Hästar och ridsport är en del av mitt liv, även om jag inte är aktiv inom sporten just idag på grund av studier. När jag var fem år ledde mamma och pappa runt mig i en paddock i Krontjärn, Vilhelmina. Jag var nöjd med att sitta på hästryggen och peka: Titta, den där stjärnan är större än de andra! Jag brydde mig på den tiden inte om dressyrprocent och kvaltävlingar. Jag hade ingen aning om hur man "red ihop" en häst och jag visste inte riktigt hur duktiga mina släktingar egentligen var. När Vilhelmina kommun fick bygglov för ridhus ökade intresset för ridning. Mina lektionstimmar både som elev och ungdomsledare inom Svenska ridsportförbundet är oräkneliga. Mina nervösa timmar innan tävling kan jag inte räkna och antalet gånger jag gråtit på hästryggen av missnöje är för många, men inte fler än de gånger jag älskat hästarna, varit stolt över mig själv och dem, kämpat för ridningen och tränat till att bli bättre och bättre.

En utav mina bästa vänner Emily gör ett otroligt jobb inom Vilhelmina ridklubb. Ridsport är stor del av hennes liv. Under det sista året i högstadiet ledde vi som ungdomsledare fyra grupper under tisdagskvällarna. Under terminsavslutningen innan gymnasiet började och vi skulle flytta skrev vår vuxengrupp en sång till oss.
"Emily och Carro, ni är bäst, när det gäller barn till häst".. osv. (Texten sitter hemma på insidan av min garderobsdörr).
Medan jag lagt hästarna på hyllan och längtar till att ta upp sporten igen, är Emily fortfarande aktiv. Hon lägger ned sin själ till att utveckla ridklubben. Nu på söndag skulle klubben egentligen ha haft sin årliga julshow, men den var tvungen att ställas in på grund av bristande engagemang. De flesta ridande vid Vilhelmina ridklubb är barn. Barn har i de allra flesta fall föräldrar. Föräldrar som enligt mig kan ställa upp för sina barn. Det handlar inte bara om att lägga upp en viss summa pengar och släppa iväg barnen för någon timmes lektionsridning en gång i veckan. Det handlar om att ha ett barn som är aktiv i en förening. En förening som är beroende av att vuxna hjälper till. Jag kan med all garanti lova att samtliga föräldrar till dessa barn åtminstone har någonting de skulle kunna bidra med till klubben. Man behöver inte vara ett hästproffs för att få vistas inom stallets område. Man kan vara duktig på föreningsliv, vara en bra styrelseledamot, en suppleant eller kanske expert på manegeunderlag.

De barn som rider vill vara med i showen. En show kräver stallpersonal, speakerröster, fikapersonal, hästskötare och övrigt allmänt crew-folk. Dessa uppgifter skulle jag, om jag kunde, dela ut till föräldrarna. Jag skulle personligen vilja sätta upp en lapp på ridklubben med en text som informerar föräldrarna att ställa upp för sina barn och därigenom också göra det möjligt för klubben att genomföra showen och andra arrangemang. Jag förstår om många föräldrar är aktiva inom andra föreningar, men vill emellertid också påstå att man åtminstone har någon timme per vecka att lägga ned för sitt barns utveckling. Om alla föräldrar skulle viga en stund i veckan åt sitt barns ridintresse skulle det bli mycket tid i anspråk.

Under mina år som aktiv ryttare har jag fått ett otroligt stöd av min familj. Det är först nu när jag blivit äldre som jag har förstått vilken tid de lagt ned på mitt (och i och för sig också min mammas) intresse. Mamma och pappa har skjutsat mig land och rike runt för att möjliggöra mitt tränande och tävlande. Mamma flätade mitt hår i bilen på väg till tävlingarna och lagade matsäck till familjen och hade även med sig mat till hela dressyrlaget. Under mina år som aktiv medlem i Vilhelmina ridklubb satt mamma i styrelsen vilket innebar att hon lade ned ex antal timmar per månad i 10 år. Hon var dessutom säkerhetsansvarig och medverkade ofta i klubbens arrangemang i egenskap av sjuksköterska. Hon var ofta dressyrdomarsekreterare, tävlingspersonal och vid sidan av allt detta var hon det viktigaste av allt: ponnymamma. Förutom alla nämnda uppgifter ovan var hon det största stödet för mig och familjens D-ponny Pepito.
Det debatteras ofta om begreppet curlingföräldrar. Föräldrar som sopar banan ren framför sina barn till främjande för barnens framgång. Mina föräldrar placeras ej in i det facket. Jag har fått kämpa och göra rätt ifrån mig, det som dock har förenklat mitt liv är att de alltid har trott på mig och mina syskon och alltid varit våra stöttepelare.