Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Löpning på knarrande underlag och en historia om ett skadat knä.

2009-02-11 10:00:00 i Träning

Igår sprätte det i mina ben så jag knöt på mig löparskorna och for ut och sprang i mamma och Thimmies sällskap. De sparkade och jag sprang. Thimmie sprang i och för sig också, men med hennes små fjäderlätta ben hade hon inga vidare problem att hänga med, dessutom tyckte hon att det var spännande att nosa på rådjursspåren.

När man är hemma i Dalasjö kan man inte direkt boka ett spinningpass eller gå och yoga en stund eller hooka upp med några vänner i gymmet eller köra något annat pass. I Dalasjö finns inget IKSU. Man måste ta naturen till hjälp. Och vad passar då bättre än att springa ute i månens sken?

Jag hade bävat ett tag för att springa eftersom jag senast sprang i november. Trodde att min löparkondition inte fanns eftersom jag bara cyklat den senaste tiden. MEN! Min syreupptagningsförmåga kändes hur bra som helst och gårdagens runda kändes faktiskt relativt lätt så all spinning jag pysslat med på senaste tiden måste indirekt ha bättrat på min löparkondition. I och för sig sprang jag inte i någon särskild kuperad terräng och heller inte särskilt länge. Det enda som var lite smådrygt var mitt högra knä som våren 2006 var med om en cykelolycka. Knät blev efter någon kilometer ganska varmt, men det ömmade i alla fall inte. Idag känner jag inte av något som tur är. Jag kan ju berätta om cykelincidenten när jag lix är igång:

Solen sken och jag cyklade hemifrån Carro, min gymnasieklasskompis. Jag, Emma, Carro och Elin hade pluggat musikteori där och jag skulle cykla hem och laga mat för att sedan cykla iväg på boxersizeträning. Jag hann inte långt förrän en bil dök upp på min vänstra sida och körde rakt ut framför mig på cykelbanans överfart där jag hade företräde. Jag "cyklade" upp på huven och rakt ner i asfalten med högra knät först och med huvudet en pytteliten bit från en lyktstolpe. Om jag hade hjälm? Nix. Bilisten hoppade ut och ursäktade sig erbjöd skjuts hem, men hög på adrenalin insisterade jag på att själv ta mig hem. På cykel.

Väl hemma böjde jag mig ned för att ta fram maten ur kylskåpet och då kände jag att det var något konstigt med knät. Jag drog upp byxbenet och fick mig en syn jag sent ska glömma. Hela min högra knäskål var vriden i en nittio graders vinkel och knät var väldigt svullet. Jag greps av panik (adrenaliet som höll smärtan borta var slut) och ringde till mamma. Mamma bad mig ringa till Emma som kom och skjutsade mig till akuten och satt med mig där till mamma kom till Lycksele från Vilhelmina.

Jag fick vänta nästan fyra timmar på läkaren. När läkaren väl kom tittade hon på mitt knä och meddelade att det i värsta fall blir gips från låret ned till fotknölen. Jag såg hela mitt idrottsliv passera revy under några sekunder, medan mamma som är sjuksköterska påminde mig att läkaren faktiskt sagt "i värsta fall". När jag kom in i röntgensalen frågade röntgensköterskan mig om jag höll på med idrott. Ja, sa jag. Sen berättade hon för mig att jag hade min aktiva fritid att tacka för att jag överhuvudtaget hade kvar något knä. Musklerna och mitt starka ligament runt mitt knä hade skyddat knäskålen ifrån att helt krossas och förbli ett minne blott. Hela storyn slutade med lindat knä och kryckor i 12 dagar.

Ibland har man tur. Jag har tänkt på det där efteråt och kommit fram till man bara har en kropp. Man ska vara rädd om den enda kropp man får. Förresten; jag har börjat använda cykelhjälm också. Det är inte fult och töntigt, det är jävligt smart. Jag har faktiskt saker i mitt huvud som är jag rädd om på samma sätt som jag är rädd om min kropp.

Ja, där fick ni en recension av ett löppass, en story om ett skadat knä plus lite moralpredikan såhär på morgonkvisten. Nu ska jag dricka te och fortsätta att planera!


Skriv en kommentar