Det finns en tanke som sedan länge varit fastetsad i min många gånger övertänkta hjärna. Denna tanke är säkerligen inget som gemene man går runt och funderar på - men för mig som gärna studerar min samtid och människorna i den, ofta i detalj, är detta huvudbry något jag inte kunnat släppa.

Jag har handlat på Coop Forum i flera år nu och varje vecka är det samma visa, oavsett tid eller dag. Vareviga vecka kan jag skåda människorna som sitter på bänkarna utanför fiket. De bläddrar i tidningar, kollar sig omkring och ljuger ikapp med varandra. De köper en korv, äter, sitter på bänken, stirrar, sitter lite till. Köper en kaffe. Det som förbryllar mig är att det inte går att placera in dessa människor i ett fack. Dessa människor sällar sig inte till någon kategori. Det kan vara Tommy, 56, lastbilschaufför. Det kan vara Marie, 36, jurist. Kalle, 45, singel och arbetslös, Lucas, 25, ekonomstudent kan också hittas bland dessa typer, likaså Berit och Björn, 70+ och pensionärer.

Jag ställer mig följande frågor:

- Hur god är egentligen den där korven på Coop?
- Så himla roligt är det väl inte att läsa reklamblad från pärm till pärm?
- Vad är det som är så tillfredsställande med en miljö av stressade nutidsmänniskor som ska fylla kylskåpet med mer eller mindre bra saker att fylla sina magar med?
- Hur bekväma är de där bänkarna där de sitter och nöter ner den alltmer flagnande färgen?

Och blickarna. Blickarna på dessa människor utstrålar en sådan apati. Vad har livet egentligen gjort med dem?