Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Farmor och Farfar.

2009-02-19 15:54:32 i Allmänt

Vårt gula hus i Dalasjö är granne med två andra hus: gammelfarmor och gammelfarfars hus och farmor och farfars hus. Jag och mina bröder är alltså den fjärde generationen på gården.

Jag tänkte skriva en text om farmor och farfar.


Att jag lärde mig att cykla var mest farfars förtjänst. Han sprang efter mig när jag cyklade på Kristoffers lilla blå cykel. Han använde en gammal sopkvast som balanshållare och själv balanserade han rätt bra med träskor på grusvägen. Farfar hade små hemliga ställen i skogen där han uppehöll sig under bärtiden på somrarna. Han kom hem med litervis av hallon, hjortron, lingon och blåbär. Dock berättade han aldrig var han plockat bären så idag är det inte så lätt att fylla bärförråden hemma då man inte vet var man ska leta.


Farfar hade en extrem ordning i en, allt som oftast, extrem röra. Om man bad honom laga exempelvis ett träns till någon häst gick han in i verkstaden för att leta och kom ut inom en minut och sa: Få si asså.. Vilket betyder: Nu ska vi se om detta går att ordna. Farfar var, förutom expert på att hålla ordning bland oreda, även en finurlig herre som älskade att överraska. En dag pekade han på en fin skoter i en skotertidning och frågade:
Va tro du om n'danne?

Jo, sa jag, den var jättefin!

Gå ut och titta på gårn! sa farfar.

Och där stod en sprillans ny skoter. Inte ens farmor visste om farfars inköp.

En annan gång kom han nerkörandes på sjön med en nyinköpt fyrhjuling under en pimpeltävling vi hade med Dalasjö byskola.


En gång när farfar följde med till Lycksele för att kika på någon konsert berättade han att raksträckan bortanför Risträsk var rätt besvärlig att komma förbi med cykel. Han berättade att han en helt vanlig dag först hade cyklat till Malgovik och spelat fotbollsmatch (sju mil tur och retur) för att sedan cykla till Risträsk på logdans (14 mil tur och retur). På farfars tid behövdes inte direkt några fyspass på IKSU. Farfar var otroligt stark och senig i kroppen. En gång visade han sin styrka genom att häva sig upp med kroppen på en sotarstege. Då var han 80 år gammal.


Farfar var expert på att berätta historier. Han berättade med sådan inlevelse att man förflyttades bakåt i tiden på en gång. Jag älskade att höra samma historier om och om igen. Farfar tyckte om att basta, att spela kort, att hjälpa till med hästarna, bada isvak och att spexa. Det enda som var lite jobbigt med farfar var att han var extremt morgonpigg och gick upp i OTTAN för att skotta bort snön med snöslungan vilket förde ett inte alltför behagligt oväsen.


Farfar dog i juni 2004. Han hade metastaser (cancer) i kroppen och hade redan opererat bort ett öga några år tidigare. Han ogillade sjukhus och när cancern var "under kontroll" sa personalen till honom att han nog var tvungen att bo på ålderdomshem i fortsättningen. Det vägrade farfar, så då bestämde han sig för att dö istället. Och det gjorde han, han somnade in 84 år gammal.


Farmor och farfar träffades när de var 15 respektive 25 år gamla. Farmor var världens snällaste och bjöd alltid på hemlagat fikabröd när helst man ville. Efter skolan gick jag alltid till farmor och farfar där jag fick gammeldags vaniljglass med hemlagad hallonsylt. Efter mellanmålen tittade jag och farmor på Mac Gyver. Om vi inte kikade på tv var vi ute i växthuset och pillrade på eller så läste farmor Kalle Anka-tidningar för mig. Farmor var en underbar människa. Hon var varm, öppenhjärtig och ödmjuk. När jag, Kristoffer och Ludvig var sjuka och hemma från skolan satt hon alltid vid min säng på en liten hemsnickrad leksaksstol och vakade över mig. Ibland läste hon. Ibland stickade eller virkade hon. Men ibland bara satt hon och vakade. Det var fint tycker jag. Farmor brydde sig inte så mycket om tandtroll och sådant humbug utan bjöd oss alltid på polkagrisar i en skål när vi kom in i huset.


Framemot hösttid väntades potatisskörden. Farmor och farfar inrättade ett system som gav oss barn en guldtia för varje hink vi fyllde med potatis. Ibland brukade jag fuska lite och "hälla över" från farmors hink till min hink. Det såg oftast farmor, men hon sa aldrig något utan hon bara log och fortsatte arbeta.

Farmor och farfar hade en katt som hette Misse. En blyertsgrå, norsk skogskatt som var gosig och brukade gå under Pepitos ben och stryka sig och jama. Misse var farmors ögonsten, men en dag var Misse borta. Vi tror att han sprang bort sig eller att räven tog honom.


Farmor älskade växter av alla de slag och en av högtiderna på året var då frökatalogen kom. Hon lärde mig mycket om växter och är en av anledningarna till att jag har tendens till gröna fingrar. På vår gård står det ett fint växthus som idag tyvärr inte används. På farmors tid växte där potatis, tomater, squash och andra grönsaker.

Farmor hatade surströmming och följde aldrig med på byns surströmmingsfester.

När någon av oss syskon fyllde år hade farmor alltid med sig en "extrapresent" till de som inte hade bemärkelsedag. Detta för att hon hatade orättvisa. Hon var alltid rättvis och levde efter rättvisans alla principer. Som extrapresent fick vi kanske en blomma, ett litet spel eller en film. Ingenting stort, men ändå en liten sak.




Farmor dog 2003, 73 år gammal. Hon dog i huset när hon skulle borsta tänderna. Vi tror att det var hjärtat. Det var synd att farmor dog så tidigt. Vi tror att hon haft besvär med andningen och hjärtat tidigare, men inte vågat säga till. Farmor var ingen person som sökte uppmärksamhet, hon bara fanns till och hon var en av de finaste människorna jag känt.



Kommentarer

Brorsan
Väldigt fint och bra skrivit om farmor och farfar, syrran!



Vi ses till helgen!

Skriv en kommentar