Tänkte att jag skulle slänga in en liten dikt till er såhär på onsdagseftermiddagen. Det här är en dikt som kom till av en liten slump. En dag såg jag en ung man spilla kaffe på väg till en föreläsningssal och på den vägen är det. Jag skrev ju en text för rätt länge sen om en man som har flera kvinnor samtidigt och som inte rikigt tar livet på allvar. Den här dikten handlar om hon som är förälskad i honom. Som en slags fortsättning fast i ett mer komprimerat format.

Den heter "Vi kan väl ringa upp varandra då och då?"


Hon skulle vilja sparka löv med honom
en tisdagseftermiddag klockan 15.23
och lägga varsin tia
på en bulle och varm choklad.

Hon skulle vilja veta om han fortfarande
har sina tjocka koftor på sig
och om han fortfarande
spiller kaffe på golvet
på väg till föreläsningssalen.

Hon skulle vilja dela på samma tekopp
och upptäcka att hennes
halsduks garnfiber
har fastnat på koppen.

Hon skulle vilja att han sa att det inte gör något
och ”kom, så går vi”.
Hon skulle vilja se en skymt av honom
så att hon vet att han fortfarande finns kvar. 

Han vill ingenting.
Han tänker på någon annan än henne.