Tröttheten jag känner vet inga gränser. Efter en konsert får jag alltid en slags postkonsert-depression (av det lättare slaget förvisso, men än dock märkbar). Den totala tröttheten slår också ner mig. Att det dessutom är slutet av terminen och att sommaren är nära gör också att energidepåerna behöver fyllas på. Så här i början av juni har vi så mycket att se fram emot. Dels allt vackert som händer i naturen men också alla roliga aktiviteter och äventyr sommaren kommer att bjuda på.

Det gick så bra i kväll och jag måste återigen skryta på mina elever. De gör mig helt matt av stolthet. Känner mig sentimental och bräcklig så jag slutar nog skriva här. Tack för att ni läser!