I gymnasiet sa min svensklärare att jag skulle skriva en dikt till skolans årliga diktantologi. Jag läste igenom några antologier och fann en dikt vars budskap jag ofta tänker på: det är bara en själv som är huvudrollen i sitt eget liv. Människor runt om kan antingen vara statister, biroller, antagonister. Miljöer kan vara temporära eller tillfälliga och rekvisitan kan vara antingen sånt vi valt själva eller sånt vi inte kan bestämma över. Varje person är huvudroll i sitt eget liv. Mäktig känsla ändå. Det är så självklart men ändå något jag ofta påminner mig själv om.

En av mina finaste låtar, Lång väg hem, har Ulf Lundell skrivit. Han säger det så bra:

Det här livet och levandet
är en sorglig affär
Vi sliter efter glädje och innehåll
Varje dag ska du stå upp
och göra ett äventyr av
din tid på jorden, din chans
din huvudroll

Jag skrev aldrig någon dikt till den där antologin, jag fastnade i att ananlysera andras poesi.

Det är så märkligt. Jag blir både nedstämd och hoppfull när jag hör låten.

Här är låten om ni vill lyssna: Ulf Lundell – Lång Väg Hem (Live '93)

Jag har så mycket att göra den här veckan att jag inte riktigt vet var jag ska vägen. Istället sitter jag och skriver om detta. Nä. Nu ska jag äta middag.