Det är så enkelt att säga att det är okej
att det ordnar sig
att det nog blir bra snart igen

Det är så lätt att ånga på i 110
klara av allt precis lika bra som förut
tentaplugga, planera, träffa, styra upp, jobba

Det är en lek att vakna varje morgon
och säga hej hej till en ny dag och hur mår du när man borde
undra lite mer över hur man själv mår

Men varför är det så förbannat svårt
att bara vara ärlig och säga
att man inte orkar mer?

Att man börjar gråta då man dricker citronvatten
för att det påminner om hemma
och man vill bara åka hem och vila
höra att man inte behöver

Att man bryter ihop när man råkar ta på sig en tröja
som påminner för mycket
Att man har glömt bort hur mat smakar bra
eftersom allt bara smakar bark och träflisor

Att man knappt klarar av att vara ensam
innan man får ångest
och kryper ihop i ett hörn och läser, läser, läser
böcker för att rymma ifrån sitt eget

Jag läste någonstans att livet är mer liv
om det finns lite död med också
och det stämmer väl.

Jag undrar bara hur definitiv den här sortens död
ska vara innan man kan börja bearbeta sorgen
utan att rymma iväg från smärtan det innebär.