Har haft en så himla fin helg med familjen. I fredags åt vi lunch på Bergmans när Kristoffer och Sofia kom med flyget från Stockholm. På kvällen lagade mamma och pappa Chile och bjöd in oss. Under lördagen åkte vi ut på skoterutflykt i världens finaste Narnia-landskap. Vi har så otroligt mycket snö här nu. Kan inte minnas en vinter med denna mängden! Jag, Vidar och Christoffer körde vår skoter och Christoffer satt i mitten och jag bakom honom och han sa att det kändes som att ha en fotboll i ryggen... tack för den liksom, haha! På kvällen åt vi smarrig middag och hade spelkväll. Igår var det dags för födelsedagskalas för både Christoffer och Vidar så det var kalas från 10.00 till 18.00. På kvällen blev jag så sentimental och gråtig. Kom på att jag inte fick en enda riktigt bra bild på födelsedagsbarnet i sin fina Emil i Lönneberga-inspirerade födelsedagsoutfit och så kände jag mig lite som en dålig mamma på grund av det (jag vet, ologiskt). Jag är ju inga problem med att visa känslor i övrigt men nu har gravidhormonerna verkligen tagit min kropp i besittning. Tittade på bilder från när Vidar fyllde 1 år och det gick upp för mig hur mycket som hänt på bara ett år. Nu kommer språket som en fontän och varje dag kommer nya ord och han har en så himla rolig personlighet. Vi har bestämt oss för att flytta ut hans spjälsäng från vårt sovrum nu men jag är så tudelad kring det. En del av mig vet att det kommer att gå bra eftersom han sover bra på nätterna och han kanske bara kommer bli störd av bebisen och all nattmatning av den. Samtidigt vill en del av mig att han ska sova inne hos oss och allra helst mellan oss (vilket han gjort och fortfarande gör en del). Jag kan inte låta bli att tycka att det är det allra mysigaste. Vi vill flytta ut hans säng nu så det blir i god tid innan bebisens ankomst för att inte Vidar ska känna sig utsjasad från sovrummet. Men ja. Han är ju fortfarande liten och jag är extra känslig just nu som sagt. Har ingen bra graviddag idag heller. Tröttheten har legat som ett töcken över mig ända sedan igår kväll efter kalasets slut.

Idag känns det som att hjärnan varit mos och jag kunde bara uträtta viktiga saker fram till 11.30 när jag åt lunch för sedan stängde hjärnkontoret ner. Tvingade mig ut (efter mycket peptalk från Christoffer som vet hur bra jag mår när jag får mina träningsstunder för mig själv) på skidorna efter middagen och åkte ett varv på elljusspåret. Det gick så himla sakta och jag kände mig tung och klumpig i kroppen och så fort jag försökte öka tempot sa kroppen ifrån. Längtar så otroligt mycket efter att få svettas och ta i. Jag VET att den tiden kommer att komma och att det här är kroppens sätt att säga åt mig att växla ner men jag måste bara förlika mig med tanken. Behöver jag ens skriva att jag grät lite till kvällens säsongspremiär av Bonusfamiljen? Som sagt... gravidhormoner. Suck.

 

Så här i vecka 32 kanske det är dags att uppdatera lite kring hur graviditeten varit och hur den fortlöper. Vi fick reda på att vi väntade ett barn till mitt i sommaren, i juli. Jag och Vidar var i stugan i Dalarna och Christoffer kom ner när han fick semester. Där i början var jag lite halvtrött men inte överdrivet. Minns att jag var betydligt tröttare med Vidar i magen (kan dock ha berott på att jag hade ett högre tempo då på senvåren/försommaren med jobb, avslutningskonserter och hundkurser). Nu var jag ju ledig och kunde slå dank bäst jag ville! Hösten kom och vi började jobba igen och skolade in Vidar på förskola. Jag mådde bra och hade inga känningar av graviditet över huvud taget. Detta gjorde att jag blev lite orolig - en oro jag uttryckte vid det andra barnmorskebesöket. Då var min barnmorska så snäll att han lät mig göra ett tidigt ultraljud (då var jag i vecka 14). På skärmen skymtade ett pickande hjärta och något som sprattlade omkring. Det var en stor lättnad! Veckorna gick och vi såg fram emot rutinultraljudet som vi skulle göra i vecka 18 om jag inte minns fel. Vi åkte till Lycksele och fick se fostret på skärmen och allt såg fint ut förutom att det var mindre än beräknat vilket gjorde att vi fick ett senare BF-datum och fick ytterligare en kallelse till ett nytt UL då allt inte gick att se (de minsta blodkärlen och sånt). I vecka 20 kom vi tillbaka till Lycksele och då fick vi så himla fina ultraljudsbilder! Det var minsann annat än de bilder Vidar bjöd på, hehe. Han såg ut som en knölig potatis på sina bilder och inte alls som en gullig liten bebis med tydligt urskiljbar näsa och viftande händer. 

Vi hade berättat om graviditeten för familj, grannar och många av våra vänner redan men efter ultraljudet blev det officiellt på riktigt. Jag berättade för mina elever på lite roliga sätt. Med en klass gjorde jag ordet "graviditet" som en Hänga gubbe-lek och med en klass sa jag att jag från och med mars skulle påbörja en projektanställning som innebar att jag var tvungen att vara borta fram till efter jullovet. Jag hintade med saker som att projektanställningen utöver det första året även skulle innebära ett huvudansvar även de kommande 18 åren och till slut knäckte de gåtan, haha! Med en av mina grupper hade jag en genomgång om argumenterande text och jag avrundade min föreläsning med orden: "Och nu kommer den sista bilden..." och så hade jag lagt in en av ultraljudsbilderna i presentationen varpå eleverna tjoade rakt ut och klappade händerna! Så himla kul att de blev så glada för min skull!

Om jag ska jämföra graviditeten med Vidar med denna graviditet kan jag kort konstatera att det knappt finns några skillnader. Precis som när jag väntade Vidar dras jag även nu med en envis halsbränna men då det (för nu i alla fall) är det enda graviditetssymptom jag har har jag inget att klaga på. De två senaste veckorna har jag känt några sammandragningar och med förra graviditeten hade jag inga alls förrän vid förlossningen vad jag kan komma ihåg. Sammandragningarna gör inte så ont och går över om jag ändrar position. 

Mina värden har varit bra men vid senaste besöket hos barnmorskan hade jag lite lågt järnvärde så i helgen kokade jag mig några liter svartvinbärsjuice. Jag har inte ont i kroppen så jag har kunnat träna. Det är inga direkta fyspass utan jag åker skidor i rätt lugnt tempo och simmar. Hundpromenader och sparkturer blir det också men ibland drar hundarna iväg i tempo och då får jag ett ökat tryck nedåt (ej skönt) och går och spänner mig. Jag LÄNGTAR verkligen efter att springa igen! Saknar det så himla mycket. Jag sprang fram till v.24 och sedan kändes det inte så härligt längre, hehe. Skidåkning och simning är dock också härligt. Det viktigaste är att tillfällena blir av för jag mår så mycket bättre när jag får röra på mig. Mina träningstillfällen är dessutom stunder då jag tänker som allra klarast och löser värdsproblem på världsproblem. Terapisession i sin enklaste form helt enkelt! 

Hittills har jag gått upp 8 kg. Jag gick upp totalt 11 kg med Vidar så jag tror att jag denna graviditet kommer att gå upp mer. SF-måttet följer kurvan och hjärtljuden har legat runt 150 slag/minut. Jag har inte haft några speciella cravings direkt fast en period hade jag dille på ISBERGSSALLAD (av alla jäkla grejer man kan äta?!) och så kan jag lätt trycka i mig en 10-15 babyrån med smör på, hehe. Äppeljuice är också sjukt gott! 

Det känns som att den här bebisen är mer livlig i magen än vad Vidar var. Den bökar omkring hejvilt ibland och jag känner rörelser många gånger per dygn vilket är lugnande. Det är otroligt häftigt och tacksamt över att få uppleva detta igen och det är med stor nyfikenhet jag ser fram emot att träffa den här minipersonen. Jag ska framöver se till att skriva hur det känns att få ytterligare ett barn när vi redan har ett barn. För tro mig, det är verkligen något jag går och funderar över! 

Happ. Ny vecka. Jag jobbar sex veckor till innan jag går på föräldraledighet. Dagarna går skrämmande fort. Det känns ibland som att jag vill gripa tag i en ledstång och klamra mig fast i hopp om att stanna upp dagarna en aning. Ikväll har ett gäng tjejer från Brukshundklubben varit här och vi har planerat hur Vilhelmina BHK ska fira Svenska Brukshundklubbens 100 års-jubileum nu i år. Hoppas på en rolig dag i hundens tecken!

Nu går ögonen i kors och jag ska bara ta en dusch och mata mig själv och breakdance-bebisen i magen med kvällsfika innan jag somnar.

Under veckan ska jag efter önskemål försöka hinna få till ett inlägg om hur denna graviditet varit och är - den är väldigt lik den förra men små skillnader finns.

Låt mig berätta om min torsdag. Jag simmar ju på torsdagsmorgnar och åker hemifrån runt 06.45. Denna torsdag försenades dock min träning något då jag upptäckte att kylskåpet lagt av. Först trodde jag att det bara var en säkring som gått då det var mörkt på andra ställen i huset också men när säkringen var åtgärdad var det stackars kylskåpet fortfarande stendött. Vidar och Christoffer kom upp och vi hjälptes åt att tömma kylskåpets kylvaror för att gå med dem till mamma och pappas kyl. Jag åkte och simmade och Christoffer beställde ett nytt kylskåp som beräknas anlända i början av nästa vecka. Till dess klarar vi oss på frys, skafferi samt vår fantastiska matkällare som är extra bra när det är låga temperaturer ute som nu!

På kvällen när Christoffer nattade Vidar hörde jag honom ropa på mig och det var ett sånt där rop som man inte tänker "ja, vänta" på utan jag sprang upp på en gång. Då möter jag en kaskadspyende förskräckt liten Vidar och en förvånad Christoffer. Det blev duschande av barn, byte av sängkläder och skurande av golv. Medan vi ordnade med allt detta satt Vidar i vår säng och tittade på, helnöjd?! Han satt till och med och sjöng? Han har inte visat några symptom på Herr magsjuka sedan i torsdagskväll men fick såklart stanna hemma från förskolan igår. Till Vidars stora förtjusning fick "momo" rycka ut som vabbare då både jag och Christoffer hade extra viktiga jobbdagar igår.

Nu är killarna i Raja på skoterhelg och jag är hemma själv. Faktiskt rätt skönt! Vidar är inne i en ganska intensiv "mamma-fas" just nu så det är bra att vi är ifrån varandra några dagar tror jag. Minns att han hade en liknande fas runt 1 år men sedan har jag inte upplevt det mer vad jag kan komma på. Helgens planer är att byta jord på alla inomhusväxter - ett digert arbete i detta hushåll då vi (eh, jag...) råkar ha rätt mycket blommor. Mamma har dock lovat att rycka ut till undsättning. Vid 11 har Ludvig och Hanna bjudit in till brunch då Ludvig fyller 25 idag, hurra! Sedan ska jag läsa, bada och åka skidor och kanske baka något inför nästa kalashelg då både Christoffer och Vidar fyller år. Hoppas ni får en mysig helg!

 I fredags kompade vi ut vid lunch, hämtade Vidar på förskolan och körde till Umeå. Bilåkarbarnet Vidar Berg sov till Vännäs och satt sedan nöjd och spanade ut genom bilrutan efter att ha ätit medhavd mellismatsäck. Vi mötte upp Idamari och Ebbe på stan och sedan gick vi hem till dem där vi skulle sova över. På kvällen var vi ett gäng på 14 personer som firade min svägerska Hanna som tagit examen. Så himla värt att kombinera bebisgosande med Ebbe och firande av Hanna! 

På lördagen åkte vi och hälsade på min morbror Håkan och sedan vidare till min kusin Angelika med familj. Jag ska sjunga på hennes nytillskott Edwins dop så vi pratade ihop oss lite gällande låtar. Mot eftermiddagen åkte vi hem till byn igen. Söndagen gick i lugnets tecken. Vi fick besök på förmiddagen av Evelina och Viking och när de åkt hem efter lunch och Vidar skulle sova gav jag mig ut på skidorna tillsammans med Major. Vidar är inne i en fas då han ibland inte lånar ut sina saker vilket stackars Viking fick erfara. Då Vidar ärvt "sur på grund av lågt blodsocker"-genen av mig misstänkte jag att han behövde energipåfyllning så efter fruktstund busades det på för fullt med två killar på strålande humör. 

Imorse var det lite tungt att kliva upp. Det stormade utanför fönstret och jag hade ett sovvarmt barn bredvid mig som sov och sov. Vidar har haft sån himla hosta på natten och vaknat så då har han fått komma och sova mellan oss. Faktum är att Christoffer ofta lägger sig i gästrummet då jag gravidsnarkar som en galning. Trodde först inte på honom men efter filmbevis tycker jag synd om honom och förstår helt och håller varför han byter sovrum en stund in på natten, hehe. Jag är ju en sån där person som dessutom somnar så fort jag lägger huvudet på kudden också!

 

+ Har fått träffa eleverna igen efter två veckors jullov!

+ Kikki, Thomas och Acke hämtade Vidar kl. 14.00 för att Acke skulle hinna träffa honom igen innan han flög till Stockholm och vidare till Örebro.

+ Komma hem till dukat bord och maten klar.

+ Skidåkning på drömspår i gnisterkväll. Känner mig så himla tacksam över att kroppen känns pigg trots att jag nu kommit en bra bit in i graviditeten. Vecka 30!

Och nu: kvällsfika och Mandelmanns!

 

 

 

Vaknade av Vidar som sa "mamma, mamma!" och både lät och såg mycket piggare ut. Han var feberfri till 11-tiden så jag hann lägga upp planer och dra en lättnadens suck. Framåt lunchtid började han bli blek och varm igen och när jag tempade honom hade han 39 grader. Efter lunchen (det lilla han fick i sig) lade vi oss tillsammans i storsängen och medan han sov tittade jag på en serie. Under eftermiddagen och kvällen har han varit vid gott mod och inte haft någon feber så jag HOPPAS så att det är på väg åt rätt håll. Nu under lovet har vi ju planerat in att hälsa på folk och dona med olika små projekt. Men kommer Herr Sjuka och hälsar på får en vackert inrätta sig efter hans pipa. Jag är glad över att Christoffer också är hemma hela jullovet då han tagit ut föräldradagar så vi kan hjälpas åt. Idag åkte han ut på skidorna med Jax och jag tog senare en sparktur med Major. Det är så himla skönt att komma ut och vara själv en stund då det blir så intensivt med en liten sjukling - även om det är rätt mysigt också.

Igår vaknade jag upp av en kaminhet Vidar som grät och då började jag gråta själv också för jag hade hoppats att han skulle ha frisknat till så pass att vi kunde åka till Månsberg och fira Acke som fyllt 30 år. Fick så dåligt samvete åt alla håll och kanter men kände samtidigt att jag inte ville vara ifrån Vidar när han var som en trasa. Tacksamheten jag då kände när Christoffer sa "Vi stannar hemma, nu bestämmer jag det" var stor. Själv kan jag ju vara en riktigt velpotta - särskilt när det dåliga samvetet smyger sig på. Hade så gärna velat fira in nyåret med lekar och fest med en glatt gäng men det fick bli ett litet, men ack så glatt, gäng här hemma. Vi strålade samman med mamma och pappa och körde knytis. Vidar vaknade precis innan tolvslaget och när 2017 avslutades och 2018 började låg Vidar med sitt varma huvud rakt över mitt ansikte och med fingrarna i mitt hår - ändå ett rätt fint avslut :)