Årsdagen.
Det känns så konstigt att ett helt år har gått. Det är så himla mycket som har hänt. Förra hösten var en så himla konstig höst.
Jag minns vita väggar
Sabinas lugna rörelser
men ett kaos inuti
bara några dagar kvar
spridningen tar över
orken finns inte mer
jag minns min spelning
och Sabina som kom
efter natten
där hennes egen mamma dog
Jag minns blicken
från läktaren
att min bästa vän
sökte tröst
i att komma och lyssna
och att sen gråta
som om hela hon
bestod av tårar
som bara väntat
på att få ramla
mot någons axel
Sabina tog körkortet för en tid sedan. När jag ringde henne och grattade och bubblade och skrattade sa hon bara: jo, det känns bra. Men konstigt att inte kunna ringa till mamma och berätta. Hon skulle ju vara den första jag skulle ringa till. Men nu går det inte.
Jag älskar dig min fina, starka och kloka vän.
Kommentarer
A E L
Fin dikt! Det är i den formen du gör dig som bäst. Den melankoliska.
Sabina
Va fint gumman! Älskar dig med!
Anders - Tack! Ja, ord får mer tyngd i "eftertänksamhetens kranka blekhet".