Vi säger så! Mvh/less på att vara i ett sjukdomstillstånd

'

 

Vill passa på att skryta lite. Jag har haft turen att födas in i världens bästa familj. Som de stöttat och servat mig dessa dagar alltså. Det finns ingen hejd på min tacksamhet. I dag fick jag ligga och sova i hammocken i mamma och pappas uterum i två timmar och Vidar sov i vagnen bredvid. I kväll blev jag servererad rimmad torskrygg med pepparrot och skirat smör och citronsorbet till efterrrätt av storebror som är hemma på semester och så har jag världens bästa sambo dessutom. Tack för att ni finns. Jag är er evigt tacksam. 

 

 

Åh som naturen behöver detta regn som nu faller! Hela juni har varit torr och varm så all växtlighet är i stort behov av regn. Det var så mysigt att sova i natt med öppet fönster och höra regnet mot plåttaket. Det var så mysigt att vi till och med låg i sängen till halv tio i morse, hela familjen. I dag känner jag mig lite piggare så jag försöka hushålla med den energin så gott det går. Planen är fotbollsmys i eftermiddag och vi ska göra fruktsallad med massa göttigt i så jag får i mig massa vitaminer och blir frisk! I kväll kommer faster Linda från Östersund och så kommer morbror Kristoffer från Umeå också, weho! Bra fredag!

 

Hej älskade, saknade bloggen! Det blev en ofrivillig bloggpaus här ett tag och jag ska förklara varför. Nu är vi hemma och detta inlägg är skrivit i omgångar då jag inte orkat sitta vid datorn längre stunder. Det kan säkert dyka upp ett och annat skrivfel men jag förbehåller mig rätten då jag anser att jag är en aning ur form, både fysiskt men även litterärt. Om du är känslig för att läsa om sjukdomar kan du läsa denna kortversion: 

Vill du istället gotta ner dig i detta bjuder jag här på en lång version av vad som hänt, mest för att jag känner att jag själv behöver få bearbeta det i text. Så. Vi kör. 

Allt började på söndagkvällen den 5 juni. Vi spelade ett parti krocket i mamma och pappas trädgård och jag minns att jag kände mig lite frusen, än fast solen var framme. Hade även känningar i ryggslutet men avfärdade det med "stel amningsrygg" och blev förbannad på mig själv för att jag inte orkade stå upp som en annan svagis. När vi kom in sedan frös jag ännu mer och lade mig i soffan när Vidar somnade. Sedan kom den. Febern från helvetet. Min kropp är lågtempad och jag brukar ligga på en temperatur kring stadiga 36,5-36,9 så ni kan tänka er att jag inte var så kaxig när febern envisades att ligga runt 39,5-40,6 i flera dygn.

Då jag enbart hade feber och inga andra symptom övertalades jag av mamma sjuksköterskan (bra att ha en egen privat sjuksköterska dessa dagar kan jag säga er och jag är min mor evigt tacksam) att uppsöka vård. Fick träffa en läkare vid Vilhelmina vårdcentral och jag hade högt CRP och en stor mängd vita blodkroppar i urinen (kroppens försvarsmakt) vilket visar att det var något som pågick i kroppen som den behövde ställa upp ett försvar emot. Läkaren misstänkte då en njurbäckeninflammation och jag fick penicillin och åkte hem. Vid intag av penicillin ska febern gå ner men efter fem doser penicillin hände ingenting. Febern steg och låg som mest på 40,6 grader (!!!) och då svartnade det för mina ögon och benen bar mig knappt.

På onsdagskvällen ringde jag vårdcentralen igen och blev lovad ett återbesök hos läkaren för att kontrollera varför penicillinet inte bet på mig. När vi kom in såg jag dimmigt och kunde inte sitta eller stå. Vi fick ett rum och när läkaren såg mig utbrast hon "Oj, du ser ordentligt mycker mer risigare ut i dag än i går" och så gick hon och kontrollerade proverna. När hon kom tillbaka förklarade hon läget för oss. Hon ville skicka mig till medicinavdelningen vid Lycksele lasarett där de kan få svar på prover inom en timme istället för att jag skulle stanna kvar i Vilhelmina där det tar väsentligt längre tid för att fastställa någon diagnos. Jag bröt ihop och grät där på rummet för jag såg framför mig hur jag skulle ligga ensam i ett rum på det stora lasarettet utan Vidar och Christoffer. Men de kunde ju följa med, sa läkaren. Åh! Vilken enorm lättnad. Vi åkte hem och jag lade mig på sängen medan Christoffer packade ihop saker åt oss och mamma kom över och hjälpte till. Sedan startade den längsta jäkla Lycksele-resa jag varit på. Det kändes som att jag satt i bilen i fyra-fem timmar. Det är alltså 12 mil till Lycksele. Men om man har sådan feber att man har dubbelseende, spyr rakt ner i en påse i flera mil och kallsvettas är det aldrig kul att åka bil. Inte ens en liten pisskvart. 

När vi kom fram till Lycksele raglade jag in på akutmottagningen och satte mig svimfärdig på en stol. Vidar och Christoffer kom efteråt med alla saker. Jag vinglade av stolen och lade mig på golvet. Jag har aldrig haft bacillskräck och tycker att sådant är trams och överdrivenhet men att lägga sig ner på ett akutgolv är kanske ingen hit och en slags gräns även för mig men vad hade jag för val? Den till synes pigga kvinnan som satt på soffan som ANHÖRIG hade ju kunnat flytta på sig för min skull men där hade visst medmänskligheten sin gräns. Som tur var dröjde det inte alltför länge innan vi fick komma in och få ett undersökningsrum. De tog en hel massa prover på mig. Nu var klockan strax efter tolv på natten och Vidar, som sovit i bilen på väg dit, vaknade och var nog rätt förvirrad över var han var någonstans men vi försökte amma lite och så somnade han om. På akuten rådde full rulijans så först efter klockan två på natten fick vi reda på vad proverna visade. Sorkfeber. Mot medicinavdelningen.

Ni kanske minns att jag skrev att vi skulle städa lagårn en helg för några veckor sedan? Söndagen den 22 maj rensade vi ut en avdelning i lagårn och sopade golvet och så sa jag lite halvt på skämt när dammet yrde omkring oss "Haha, nu får man väl sorkfeber". Två veckor senare var alltså söndagen den 5 juni. Så himla, himla otur att få sorkfeber när jag liksom är uppvuxen i den där lagården?! Sedan följde ett par dygn av extrem magsmärta följt av ryggsmärta. Och ingen smärtlindring kunde jag få eftersom jag ammar. Anser själv att jag borde erhålla tapperhetsmedalj ur konungens hand eller något liknande. Om jag inte ammat hade jag kunnat få betydligt starkare smärtlindring än futtiga 4 g alvedon/dygn. Låtom mig beskriva i detalj:

Ett annat händelseförlopp ur denna förbannande sorkfeberhistoria är följande. På torsdagsförmiddagen behöver jag gå på toaletten och får hjälp av två sköterskor. Jag får stödja mig emot dem men hinner bara in på toaletten där jag faller ihop på golvet och kaskadkräks över hela golvet, mig och allt där inne. Förlåt för dessa detaljer men jag vill bara beskriva hur jäkla illa jag mått och hur kroppen verkligen kämpat för att bli frisk från detta virus. På måndagen träffade jag två ur personalstyrkan som log emot mig och sa "Nu ser du betydligt piggare ut än i torsdags". "Förlåt, sa jag, men jag kommer inte ihåg att vi har träffats". De förstod det då jag tydligen varit nästintill okontaktbar under de första dygnen på avdelningen. Christoffer var hos mig först och sedan blev han avbytt av mamma som kom på fredagkvällen. Christoffer kom sedan tillbaka på söndageftermiddag. Jag är dem evigt tacksamma för allt de stöttat mig med under de där hemska dygnen före, under och efter vistelsen på lasarettet.

Mina värden har varit dåliga och de har tagit prover varje dag. Halten av kreatinin i blodet mäts för att kontrollera om njurarna fungerar som de ska. Mitt värde låg mycket över det normala vilket påverkar njurarna. Trombocyterna, de röda blodplättarna vars uppgift är att stoppa inre och yttre blödningar, var för låga. Mitt blodtryck var extremt lågt och jag var sängliggande i fyra dygn. När jag sedan skulle börja gå var jag så extremt bensvag så jag fick gå med rollator. Det var oerhört enerverande att gå i korriodoren och bli omgådd! Det händer aldrig! Jag går med snabba, lätta steg. Vägvinnande. Hatar att "sölgå". Men nu var jag alltså så illa tvungen. Var helt slut efter att jag gått från rummet, till matrummet och tillbaka igen. En sträcka på kanske totalt hundra meter. 

Och vad ska vi säga om lille Vidar? Lugnet själv som finner sig i allt? Utan honom hade jag säkert legat i magsmärtor och feberyra än i dag. Han är så himla cool och obrydd men ändå nyfiken och med på ett så självklart sätt. Han har charmat hela medicinavdelningen och all personal tyckte det var tråkigt då vi fick frisedel av läkaren att åka hem i måndags (med krav på provtagning på torsdag för att kolla hur njurarna mår). Hans leenden var som rena energiinjektionerna som gick rakt ut i blodet och stärkte mig med nytt hopp om att bli frisk och stark igen. Det var så nedslående att inte ens orka hålla i honom och leka lite. Han har verkligen fått öva på att ha tråkigt dessa dagar och egentligen ställer väl inte en bebis särskilt höga krav på underhållning utan det är väl den här himla mamman som vill att han ska vistas ute varje dag, bli sjungen för, lekt med och stimuleras till utveckling. Några innemysdagar på ett sjukhus skadar inte en liten fyramånaders. Särskilt inte då han tas om hand på bästa sätt av världens finaste pappa och mormor. 

Att kroppen orkat med att amma under den här veckan är imponerande tycker jag. Att den, trots påverkan av virus, kunnat producera mat till en liten växande krabat. Vi har såklart även fått tillmata Vidar då bröstmjölken inte räckt till fullt ut men vi har alltid kämpat med amningen dygnet runt som vanligt ändå för jag vill verkligen amma så länge som möjligt och så länge det fungerar. 

I fredags grät jag så mycket. Jag grät för att jag missade en av årets allra viktigaste dagar. Studenten. Jag hade fått äran att sjunga i kyrkan för studenterna och just den här dagen tog ett gäng speciella tjejer studenten och jag hade valt låt, förberett vad jag skulle säga till dem och allt och så fick jag istället ligga instängd på ett sjukhus. Vad är det för en rättvisa? Va? Ni, älskade brudar, ni vet ju vilka ni är. Och vi ses ju, visst? 

 

 

I morgon ska Vidar döpas i Risbäck kyrka. Jag ska spela och kommer vara nervös och känslosam och spela fel säkert men Vidar kommer knappast att bry sig, hehe. Just nu hoppas jag bara att han håller sig någorlunda pigg och nöjd för han har sin andra sovtid precis på doptiden, 13.00. Håll tummarna att allt flyter på fint!

Ännu en varm dag är strax slut. Det luktar sommar ute och jag vill aldrig gå in. Körde nyss ett träningspass ute och svetten rinner av mig men Christoffer har ockuperat duschen. I dag har jag och Vidar hälsat på Emma och träffat lilla valpen Holly som var så fin! I kväll har Ludvig och Hanna varit här och så fick sig Vidar ett bad. Något som verkligen glädjer mig är att han verkar gilla vatten och att bada! Det bådar gott för roliga badstunder tillsammans!