Så här i vecka 32 kanske det är dags att uppdatera lite kring hur graviditeten varit och hur den fortlöper. Vi fick reda på att vi väntade ett barn till mitt i sommaren, i juli. Jag och Vidar var i stugan i Dalarna och Christoffer kom ner när han fick semester. Där i början var jag lite halvtrött men inte överdrivet. Minns att jag var betydligt tröttare med Vidar i magen (kan dock ha berott på att jag hade ett högre tempo då på senvåren/försommaren med jobb, avslutningskonserter och hundkurser). Nu var jag ju ledig och kunde slå dank bäst jag ville! Hösten kom och vi började jobba igen och skolade in Vidar på förskola. Jag mådde bra och hade inga känningar av graviditet över huvud taget. Detta gjorde att jag blev lite orolig - en oro jag uttryckte vid det andra barnmorskebesöket. Då var min barnmorska så snäll att han lät mig göra ett tidigt ultraljud (då var jag i vecka 14). På skärmen skymtade ett pickande hjärta och något som sprattlade omkring. Det var en stor lättnad! Veckorna gick och vi såg fram emot rutinultraljudet som vi skulle göra i vecka 18 om jag inte minns fel. Vi åkte till Lycksele och fick se fostret på skärmen och allt såg fint ut förutom att det var mindre än beräknat vilket gjorde att vi fick ett senare BF-datum och fick ytterligare en kallelse till ett nytt UL då allt inte gick att se (de minsta blodkärlen och sånt). I vecka 20 kom vi tillbaka till Lycksele och då fick vi så himla fina ultraljudsbilder! Det var minsann annat än de bilder Vidar bjöd på, hehe. Han såg ut som en knölig potatis på sina bilder och inte alls som en gullig liten bebis med tydligt urskiljbar näsa och viftande händer. 

Vi hade berättat om graviditeten för familj, grannar och många av våra vänner redan men efter ultraljudet blev det officiellt på riktigt. Jag berättade för mina elever på lite roliga sätt. Med en klass gjorde jag ordet "graviditet" som en Hänga gubbe-lek och med en klass sa jag att jag från och med mars skulle påbörja en projektanställning som innebar att jag var tvungen att vara borta fram till efter jullovet. Jag hintade med saker som att projektanställningen utöver det första året även skulle innebära ett huvudansvar även de kommande 18 åren och till slut knäckte de gåtan, haha! Med en av mina grupper hade jag en genomgång om argumenterande text och jag avrundade min föreläsning med orden: "Och nu kommer den sista bilden..." och så hade jag lagt in en av ultraljudsbilderna i presentationen varpå eleverna tjoade rakt ut och klappade händerna! Så himla kul att de blev så glada för min skull!

Om jag ska jämföra graviditeten med Vidar med denna graviditet kan jag kort konstatera att det knappt finns några skillnader. Precis som när jag väntade Vidar dras jag även nu med en envis halsbränna men då det (för nu i alla fall) är det enda graviditetssymptom jag har har jag inget att klaga på. De två senaste veckorna har jag känt några sammandragningar och med förra graviditeten hade jag inga alls förrän vid förlossningen vad jag kan komma ihåg. Sammandragningarna gör inte så ont och går över om jag ändrar position. 

Mina värden har varit bra men vid senaste besöket hos barnmorskan hade jag lite lågt järnvärde så i helgen kokade jag mig några liter svartvinbärsjuice. Jag har inte ont i kroppen så jag har kunnat träna. Det är inga direkta fyspass utan jag åker skidor i rätt lugnt tempo och simmar. Hundpromenader och sparkturer blir det också men ibland drar hundarna iväg i tempo och då får jag ett ökat tryck nedåt (ej skönt) och går och spänner mig. Jag LÄNGTAR verkligen efter att springa igen! Saknar det så himla mycket. Jag sprang fram till v.24 och sedan kändes det inte så härligt längre, hehe. Skidåkning och simning är dock också härligt. Det viktigaste är att tillfällena blir av för jag mår så mycket bättre när jag får röra på mig. Mina träningstillfällen är dessutom stunder då jag tänker som allra klarast och löser värdsproblem på världsproblem. Terapisession i sin enklaste form helt enkelt! 

Hittills har jag gått upp 8 kg. Jag gick upp totalt 11 kg med Vidar så jag tror att jag denna graviditet kommer att gå upp mer. SF-måttet följer kurvan och hjärtljuden har legat runt 150 slag/minut. Jag har inte haft några speciella cravings direkt fast en period hade jag dille på ISBERGSSALLAD (av alla jäkla grejer man kan äta?!) och så kan jag lätt trycka i mig en 10-15 babyrån med smör på, hehe. Äppeljuice är också sjukt gott! 

Det känns som att den här bebisen är mer livlig i magen än vad Vidar var. Den bökar omkring hejvilt ibland och jag känner rörelser många gånger per dygn vilket är lugnande. Det är otroligt häftigt och tacksamt över att få uppleva detta igen och det är med stor nyfikenhet jag ser fram emot att träffa den här minipersonen. Jag ska framöver se till att skriva hur det känns att få ytterligare ett barn när vi redan har ett barn. För tro mig, det är verkligen något jag går och funderar över!