Fikade med Linnéa ikväll och när vi sitter och diskuterar allt mellan medium, kärlek, jobb och konstiga händelser så dyker det upp en kvinna med, vad som kanske var, jordens godaste parfym. Jag och L tystnade och stirrade på varandra och drog in så mycket vi kunde av doften. Det luktade som en sval sommaräng sent på kvällen. Det är fortfarande varmt och myggorna har lagt sig. Man kanske har badat och är på väg in i stugan igen för att dricka jordgubbste. Man har en klänning och en kofta över axlarna och man kanske saknar någon. Precis så luktade det. Vem vill inte lukta så? När doften försvann försökte Linnéa förgäves "vifta" tillbaka den, haha, sötaste!

Nu sitter jag och lyssnar på Gärdebylåten bara för att komma in i sommarstämningen och försöka minnas doften. Typiskt att de enda dofter jag känner är kalljävlaherkesvintern som inte luktar nånting.


Fönster, november 2010.

Ni måste se detta:

Live från Hallongrottan!

Min vän Viktor har något stort på gång.

I helgen var jag hemma i världens bästa by. Varje gång jag åker hem slås jag över hur vackert det är. Kalla mig lokalpatriotisk, men det är något med Dalasjö som är väldigt speciellt. Åk dit och se själva!


Thimmie och lördagstidningen. Hon är verkligen viktig över att bära tidningen från brevlådan.


Min kloka mamma som är så lik mig att vi kan gorma ena studen och skratta nästa. Jag älskar henne. Och Thimmie som är så gammal att hon har börjat höra dåligt, men hon är lekfull ändå!


Pappa vet hur man ska mätta min mage!


Vi adventspyntade i farmor och farfars hus och ljuset ni ser på bilden är från 60-talet.


När vintern är 20 minus, rimfrost, växter i dvala och ett ljus som skiftar i olika lila nyanser älskar jag den.

Fortsätt så. Kanske någon grad mildare, men minus.

Jag tillbringade min lunch i mitt älskade Lärarhus där jag tillsammans med en stor publik lyssnade på Carolina Wallin Pérez och co. som spelade. Det var magiskt bra. Det är under vissa stunder jag verkligen inser varför musik betyder så mycket för mig. Idag var en sån stund.

Idag hände en märklig grej. Jag, Viktor och Ellen pratade med Annika Norlin (!). Jag visste det - hon är en bra person. Får vi ihop allt som vi vill kommer vårens konsert bli det bästa jag nånsin jag varit med om. Stora ord, stora förhoppningar.

Min kompis Jocke har en kompis vars band behövde ett skivomslag och de frågade Jocke om han kunde fixa bilder. Jocke frågade mig om jag ville hjälpa honom så vi tog ett gäng fjädrar, massa smink och sen fotade vi. Dessa är några av de bilder vi tog, dock inte de som valdes till omslaget. Nedan kan ni kika på musikvideon, bandet heter Dovelike.

Idag är det gnistersnö. Den finaste av alla snötyper. Den snö som virvlar omkring som små kristaller.. Jag yrar. Jag har så mycket jag vill skriva om, men jag har fått fler spärrar nu. Fler hinder runt uttrycket.

Tills vidare lyssnar jag på en av mina bästa låtar: Ulf Lundell – Lång Väg Hem (Live '93)









Ibland brukar jag önska att jag kunde kika på mitt liv om 5-10 år och se hur det ser ut. Kanske få hjälp att lista ut vilka beslut man borde ta nu. Det är inte friskt att vid 23 år ha sådan framtidspanik som jag har. Jag vet om det.

1. På tisdagar har min handledare inga lektioner vilket innebär att jag inte har någon lektion att leda vilket i sin tur leder till att tisdagar är mina planeringsdagar. Idag har jag alltså suttit hemma på kammarn och planerat en massa teman, lektioner, uppgifter och låtmaterial till mina adepter!

2. Något som verkligen är positivt med mitt framtida yrke är att jag får skapa Spotify-listor! På arbetstid! (Detta innebär då inte att jag ska sitta och okynnessgöra en massa listor (vilket jag får göra på min fritid) utan dessa listor ska utgå ifrån teman kring genre/instrumentkännedom, temaveckor och liknande.

3. Tisdagar innebär även bandrep vilket var ösigt och bra!

4. Efter repet hälsade jag på Jocke och vi lyssnade på musik, snackade om musik och berättade om våra musikpraktik-veckor. Och en massa annat skvaller!

5. Nu ska jag göra en kort repetition om kvintcirkeln då jag ska ha en genomgång kring den imorgon.

6. Det snöknarrar när man går. Snöknarr är. Snöknarr. Snö. Knarr.

7. Nu har jag slut på saker jag ville säga.

Det finns en tanke som sedan länge varit fastetsad i min många gånger övertänkta hjärna. Denna tanke är säkerligen inget som gemene man går runt och funderar på - men för mig som gärna studerar min samtid och människorna i den, ofta i detalj, är detta huvudbry något jag inte kunnat släppa.

Jag har handlat på Coop Forum i flera år nu och varje vecka är det samma visa, oavsett tid eller dag. Vareviga vecka kan jag skåda människorna som sitter på bänkarna utanför fiket. De bläddrar i tidningar, kollar sig omkring och ljuger ikapp med varandra. De köper en korv, äter, sitter på bänken, stirrar, sitter lite till. Köper en kaffe. Det som förbryllar mig är att det inte går att placera in dessa människor i ett fack. Dessa människor sällar sig inte till någon kategori. Det kan vara Tommy, 56, lastbilschaufför. Det kan vara Marie, 36, jurist. Kalle, 45, singel och arbetslös, Lucas, 25, ekonomstudent kan också hittas bland dessa typer, likaså Berit och Björn, 70+ och pensionärer.

Jag ställer mig följande frågor:

- Hur god är egentligen den där korven på Coop?
- Så himla roligt är det väl inte att läsa reklamblad från pärm till pärm?
- Vad är det som är så tillfredsställande med en miljö av stressade nutidsmänniskor som ska fylla kylskåpet med mer eller mindre bra saker att fylla sina magar med?
- Hur bekväma är de där bänkarna där de sitter och nöter ner den alltmer flagnande färgen?

Och blickarna. Blickarna på dessa människor utstrålar en sådan apati. Vad har livet egentligen gjort med dem?

Hoppade av eufori på vägen hem från min VFU-skola, Dragonskolan. Eufori över att jag verkligen känner att jag valt rätt yrke! Tänk att få lära ut saker man älskar till ungdomar som sprudlar, ibland av energi och ibland av opepp - men det är ändå så dynamiskt och det är det som får mig att trivas.

Fick ett fint beröm av min handledare idag och det ska jag mysa med riktigt länge. Vi myser med det jag lyssnar mest på just nu: The tallest man on earth.

Tack fina ni för de värmande orden kring inlägget jag skrev om Sabinas mamma död.

Begravningen var tung, men väldigt fin och varm. Sången gick bra, men jag har aldrig skakat så mycket under ett sångframträdande förut. Hade som "plan" att inte kika så mycket på åhörarna när jag sjöng men råkade titta på Basse (Sabinas exman och barnens pappa) och såg att han grät så han skakade och så såg jag Mollys ledsna blick och då höll jag på att börja gråta. Sabina, den oerhört starka, fina människan, fortsatte dock att sjunga så du kunde jag haka på henne när jag väntat in en strof. Den andra sången gick bättre och det kändes fint att kunna ge sin sång som ett sista avsked till Birgit.

Man ska verkligen vara rädd om de man har i sin närhet. Man kan aldrig veta när det är försent att hinna uppskatta dem.

Denna dag har innehållit följande: plankning av tre Foo Fighters-låtar (nu kommer jag aldrig att orka lyssna på dem igen) inför morgondagen, tre utvecklingssamtal, träning, barnvaktande av Mollan och Opi Rau Rau och nu ska jag halvdö på sängen!

Idag när jag satt hos frisören och kapade (ganska precis en och en halv dec försvann!) mitt hår stördes den sköna stunden av en viss persons musikaliska verk. Salem Al Fakir. Vad är grejen? Blir less på hans låtar efter intro, vers och en refräng. Det stackars "musikundret" imponerar inte på mig, något han dock verkade göra på min frisör. Efter att jag för tredje gången i rad plågats av att höra något av hans album sa jag till frisören:

- Eh.. du. Har ni ingen annan musik här?

Försökte vara så försynt som möjligt. Hon såg dock igenom mig. Hej, jag heter Carolina och jag är en musikbitch.

Har haft den första lediga veckodagen på mycket, mycket länge. Kan inte ens komma på när det senast hände. Har lagat mat, bakat bröd, tränat spinning, plankat en låt, repat med bandet och gått en promenad med Linnea. Nu ska jag dricka te och värma mig från 14.6 minusgrader. Ni får en låt så länge:

Jag ska berätta en sak för er.

Jag känner någon som fick hela sin kropp uppäten av onda tumörer. Av en sjukdom man kan hata och känna förtvivlan inför. Av en sjukdom som samlar in pengar till fonder för forskning. Av en sjukdom där vissa tumörer inte är elaka och där människor blir friska igen. Av en sjukdom där andra människor dör. Långsamt eller snabbt. Men obarmhärtigt oavsett vad. Jag hatar cancer. Jag hatar hur den drabbar människor jag älskar.

Min bästa väns mamma dog i cancer för en vecka och tre dagar sedan. Sabinas mamma hade varit sjuk i flera år och ibland mådde hon bra efter omständigheterna men till slut orkade inte kroppen stå emot längre. Sabina är en oerhört stark person. När jag frågade hur hennes mamma mådde svarade hon med lugn röst, precis hur det var och vad hon tänkte och hur hennes mamma kände det. När hon ringde mig och med panik i rösten undrade hur hon skulle klara det ifall hennes mamma gick bort fick jag en kniv i hjärtat. Den desperationen som fanns i Sabinas röst och den panik jag kände av att vara helt maktlös. När hennes mamma blivit sämre och när hon låg med huvudet i mitt knä och grät kände jag det - det kanske är nära nu. Det gick någon vecka och sedan åkte hon in på sjukhuset. Efter några dagar konstaterade läkarna att inget fanns att göra mer. På torsdag besökte jag sjukhuset. På natten till fredagen var det över. Hon var död. Cancern hade vunnit.

Samma fredag ringer jag på morgonen och frågar hur Sabina mår. Då säger hon att hon ska komma på konserten jag har med min klass klockan 12.00. Inte ens 12 timmar efter att hennes mamma dött. Jag sa att hon absolut inte ska komma utan att hon ska vara med sin familj. Men hon kommer. För att hon vet hur viktig konserten är för mig och hur mycket det betyder att hon är där. Jag älskar Sabina för det. Hon sa att tiden ändå var ute och att hon behövde kraft från mig och konserten jag och min klass anordnade. Efter konserten bröt hon ihop när vi kramades och hon grät så att hon skakade. Att se de man älskar slitas itu av sorg är så hjärtskärande. När hon med svag röst sa: Carolina, jag vet inte hur jag ska berätta för Molly och Olivia att mormor är död, då brast det. Vi grät tillsammans och det är bra att gråta. Även fast man gör det efter en stor konsert och halva publiken är kvar. Även om man gör det mitt i stan och även om man bryter ihop mitt under ett samtal och snorar ner någons tröja och gråter oavbrutet i två timmar. Det är bra att gråta. Man ska gråta. Molly och Olivia har sett deras mormor som en extramamma. Särskilt Molly har varit där väldigt ofta och när Sabina berättade hur Mollys skrik lät när hon och Basse berättade började jag gråta. Jag älskar Molly och Olivia och de betyder så mycket för mig. Att veta att de är ledsna gör så himla ont. Hur deras tårar rinner nedför deras små, små kinder. Hur de snorar ner fanten, katten och snutten. Jag var barnvakt till dem förra veckan så att Basse skulle kunna spela innebandymatch och de låg i deras sängar och sov när jag kom. Jag ville gå in till dem och snutta på dem och säga att jag är ledsen för deras skull. Men hur pratar man om döden med små barn? Jag tänker inte dra upp det. Jag väntar på att de berättar. Om de vill berätta. Jag tar det då. Jag vet att jag kommer att gråta. Jag vet att Molly kommer säga: Cajjo, vajföj ä du lessen? Kom och lek med mig! Då blij man glad! Hon har sagt det förut när jag var ledsen. Det är både så okomplicerat och komplicerat med barn.

Igår övade jag och Sabina på sångerna vi ska sjunga på begravningen. Jag märkte att hon var ledsen vilket är helt naturligt. Sabina, jag vill att du ska veta att du får vara ledsen, förtvivlad, arg, uppgiven och rädd. Din mamma har just dött.

När hon var ledsen igår berättade hon att hon ibland brukar ringa till hennes mammas telefon även fast hon vet att ingen svarar. Hon vill bara höra hennes röst. Hon sa också att hon känner en sån vanmakt när hon vill ringa till hennes mamma för att fråga om något, få råd, stöd eller bara höra hennes röst och när hon millisekunden efter kommer på att hon inte finns mer. Sabina, jag älskar dig. Jag finns här och för mig får du vara ett vrak. Det spelar ingen roll. Vi ska sjunga tillsammans på lördag och det kommer att bli fint. Det lovar jag dig.

Sabinas mamma gillade Leonard Cohen och jag gillar Ebba Forsberg så här kommer en tolkning av Cohens Halleluja.

Idag kände jag äntligen det efterlängtade flowet som jag saknat under en tid. Vet inte om det beror på att jag fick energi av att besöka jobbet i onsdagskväll, om det beror på mitt nya (extremt goda och skållheta) te, om det kanske är på grund av att T-shirt store spelade Seeed idag, att Jessicas födelsedagskalas igår var mysigt, att mina elever var taggade på att ha ett tema med lokala Umeåmusiker och att en elev sa att han ville spela David Sandström eller mitt flow kanske helt enkelt beror på att jag ska käka hallonmumrikar ikväll.

Nu ska jag ladda om för kvällsjobb med ungdomarna mellan 18.45 till 23.15!

Trevlig helg!

Idag när jag kom hem kände jag för att skapa en musiklista (börjar bli en diger samling nu!) och jag döpte den till Novemberlistan (när snö, is och frost känns förjävligt).

Fick denna recension efter ett genomlyssnande:

Detta är klart Carolinas mest djärva och spännande listsammanställning på länge - mäktiga orkestrala stycken avbyter olika sångerskors intima klagosång i en riktig bergochdalbana till lista gjord i november månads kalla och sammanbitna ådra. Dock kan även nyanser av hopp och värme hittas bland kavalkaden av vemod som genomsyrar listan. Betyg 9/10 lovikavantar.

Känner mig hedrad. Ska börja göra listor på heltid.

Här är listan,

Novemberlistan (när snö, is och frost känns förjävligt)

Fick ett skrivryck. Och ett rimryck!

Jag tycker inte om att bli stoppad mitt i mina handlingar.

Jag vill agera utifrån det vi sedan tidigare upphandlat.

Ibland känns det så solidariskt överarrangerat

och jag vill helst bara vara fragmentariskt dirigerad.

 

Varje sten jag kastar samlas i en pyramid någon annan bygger upp

där det naturliga andetaget ersätts av en massanvänd lupp.

November, du känns som en överflödig månad.

Är du belånad blir du hånad

och är du utlånad blir ingen förvånad.

 

Man kan fundera om man borde fly till ett annat ställe.

Ägna sin tid till gemensamt uppehälle.

Ibland har jag svårt för tiden då den bedriver systematiskt snatteri

jag väntar till den går förbi så jag kan skapa min egen regi.

 

Vi säger så: När det ligger ett förnuft i titelvalet

när vi gjort upp med avtalet

och när tystnaden talar det språk alla förstår

och när jag gjort allt jag förmår

–        då tror jag att vi kommit rätt.

Efter tre tentor och en stor konsert på mindre än två veckor förtjänar man något kul. Vi i klassen styrde upp finsittning. Här fixar jag och Ellen det sista.


Jag var lekledare.


Ellen hade en klänning från 70-talet och var vacker som en dag!


Festkommittén.


Sångfåglarna.


Fördrinksdags.


Tobbe och Jonte, öldags.


Charader!



Jag skattade halvt ihjäl mig (kanske på grund av att det var jag som bestämt vilka klassen skulle imitera!).






Klassens egna pojkband.


Klassisk bild. Jag och Vickehallon dansar någon form av irländsk armkroksdans till Mumford & sons och Ellen och Tobbe kramas.


Dans!

Tobbe sammanfattar kvällen bra på sin blogg:

Tre ord: Sjukt jävla bra!
Musik II har satt sin prägel.
Vi ägde stället.

Just nu händer det så mycket att jag knappt hinner med att blinka innan jag har en annan sinnestämning.

En dag ska jag skriva om allt. Det händer dock inte idag. Idag ska jag vila från en period med tre tentor på sex dagar som avslutades med en storslagen konsert. Tack alla som kom! Det var så himla fint att stå på scenen och sjunga och spela och titta ut på er. Att få ett leende från flera av mina vänner och min fina familj som hade kommit dit, tack igen! Förmodligen kommer det att komma en film inom kort då mediaeleverna filmade konserten. Innan dess kan man läsa följande:

http://www.vertex.nu/index.php/pa-campus/nov10/Blivande-musiklarare.html

Nu ska jag försöka tagga till vår finsittning som vi har ikväll. Jag är utnämnd till lekledare så det är dags att jag börjar styra upp det (och mig själv) nu.

Ps: Jag klarade både piano- och trumtentan! Nu inväntar jag bara resultatet från tentan i musikteori!

Och inget mer.

















Jag orkar inte mer.

Just nu skulle jag vilja göra som Bon Iver gjorde: stänga in mig i en stuga och skriva av mig allting som känns.

Tänk att sitta där och dricka te, smyga omkring i tjocksockar och skriva utan några som helst yttre påfrestningar. Då kanske jag skulle komma fram till saker.

Skriver just nu det första inlägget på min sprillans nya dator. Jag köpte en HP G62 med en i3-processor, 4 gb-ramminne, 500 gb hårddisk och ett HD 5470 grafikkort. (Jag fattade ingenting av det jag just skrev, men jag tänkte att de datanördsklientel som läser denna blogg ska slippa fråga om detaljer jag inte kan svara på). Men en ny dator har jag, det känns fint. Nu ska jag knäppa massa kort och samla i fina mappar så snart kommer jag bildbomba er.

Ps: "Fina mappar" är på Carolina-språk mappar med flertalet underkategorier där varje pixel har en roll i sitt sammanhang.

Glöm ej konserten nu på fredag klockan 12.00 i Ljusgården i Lärarhuset!

Jag har fått jobb. Ett jobb där jag kan spela rundpingis, jamma med ungdomar, spela kort och vara högljudd och för mycket utan att någon klagar. Jag har fått ett jobb där jag ska vara en vuxen bland ungdomar, en förebild de kan vända sig till och en trygghet i de aktiviteter vi planerar och utför tillsammans. Jag har fått jobbet som fritidsledare på en av fritidsgårdarna i Umeå.

Det hela började med att Ellen och Tobbe pratade så gott om deras extrajobb som fritidsledare och jag blev sugen att själv försöka skaffa ett sådant jobb då det, förutom att man har grymt skoj på arbetstid, kan innebära fördelar vid senare ansökningar i det pedagogiska arbetslivet. Tobbe tipsade mig om att Umeå kommun sökte en tjej till en av gårdarna i Umeå så jag pillrade ihop ett personligt brev och skickade det till chefen tillsammans med CV och bild. Efter några dagar hörde hon av sig och ville att jag skulle komma på intervju. Två timmar efter intervjun var jobbet mitt! Nu ska jag jobba var tredje helg, fredag och lördag 18.45-23.15, och till våren kan det komma att bli mer extrajobb beroende på hur jag har det med skolan. Studierna kommer alltid att gå först. Jobba hinner jag göra i 41 år.

Förresten. Det är extremt svårt att hitta "den perfekta CV-bilden". De flesta bilder på mig är när jag står i full fiske/frilufts-mundering, poserar med ett glas vin på otaliga tillställningar med skönt folk eller ler alldeles för mycket för att det ska verka normalt. Jaja. De lär väl ha gillat min bild ändå (jag skickade inte någon av vindrickarbilderna) eller det faktum att jag skrev ett bra brev. Eller nått. Vad vet jag. Jobbet fick jag i alla fall och det är huvudsaken. Nu ska jag iväg på personalmöte.

Jag kommer alltid tillbaka till den. Texten (som är en av de finaste jag vet och det betyder att den är riktigt extremt tokbra då jag är en utpräglad textmänniska som mer eller mindre varje dag höjer en text till skyarna) talar rakt till mig och musikens uppbyggnad på slutet när stråkarna kommer in.. ja, men lyssna själva vetja. Jag ska inte babbla mer.

Nu ska jag snart repa på skolan, efter det datainköp (hurra!) följt av personalmöte med mitt nya jobb!

Ps: Jag vet att min blogg är, vad man brukar kalla, "rätt emo" just nu men ni ska veta att det verkligen finns saker jag är tacksam och glad för också. Mina vänner till exempel, som kommer hit på 10 minuter då jag ringer och min familj med världens bästa lillebror som säger att de inte ska äta italiensk mat förrän hela familjen är samlad. Dessutom gillar jag frosten på marken, hallonmumrikar som man får och hur det känns när man verkligen lever. Jag ska tänka på den här tiden när jag är 80+ och sitter i en gungstol med löständerna glappandes.