Hej älskade, saknade bloggen! Det blev en ofrivillig bloggpaus här ett tag och jag ska förklara varför. Nu är vi hemma och detta inlägg är skrivit i omgångar då jag inte orkat sitta vid datorn längre stunder. Det kan säkert dyka upp ett och annat skrivfel men jag förbehåller mig rätten då jag anser att jag är en aning ur form, både fysiskt men även litterärt. Om du är känslig för att läsa om sjukdomar kan du läsa denna kortversion: 

Vill du istället gotta ner dig i detta bjuder jag här på en lång version av vad som hänt, mest för att jag känner att jag själv behöver få bearbeta det i text. Så. Vi kör. 

Allt började på söndagkvällen den 5 juni. Vi spelade ett parti krocket i mamma och pappas trädgård och jag minns att jag kände mig lite frusen, än fast solen var framme. Hade även känningar i ryggslutet men avfärdade det med "stel amningsrygg" och blev förbannad på mig själv för att jag inte orkade stå upp som en annan svagis. När vi kom in sedan frös jag ännu mer och lade mig i soffan när Vidar somnade. Sedan kom den. Febern från helvetet. Min kropp är lågtempad och jag brukar ligga på en temperatur kring stadiga 36,5-36,9 så ni kan tänka er att jag inte var så kaxig när febern envisades att ligga runt 39,5-40,6 i flera dygn.

Då jag enbart hade feber och inga andra symptom övertalades jag av mamma sjuksköterskan (bra att ha en egen privat sjuksköterska dessa dagar kan jag säga er och jag är min mor evigt tacksam) att uppsöka vård. Fick träffa en läkare vid Vilhelmina vårdcentral och jag hade högt CRP och en stor mängd vita blodkroppar i urinen (kroppens försvarsmakt) vilket visar att det var något som pågick i kroppen som den behövde ställa upp ett försvar emot. Läkaren misstänkte då en njurbäckeninflammation och jag fick penicillin och åkte hem. Vid intag av penicillin ska febern gå ner men efter fem doser penicillin hände ingenting. Febern steg och låg som mest på 40,6 grader (!!!) och då svartnade det för mina ögon och benen bar mig knappt.

På onsdagskvällen ringde jag vårdcentralen igen och blev lovad ett återbesök hos läkaren för att kontrollera varför penicillinet inte bet på mig. När vi kom in såg jag dimmigt och kunde inte sitta eller stå. Vi fick ett rum och när läkaren såg mig utbrast hon "Oj, du ser ordentligt mycker mer risigare ut i dag än i går" och så gick hon och kontrollerade proverna. När hon kom tillbaka förklarade hon läget för oss. Hon ville skicka mig till medicinavdelningen vid Lycksele lasarett där de kan få svar på prover inom en timme istället för att jag skulle stanna kvar i Vilhelmina där det tar väsentligt längre tid för att fastställa någon diagnos. Jag bröt ihop och grät där på rummet för jag såg framför mig hur jag skulle ligga ensam i ett rum på det stora lasarettet utan Vidar och Christoffer. Men de kunde ju följa med, sa läkaren. Åh! Vilken enorm lättnad. Vi åkte hem och jag lade mig på sängen medan Christoffer packade ihop saker åt oss och mamma kom över och hjälpte till. Sedan startade den längsta jäkla Lycksele-resa jag varit på. Det kändes som att jag satt i bilen i fyra-fem timmar. Det är alltså 12 mil till Lycksele. Men om man har sådan feber att man har dubbelseende, spyr rakt ner i en påse i flera mil och kallsvettas är det aldrig kul att åka bil. Inte ens en liten pisskvart. 

När vi kom fram till Lycksele raglade jag in på akutmottagningen och satte mig svimfärdig på en stol. Vidar och Christoffer kom efteråt med alla saker. Jag vinglade av stolen och lade mig på golvet. Jag har aldrig haft bacillskräck och tycker att sådant är trams och överdrivenhet men att lägga sig ner på ett akutgolv är kanske ingen hit och en slags gräns även för mig men vad hade jag för val? Den till synes pigga kvinnan som satt på soffan som ANHÖRIG hade ju kunnat flytta på sig för min skull men där hade visst medmänskligheten sin gräns. Som tur var dröjde det inte alltför länge innan vi fick komma in och få ett undersökningsrum. De tog en hel massa prover på mig. Nu var klockan strax efter tolv på natten och Vidar, som sovit i bilen på väg dit, vaknade och var nog rätt förvirrad över var han var någonstans men vi försökte amma lite och så somnade han om. På akuten rådde full rulijans så först efter klockan två på natten fick vi reda på vad proverna visade. Sorkfeber. Mot medicinavdelningen.

Ni kanske minns att jag skrev att vi skulle städa lagårn en helg för några veckor sedan? Söndagen den 22 maj rensade vi ut en avdelning i lagårn och sopade golvet och så sa jag lite halvt på skämt när dammet yrde omkring oss "Haha, nu får man väl sorkfeber". Två veckor senare var alltså söndagen den 5 juni. Så himla, himla otur att få sorkfeber när jag liksom är uppvuxen i den där lagården?! Sedan följde ett par dygn av extrem magsmärta följt av ryggsmärta. Och ingen smärtlindring kunde jag få eftersom jag ammar. Anser själv att jag borde erhålla tapperhetsmedalj ur konungens hand eller något liknande. Om jag inte ammat hade jag kunnat få betydligt starkare smärtlindring än futtiga 4 g alvedon/dygn. Låtom mig beskriva i detalj:

Ett annat händelseförlopp ur denna förbannande sorkfeberhistoria är följande. På torsdagsförmiddagen behöver jag gå på toaletten och får hjälp av två sköterskor. Jag får stödja mig emot dem men hinner bara in på toaletten där jag faller ihop på golvet och kaskadkräks över hela golvet, mig och allt där inne. Förlåt för dessa detaljer men jag vill bara beskriva hur jäkla illa jag mått och hur kroppen verkligen kämpat för att bli frisk från detta virus. På måndagen träffade jag två ur personalstyrkan som log emot mig och sa "Nu ser du betydligt piggare ut än i torsdags". "Förlåt, sa jag, men jag kommer inte ihåg att vi har träffats". De förstod det då jag tydligen varit nästintill okontaktbar under de första dygnen på avdelningen. Christoffer var hos mig först och sedan blev han avbytt av mamma som kom på fredagkvällen. Christoffer kom sedan tillbaka på söndageftermiddag. Jag är dem evigt tacksamma för allt de stöttat mig med under de där hemska dygnen före, under och efter vistelsen på lasarettet.

Mina värden har varit dåliga och de har tagit prover varje dag. Halten av kreatinin i blodet mäts för att kontrollera om njurarna fungerar som de ska. Mitt värde låg mycket över det normala vilket påverkar njurarna. Trombocyterna, de röda blodplättarna vars uppgift är att stoppa inre och yttre blödningar, var för låga. Mitt blodtryck var extremt lågt och jag var sängliggande i fyra dygn. När jag sedan skulle börja gå var jag så extremt bensvag så jag fick gå med rollator. Det var oerhört enerverande att gå i korriodoren och bli omgådd! Det händer aldrig! Jag går med snabba, lätta steg. Vägvinnande. Hatar att "sölgå". Men nu var jag alltså så illa tvungen. Var helt slut efter att jag gått från rummet, till matrummet och tillbaka igen. En sträcka på kanske totalt hundra meter. 

Och vad ska vi säga om lille Vidar? Lugnet själv som finner sig i allt? Utan honom hade jag säkert legat i magsmärtor och feberyra än i dag. Han är så himla cool och obrydd men ändå nyfiken och med på ett så självklart sätt. Han har charmat hela medicinavdelningen och all personal tyckte det var tråkigt då vi fick frisedel av läkaren att åka hem i måndags (med krav på provtagning på torsdag för att kolla hur njurarna mår). Hans leenden var som rena energiinjektionerna som gick rakt ut i blodet och stärkte mig med nytt hopp om att bli frisk och stark igen. Det var så nedslående att inte ens orka hålla i honom och leka lite. Han har verkligen fått öva på att ha tråkigt dessa dagar och egentligen ställer väl inte en bebis särskilt höga krav på underhållning utan det är väl den här himla mamman som vill att han ska vistas ute varje dag, bli sjungen för, lekt med och stimuleras till utveckling. Några innemysdagar på ett sjukhus skadar inte en liten fyramånaders. Särskilt inte då han tas om hand på bästa sätt av världens finaste pappa och mormor. 

Att kroppen orkat med att amma under den här veckan är imponerande tycker jag. Att den, trots påverkan av virus, kunnat producera mat till en liten växande krabat. Vi har såklart även fått tillmata Vidar då bröstmjölken inte räckt till fullt ut men vi har alltid kämpat med amningen dygnet runt som vanligt ändå för jag vill verkligen amma så länge som möjligt och så länge det fungerar. 

I fredags grät jag så mycket. Jag grät för att jag missade en av årets allra viktigaste dagar. Studenten. Jag hade fått äran att sjunga i kyrkan för studenterna och just den här dagen tog ett gäng speciella tjejer studenten och jag hade valt låt, förberett vad jag skulle säga till dem och allt och så fick jag istället ligga instängd på ett sjukhus. Vad är det för en rättvisa? Va? Ni, älskade brudar, ni vet ju vilka ni är. Och vi ses ju, visst?