Tänkte skriva lite om lördagens textseminarium och i slutet av detta inlägg finns min text. Vi hade alltså fått i uppgift att skriva en text på några sidor på följande tema:
Relationen mellan text och undertext respektive ”bakland” ska helst vara sådan allt som sägs i själva texten anknyter till och aktualiserar det som skett eller pågår under ytan, men utan att detta egentligen tar någon plats i själva texten. Läsaren ska ges intrycket att texten har både djup och bredd och att de händelser vi möter är både ”bakgrundsdigra” och ”betydelsefulla” dvs fulla av betydelser som har sin förklaring i det som sker under ytan (och som författaren är väl förtrogen med, men inte explicit redovisar just för ögonblicket.
Lite förenklat kan man säga att en texts undertext är de teman medan ”baklandet” ’är de händelser och erfarenheter som ligger under det som berättas. Pröva själva att ställa frågan: ”vad handlar en viss bok/film om?” Ni ska se att ni börjar sammanfatta antingen händelser eller teman, d.v.s. antingen undertexten eller baklandet.
När jag läste detta fick jag panik. Hur kan man skriva något som märks men inte skrivs rakt ut? Va, va, vaaa? Hursomhelst blev det tillslut en text om några personer. Under lördagen lyftes varje text i klassen upp och när min text stod på tur var jag såklart nervös, men ändå lugn - jag hade trots allt gjort det bästa jag kunnat efter förutsättningarna. Den kritik jag fick var:
- Väldigt bra idé, men texten skulle passa i ett längre sammanhang (några sidor är för kort för att göra texten rättvis)
- De hade förstått själva tanken bakom texten och det var ju bra! Clas, en gammal teaterregissör, skriver om vad som händer på hans gård i huset intill där det pågår en sorglig kärlekshistoria med existensiella problem. Det som var rätt komiskt var att de trodde att Elvira, Vidar och Philippe var påhittade karaktärer (av Clas alltså), men de finns ju på riktigt än fast de för mig är fiktiva.
- Philippe, vem är han? Och vad har han att göra med texten? (Jag kommer aldrig att komma överens med honom och hatade honom redan från första gången jag skrev hans namn i texten, men på något vis ville jag väva in honom i handlingen. Jaja.)
- De tyckte att jag lyckades bra med några metaforliknande meningar så som kapitel-romangrejen, hjärtat-klockan och armarna-grenarna. (Hurra! Jag är ju metaforernas största användare och jag älskar att smycka språket så det blev jag riktigt glad över!).
- De tyckte också att texten var aningens hoppig mellan karaktärerna, men sa även att det är förståeligt med tanke på övningens format.
Det var det. Jag är ändå rätt nöjd. Elisabeth tyckte att jag skulle fortsätta att göra något mer med texten. Får se var det lider. Det jag störde mig lite på var att Elisabeth, läraren alltså, enbart lyfte fram det som var/är utvecklingsbart och knappt ägnade det fungerande i texten några ord. Det ska tilläggas att vi inte hade mycket tid övers till varje text (typ 15 min), och jag förstår såklart att E vill poängtera det utvecklingsbara i syfte att hjälpa oss att göra det bästa möjliga av våra texter. MEN. Positiv förstärkning är ju alltid något alla mår bra av. Det har jag lärt mig i alla fall. Jag fick fråga Elisabeth om flera grejer på rasten för att jag ville veta vad hon tyckte om då sa hon bara: jamen, det var ju bra! Jamen. Säg det då.
Och ja. Här är då texten. Med nöje.
Clas famlar efter sin bärbara dator och börjar skriva. Han är inne i en skrivarperiod och inget kan rubba hans koncentration där han sitter nedsjunken i den slitna fåtöljen. Han blickar ut genom fönstret och ser Vidar komma gående över gården. Jaha, tänker han. Så Vidar är tillbaka nu. Skulle inte Elvira finnas skulle Vidars liv rasa samman som ett korthus vid minsta andetag i fel riktning. Elvira tycks vara stark som pansar och alltid säker på sin sak, men trots detta svävar en diffus känsla av mörker över henne. Clas tror att Elvira och Vidar spelar för ett galleri. De är fega. Vågar inte äventyra något. De letar efter ett starkare skäl till förtröstan men står ändå handfallna inför framtiden. Clas fortsätter skriva och känner sig jäktad. Han funderar och kontrar det han vet mot det han tror. Vidar brydde sig inte från början medan Elvira började oroa sig för minsta missberäkning. Elvira är radergummits mesta användare. Hon suddar ut och förminskar. Gör om, gör rätt. Medan Elvira suddar skriver Vidar. Han skriver deras historia utan att Elvira vet om det. Han vet hur det kommer att sluta och inleder därför varje nytt kapitel med att gråta. Åhörarna har störst inverkan på det som händer och det vet Vidar. Han säger inget till Elvira men misstänker att hon snart kommer att inse deras gemensamma öde. Elvira tar för sig och klampar fram. Vidar glider obemärkt förbi även om han indirekt leder. Clas har sett det. Deras lagningar. Deras rop. Clas tror att slutet är nära.
Elvira känner en stark längtan efter hans beröring som inte känns och hans ord som inte sägs. Nu har han varit borta i 11 månader och sju dagar. Hon river av dagarna i almanackan med samma frenesi som hon suddar ut all tänkbar minnesmateria av honom. Hon hatar att känna. Hatar att sakna.
Vidar kommer gående över bron och upptäcker genast tältet. Han kastar en vilsen blick upp mot huset. Löven under hans fötter klibbar fast liksom orden på hans tunga. Han har övat på den här stunden i flera veckor. Övat och slipat på den i sitt inre. Han kommer av sig och stirrar på tältet igen. När kom det dit? I oktober är det väl ingen som vill tälta? Det måste vara en galning, tänker han och skyndar sig upp mot huset.
Elvira hör väggklockan slå och tänker att det vore väl om hennes hjärta kunde slå i en lika någorlunda jämn rytm. Hon såg honom för länge sen när han kom släntrades över den stora gården. Varför stirrade han på tältet? Han är väl igenting att göra med det som är just nu? Och varför kommer han egentligen tillbaka? Nu när hon äntligen lyckats återställa sin egen mentala balans utan att ha någon att falla tillbaka mot. Förargelsen hon känner över att hon darrar på rösten när hon välkomnar honom gör henne svag. Det är väl hon som har övertaget nu? Vinden viner utanför huset och de sista löven klamrar sig fast vid de av blåsten svaga grenarna. Hon tänker att grenarna är som hennes armar när hon kramar om honom. Svaga och nedgångna. Darriga och avslutade.
Vidar tänker däremot inte avsluta något. Han kommer tillbaka för att skriva ännu ett kapitel. I hans värld har tankarna sprungit Marathonlopp där målet alltid varit Elvira och det är nu han äntligen insett det. Egentligen är han trött på kapitel. Nu är han sugen på en roman eller ännu hellre en romanföljetong där de bästsäljande siffrorna aldrig slutar klättra.
Clas stirrar på dem genom fönstret, där de står på trappan och kramas i vad för honom känns som en evighet. Han blir ivrig och springer efter den bärbara datorn där han öppnar dokumentet ”Gästhuset”. Han skriver ihärdigt och upptäcker plötsligt att han kommit till den tredje vändpunkten i pjäsen och inser att han snart måste börja avrunda och sätta punkt. Men ännu är det alltför spännande för att ett avslut ska komma lägligt.
”Vad tänker du på?” frågar Vidar medan han häller upp te i en kopp.
”Ärligt talat vet jag inte varför du kommer tillbaka” svarar Elvira och drar på sig ett par tjocksockar för att skyla sig mot det kalla trägolvet. ”Du sa ju att jag gick dig på nerverna och att jag var tvungen att bli sams med mig själv innan jag kunde dra in någon annan i mitt liv!”
Vidar spiller te på det vita bordet och går för att hämta en trasa. Då ser han honom. Tältnissen.
Philippe drar på sig en kofta och drar ned toppluvan över de av kylan röda öronen. ”Om den där killen ändå kunde dra härifrån så jag kunde kinesa på Elviras soffa. Jag har ingen lust att sova en natt till i tältet” tänker Philippe och dricker upp det sista av kaffet han kokat över elden. Vem är han egentligen? Deras kram såg nervös, men ändå så självsäker ut. Han kanske borde dra sig vidare innan han sabbar något för Elvira. Varför känns Elvira som en svag person när hon ändå beter sig så självsäkert och naturligt? Det är något skumt med henne. Det vet Philippe. Han kan det här med människor.
Under natten går Elvira en tuff tankerond mot sig själv. Den starka och den svaga Elvira möts i cupens sista och avgörande match. När hon vaknar känner hon sig mörbultad och vet på en gång vilken av hennes två sidor som vunnit. När hon återigen ser Vidars steg över gården fast i motsatt riktning känner hon ett dunkelt men tydligt sken lägga sig över hennes inre. Väggklockan slår nu i samma takt som hennes hjärta och hon lägger sig ned på kökssoffan och stirrar upp i taket.
Clas scrollar ned dokumentet till den sista meningen och tar av sig glasögonen. Han lutar sig tillbaka i stolen och råkar somna en stund. När han sedan vaknar går han fram till balkongen och tittar ut över gården. Tältet är borta. De sista löven har fallit från träden och döljer de sista fotstegen som sent igår kväll vandrade över gården. Han sjunker ned i fåtöljen igen och återupptar meningen för att påbörja avslutningen. Han är redo för ett avslut nu. En kvart senare stänger han nöjt ned dokumentet och trycker på ”print”. Ut kommer ett flera sidor långt dokument som han häftar ihop och lägger i ett kuvert. Han skriver adressen till sin gamla arbetsplats; Kungliga Dramatiska Teatern.
