Nu har jag varit förälder i en vecka! Börjar förstå vad alla menar när de säger att tiden rusar iväg det första året. Vet knappt var den här veckan tog vägen. Det känns ju som att jag nyss krystade ut honom och fick upp världens bästa person på bröstet! Jag har tänkt och känt väldigt mycket denna första tid och jag tänkte att jag skulle dela med mig av mina funderingar.
- Till att börja med: en egen liten bebis som bara är min och Christoffers? Som vi ska ta hand om, fostra, lära massa saker och krama till oändlighet? Galet. Helt galet. Han var ju nyss bara "bebisen" som låg och karvade sina långa fötter i mina revben? Det känns så surrealistiskt på något vis men sakta men säkert börjar jag förstå att allt detta hänt och att han är här nu. I morse när jag klätt på honom stod vi i hallen och skumpade omkring och då fäster han blicken och kollar rakt in i mina ögon, länge. Och så började jag gråta, hehe. Såklart.
- AJ AJ AJ vad ont det gör när mjölken rinner till. Det känns som att jag har tennisbollar i brösten som har kommit dit som "extra fyllning". Eftersom Vidar är en stor kille (4320 g) behöver han mycket mat och mjölken rann inte till förrän dygn fem. Det ledde till en lite missbelåten kille som aldrig riktigt kom till ro än hur mycket fri amning vi erbjöd honom. Christoffer åkte och köpte bröstmjölksersättning som vi tilläggsmatade honom med efter amningarna och det blev en helt ny bebis. Nu när mjölken runnit till är han oftast nöjd med enbart amning men vi har ersättning redo. Jag tycker att man ska prata mer om hur många barn som faktiskt behöver tilläggsmatas, varför jag delar med mig av detta.. Det ligger liksom en sådan "skam" över att inte ha tillräckligt med mat till sitt barn och jag var jätteledsen och stressad i måndags för jag trodde aldrig amningen skulle komma igång på riktigt. Christoffer sa att jag inte skulle nedvärdera mig själv och då slappnade jag av lite och vips kom mjölken igång. Mest troligt kommer tillväxtperioder då Vidar är i behov av mer mat och då ordnar vi det. Det viktigaste är att barnet får i sig den näring det behöver och hur det sker är upp till varje förälder att bestämma. Vi fortsätter med amning och har fått i uppdrag av BVC att intensivamma nu de kommande dygnen och i natt kräktes han upp lite av mjölken vilket är ett tecken på att han fått i sig så han är nöjd - en bebis går tydligen inte att "övergöda", antingen så kräks mjölken upp eller så kommer den ut den andra vägen.
- Vidar kommer ha ett helt hav av fina personer runt sig. Vår familj, släkt och våra vänner är de bästa människorna man kan omge sig av vilket bevisas gång på gång. Har fått så mycket fint i och med detta barnafödande så jag kommer vara rörd en hel livstid ut. Se bara på detta, till exempel:
- Promenader får en helt ny innebörd när man får styra en barnvagn framför sig!
- Kroppen. Denna makalösa manick. Hur den orkar med, klarar av och ställer upp. Hur den anpassar sig, hänger sig och finns till bara för mig. Och hur den dessutom klarar att producera ett barn OCH ordna mat till detta barn. All respekt till dig, min älskade kropp!
- När vi ändå är inne på kroppen. Nog känner man sig lite leabruten (ledbruten/stel på rikssvenska) efter en förlossning allt. Jag upplever att jag främst är trött och stel i ryggen. Det kan ju också ha att göra med amningsställningarna visserligen och jag tänker att jag ska vara noga med att stretcha och mjuka upp kroppen efter barnvagnspromenaderna. Då rätar den nog ut sig så småningom.
- Och slutligen: minerna. Han gör så roliga miner. "Arga gubben", "fågelungen", "ministern" och "professorn" är de miner han brukar variera mellan och ibland ser han så grym ut att jag blir full i skratt. Vår älskade lille Vidar!
