Klockan 14.20 sitter han där. 11-nånting. Leriga skor och mössan kastad på golvet. Grannens son i trapphuset.

Han sitter där utan nyckel att ta sig in med. Ensam och uttråkad. Jag vill säga: Kom in, ta ett glas mjölk och berätta var du gillar att cykla eller vad din favoritfilm handlar om.



Jag överanalyserar säkert. Det brukar vara standard. Nog förstår jag att familjen inte har tillräckligt många nycklar så att alla kan få varsin. Nog förstår jag att det är svårt att hitta en bra nyckelplats i ett trapphus. Nog förstår jag att han förmodligen inte tycker att det är så hemskt att sitta där som jag tycker det är hemskt att se honom sitta där.

Jag jämför bara med min egen "nyckeltid" som 11-nånting. Jag cyklade/gick/sparkade hem från skolan, hämtade nyckeln från ett hemligt ställe och låste upp. Eller så gick jag till farmor och farfar och åt gammeldags vaniljglass med hallonsylt. Det är ju som en jäkla utopi när man tänker på det. Jag fattar nog inte hur bra jag haft det.