Jag är blixtförälskad i henne och är sådär löjligt glad. Min vän Anna kom hit igår och hon tittade på mig och utbrast: du ser så lycklig ut! Och det är jag. Tänk att få bli mamma till ännu ett barn. Och det var minsann ett barn som hade bråttom ut i världen (brås hon på sin mor, tro?). På onsdagkväll den 21 mars, en vecka innan BF, startade värkarna kl. 23.00. Först trodde jag att det var förvärkar men de kom mer och mer regelbundet och Christoffer ville att jag skulle ringa in till BB så jag ringde in mest för hans skull för ännu var värkarna hanterbara genom andning och värme från vetekudde. Jag packade mina saker till BB-väskan utifall att (ännu hade jag inte förstått att det var på gång på riktigt, hehe) och vid 02.30 ringde vi mamma som kom för att barnvakta en sovande Vidar. Hon sa: åk in! när hon såg mig så jag ringde BB igen och vi var välkomna in. Bilresan gick bättre än jag trodde trots regelbundna värkar var 4-5:e minut. Vi lyssnade på musik och jag koncentrerade mig på att analysera låtarna (vem gör ens så? Jag tydligen) för att försöka avleda tankarna. 04.20 blev vi inskrivna på BB och efter undersökning visade det sig att jag var öppen 7 cm och livmodertappen var helt utplånad. Barnmorskan tittade på mig och sa att hon trodde att bebisen skulle vara ute innan hon gick hem 07.00. Då fick jag lite panik och sa (okej, halvskrek...) "jag är hungrig! Jag kan ju inte föda barn om jag är hungrig!". Hahahaha! Vi hade inte hunnit packa ner någon nödproviant och jag hade haft dålig matlust hela onsdagen så reserverna var slut. Barnmorskan löste det hela med att ge mig nyponsoppa och jag svepte tre glas, hehe. Jag fick prova lustgasen eftersom jag ville ge den en ny chans då den absolut inte fungerade under förra förlossningen. Och vilken revansch! När jag fick koll på tekniken höll jag masken i ett stadigt grepp och vägrade släppa den. Christoffer satt bredvid och fick vid några tillfällen ta masken ifrån mig så jag inte skulle försvinna bort i lustgasångorna, haha. Jag hade ont över näsbenet dagen efter för att jag tryckt masken så hårt mot ansiktet! Jag började känna värkarna komma tätare och tätare och så började trycket nedåt bli mer påtagligt och jag sa: nu kommer bebisen, du måste ringa på klockan! In kom barnmorskan som efter undersökning konstaterade att jag var öppen 10 cm och att jag fick krysta när jag kände för det. Kroppen var verkligen helt fantastisk och jag hade sådan himla bra känsla och kontroll vid krystarbetet och efter 3 minuters krystvärkar kom hon ut, 06.17! Jag och Christoffer var halvt i chock över att det gått så snabbt. Hon lades på mitt bröst och jag upplevde samma känsla som när jag fick upp Vidar på bröstet: oövervinnerlighet. 

Är så otroligt tacksam över hur kroppen levererade och att vi fick ännu ett friskt och starkt barn. Livet är snällt. Nu sitter jag och äter långfrukost i min ensamhet. Amelia sover i vagnen och Christoffer och Vidar åkte till Raja igår och kommer hem i eftermiddag. Christoffer var så glad att jag tyckte att han och Vidar skulle åka till Raja en sväng. Ärligt talat är det ganska skönt att vara ensam med världens mysbebis som mest äter och sover hela tiden. Nu ska jag plocka undan och så ska jag lägga mig på soffan och läsa! Hoppas ni har underbara påskdagar och tack för att ni läser. Jag skriver ju inte så ofta nu mer men ni hänger kvar ändå, tack för det! 

 

 

Vi går just nu en kurs som heter "ABC - alla barn i centrum". En kurs för föräldrar med barn mellan 3-12 år och som leds av två socionomer som arbetar inom individ- och familjeomsorgen. Vi tjuvstartar lite då Vidar bara är två år men vi tänker att det kan vara bra att gå kursen lite i förväg också. Kursen är uppdelad på fyra tillfällen där de olika delarna handlar om att visa kärlek, vara med, visa vägen och välja strider. Jag och Christoffer går kursen tillsammans och det är så givande att göra det då vi kan prata ihop oss om hur vi vill göra i olika kniviga situationer som kan uppstå som småbarnsförälder - även om vi som individer såklart är olika och så måste få vara. Jag är tacksam över att vår lilla kommun ordnar dessa kurser för det är också givande att tillsammans med andra få diskutera föräldraskap och alla känslor och tankar som kan uppstå i det.

Den här veckan blev så konstig. I måndags fick jag hämta Vidar på eftermiddagen då han hade fått ögoninflammation. VAB:ade tisdag och vaknade själv med feber och halsont på onsdagen. Planen var att tillsammans med en kollega och 26 elever åka till Umeå på studieresa (en resa jag och min kollega planerat för LÄNGE). Hade jag inte varit gravid hade jag kunnat proppa i mig Alvedon och bitit ihop och åkt ändå men jag bestämde att stanna hemma (jag hade nog inte varit så roligt sällskap ändå). Ringde min chef och kollegan och började gråta på grund av dåligt samvete (hej hej gravidhormoner igen) men det löste sig ändå för alla vilket såklart var skönt! Eleverna har uppdaterat mig flitigt så jag vet att de har haft det bra och det ska bli spännande att höra om resan på måndag. Christoffer VAB:ade i igår och idag och imorgon ska jag och Vidar ha mysardag och kanske baka semlor om vi orkar och har lust. Jag känner mig piggare nu men min hals mår inte bra. Så drygt att jag bara får ta Strepsils som halstabletter nu när jag är gravid. Jag behöver något starkare för att det ska ge effekt! Ja ja. Nu ska jag gå på bädd!

 

Imorse var det dock en enkelbiljett rakt till verkligheten. 26 minusgrader, en krånglande bil (tack för skjutsen idag, Kerstin!) och så Vidar som åkt på ögoninflammation, stackarn. Vi såg redan igår att han inte såg helt hundra ut på ögonen men avvaktade och eftersom han var pigg i övrigt fick han fara på föris. Jag bad dem dock hålla koll på ögonen och efter hans vila ringde de och sa att ögonen var helt igengeggade. Åkte hem till byn och plockade upp honom på Tallkotten och så gjorde vi blåbärssmoothie till mellis. Till middag lagade jag grönsakssoppa med massa chili, vitlök och ingefära som pricken över i:et för att hålla bakterier och basiluskor borta. Hoppas att inflammationen lämnar Vidars ögon illa kvickt och att jag och Christoffer klarar oss.