Vaknade av en envist surrande fluga i sovrummet och tänkte att det är lika bra att gå upp. Måste hinna trycka en stor frukost innan jag ska springa. Jag ska åka in till Vilhelmina med Christoffer när han åker på jobbet och sedan ska jag springa hem. Fördelen med att springa på morgonen är att - förutom att det är en bra start på dagen - man sedan har hela dagen kvar till sitt förfogande. Nackdelen är att man inte kan trycka på lika mycket som med en dags energi i kroppen. I regel hinner man ju bara få i sig frukost och får fylla på med mer energi vid hemkomst. Nu är det cirka sju veckor kvar till halvmarathondags! Har kört rätt korta och snabba pass på sistone för att få upp glöden igen och det känns som att det har fungerat. Nu återgår jag till det ursprungliga programmet igen.

Nu har jag inlett semestern och den börjar med en resa till ön Losinj som ligger i Kroatien. Ha en fin midsommar nu så hörs vi om en vecka!

Ps: Vi ska åka en båt som tar oss ut till ön. Ni trogna läsare vet ju hur det är med mig och båtar. Förra gången jag åkte båt spydde jag ner relingen, hehe. Hoppas det går bättre den här gången och att havet håller sig lugnt!

Ps 2: Börjar faktiskt få lite resfeber.

Ps 3: Kanske kan göra någon uppdatering under veckan beroende på internetuppkopplingens status. Men mest ska jag sola, bada, läsa böcker, uppleva ön, äta mat och umgås med han som jag tycker så himla mycket om.

 

Kvällens agilityträning gick fint! Instruktörerna gick igenom "handling", alltså hur man positionerar sig smidigast och med händerna och kroppen visar var och i vilken riktning hunden ska springa. Vi provade också på de hinder vi hittills fått prova. Jag och Imra testade även den "stängda" tunneln där det bara är en öppning och sen ligger tunneln på marken och hunden ska ta sig igenom genom att pressa sig fram. Eftersom det var nytt för mig och Imra tänkte jag att jag placerar henne vid ingången till tunneln och så hukar jag mig ner på andra sidan för att hålla upp själva tunneln så att hon ser mig. Imra tänkte dock "äh, vad är det för larv?!" för när jag hade platsat henne vid tunnelns ingång och vände ryggen till för att gå till tunnelns slut var hon helt plötsligt i tunneln och kom ut på andra sidan i en snabb fart! Hon tittade på mig och undrade "visst var det så jag skulle göra, matte?". Hon är så rolig den där hunden! Fullständigt orädd och nästan lite FÖR "på".

I övrigt har denna dag varit en fixardag. Först jobbade jag och sedan skrev jag ut alla resehandlingar, hämtade ut de växlade resepengarna, gick på apoteket och köpte solskyddsfaktor, resorb och hudlotion och Christoffer har ringt och beställt taxi från gården där vi ska parkera bilen till Umeå flygplats där vi flyger ifrån. Nu är allt klart för resan (eller ja, packningen är ju kvar, men några bikinis och sjutton-arton böcker så är det nog lugnt!) och jag börjar faktiskt få lite resfeber! Det har varit så otroligt mycket på sistone med hundarna och jobbet och mitt kommande nya jobb så jag har knappt hunnit reflektera att vi faktiskt åker utomlands om bara fyra dagar!

Nu går färden alldeles strax till Umeå där vi ska hälsa på Kristoffer och Ludvig och i eftermiddag ska jag hälsa på min underbara pluggkompis Jessica och hennes familj! Där bor jag över till söndag då det bär av mot Vännäs för hundutställning för både Jax OCH Imra! Är så nervös för Imras skull. Vi har ju bara ställt ut henne en gång förut, faktiskt förra årets Vännäsutställning och då gick det visserligen bra, ett Excellent i juniorklass, men man vet ju inte hur det går nu när hon ställs i Öppen klass där alla hundar har vuxit till sig. Jag tycker Imra är rätt liten i förhållande till andra Flat-tikar. Hjälp. Håll tummarna för oss!

Ps: TACK för alla grattis-sms, gillningar på Instagram och Facebook och kommentarer här på bloggen kring mitt nya jobb! Är så överjordat peppad på hösten! Men först får det vara sommar ett tag, haha!

 

Som ni vet, och kan läsa om i kategorin "Jobbet", brinner jag verkligen för mitt arbete att leda ungdomar till kunskap och coacha dem på vägen dit. Jag har nu jobbat tre år som lärare i musik, svenska och som sångpedagog via den kommunala Musiksskolan. I dag sa jag hejdå till den klass som jag och min superduperkollega Hans varit handledare för i tre år. Tårarna rann och ord utbyttes som kommer stanna kvar längst in i hjärtat.

Under de här tre åren har jag lärt mig oerhört mycket, både av mina kollegor men framförallt av eleverna. De är de allra bästa läromästarna. Funkar inte relationen till eleverna funkar inte vilken pedagogik som helst. Du måste ha dem med på tåget för att kunna utveckla dem och utveckla dig själv.

När jag pluggade gjorde jag det i fem år och tog då en examen där jag är behörig att undervisa i musik från år 1 till och med gymnasiet samt i svenska från 7-9 samt gymnasiet. Efter tre år på högstadiet känner jag att gymnasiet är något som lockar mer och mer och jag har känt det särskilt den sista terminen. Pirret och suget efter gymnasiet blev större när en tjänst som svensklärare vid Malgomajskolan, ortens gymnasieskola, dök upp. Jag skickade in min ansökan och jag fick jobbet!

Jag har skrivit på för läsåret 14-15 och kanske fortsätter jag, om jag ges den möjligheten, eller så saknar jag Hembergsskolan för mycket. Under det kommande läsåret kommer jag att vara tjänstledig från Hembergsskolan och jobba vid Malgomajskolan på 60 % (svenska) och resterande 40 % kommer jag fortsätta mitt jobb som sångpedagog via Musiksskolan. Det hela känns mycket bra och jag är redan nu mycket peppad på höstterminen. Först väntar dock ett mycket efterlängtat sommarlov (säger fortfarande sommarlov för det låter finare än semester) på 8 veckor. Hej hej sommarlovet! Jag kommer snart! Ska bara jobba fyra dagar till!

 

 

Den här filmen gjorde jag förra sommaren. Den handlar om sommaren 2013 och jag skrattar så mycket när Theo dansar och äter glass, när Robin blir besvärad när jag filmar och när jag och Christoffer dricker den godaste mojiton nånsin i Örebro! Filmen är även sevärd för mitt och Imras superhopp i sjön vid stugan och för min "perrongdans" i Gårdsjö. Nu är sommarlovet så plågsamt nära och konstigt nog längtar jag ännu mer efter det när det bara är åtta arbetsdagar bort.

(Ps: Eftersom jag är ett nylle har jag filmat "fel" med min mobil, det är därför filmen är "smal". Orkar inte slänga mig med tekniska ord, ni fattar nog ändå!)

På torsdagar är det träningskvällar på Brukshundsklubben och i kväll gick den andra delen av Klubbkampen av stapeln. Som jag skrev förut har jag legat lågt med lydnaden ett tag och mestadels kört andra grejer så som spår, agility och allmänna lekövningar. I kväll klev vi dock ut på lydnadsplanen igen och var en 0:a i protokollet från ett 1:a pris! Weho! Vi snittade 8,5 men på läggande under gång fick vi en 0:a för hon lade sig inte. Synd! Vi landade på 147,5 poäng och för ett 1:a pris ska man ha 160 poäng (80 %) och hade det varit en riktig tävling och inte bara en träningstävling hade jag varit såååå besviken eftersom vi bara var 12,5 poäng ifrån det där sabla 1:a priset, haha.

 

Tröttheten jag känner vet inga gränser. Efter en konsert får jag alltid en slags postkonsert-depression (av det lättare slaget förvisso, men än dock märkbar). Den totala tröttheten slår också ner mig. Att det dessutom är slutet av terminen och att sommaren är nära gör också att energidepåerna behöver fyllas på. Så här i början av juni har vi så mycket att se fram emot. Dels allt vackert som händer i naturen men också alla roliga aktiviteter och äventyr sommaren kommer att bjuda på.

Det gick så bra i kväll och jag måste återigen skryta på mina elever. De gör mig helt matt av stolthet. Känner mig sentimental och bräcklig så jag slutar nog skriva här. Tack för att ni läser!

Nyss hemkommen från stämrep inför morgondagens konsert. Det har annonserats om konserten men jag skriver också här:

I morgon kommer jag, min kollega Magne och tre av mina fantastiskt duktiga sångelever att framföra en sångkonsert, mestadels a cappella. Konserten innehåller musikallåtar, klassiker, medleyn av mer moderna låtar, solosång och någon överraskning kanske! Kom dit! Det kostar inget, det är mysigt, vi är snälla och bjuder på underhållning. Kanske drar jag en anekdot i mellansnacket. Vem vet?

 

Jag och Imra har börjat en kurs i agility. I kväll har vi varit på första träffen där vi fick se en film om agility samt prova på tunneln och hopp över hinder. Imras glädjeyra visste inga gränser - tror hon tyckte att det var superkul att komma till klubben och göra andra, mer fartfyllda övningar, än att bara nöta lydnaden som hon förmodligen tycker att hon kan redan. Hon skötte sig fint och klarade båd tunneln och hindren utan problem, men hon blev väldigt trött, dels av värmen och av alla nya intryck och övningar. Som tur är är Imra smartare än matte (som körde på utan paus) och kände själv när hon behövde svalka och då sökte hon upp ett dike intill banan där hon sänkte ner sig. När hon stod där i vattnet och tittade på mig såg det ut som hon tänkte: "Det är faktiskt varmt, och jag kan ju inte svettas på samma sätt som dig, du måste ge mig vatten". Efter det lilla doppet kom hon genast tillbaka och var på hugget igen.

Det känns så roligt att ha börjat på den här kursen för både jag och Imra behöver ett lydnadsbreak. Nu kan vi träna andra saker och samtidigt träna följsamhet som liknar lydnadsmomenten, men på ett mer lekfullt sätt. Direkt efter kvällens träning körde jag ett jättekort lydnadspass och då gick hon som en klocka, vilket kändes skönt. Hon har det i sig bara jag gör rätt och peppar henne.