Jag skulle kunna skriva om hur det luktar ute då solen lyser fast små regndroppar ändå faller mot grusvägen som ringlar sig runt byn. Jag skulle kunna skriva om hur fint det är att sitta och äta med sin lillebror och prata och skratta. Jag skulle kunna skriva om hur jag planerar vilka kläder jag ska packa inför resan imorgon. Om hur jag ska vara borta i tre och en halv vecka. Om hur jag åker söder över och möter mörkare kvällar och om hur himlen här hemma hinner ikapp innan jag kommer hem. Skriva om sommarens förgänglighet. Skriva om brännbollskvällen jag och mina grannar planerar. Jag skulle kunna skriva om ikväll, hur min granne Oscar, 1,5 år, visade mig hur en skruvdragare fungerar genom att lugnt placera den i min hand och trycka på on-knappen.

 

Jag skulle kunna skriva om hur drygt (och ensamt) det är att ha ett distansförhållande och om hur jobbigt (men hoppfullt) det känns att det är ett år (hälften!) kvar till ensam blir tvåsam. Jag skulle kunna skriva om hur jag plöjer böcker, men inte de jag lånade, utan nya, som jag lånat innan men som jag glömde bort i våras när jag pysslade med så mycket annat. Jag skulle kunna skriva om hur fin helgen var, att ha min saknade gymnasievän Emma här, en hel helg. Om att bada i sjöar som egentligen är kalla men man orkar ändå inte duscha så man tar den enkla vägen.

 

Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag längtar till första veckan i augusti och hur jag planerar middagar i huvudet. Om att gå och inhandla råvaror och sedan stå i köket i stugan, men radion på halvlåg volym så man knappt hör för någon skruvat ned den (pappa) och hur en mygga envist surrar vid örat. Jag skulle kunna skriva om hur det är att somna i en säng, med nytvättade lakan som torkat utomhus, men det är ensamt så känslan förtas ändå.

 

Jag skulle kunna skriva om så mycket men inte just idag.

Jag undrade just hur lång tid det skulle ta. Det tog drygt fyra veckor. Nu vill jag jobba igen. Jag saknar min elever. Tur att jag har planer (mer eller mindre uppstyrda) för de kommande veckorna annars skulle jag ha ringt runt till eleverna och bett dem komma till skolan om så bara för en lektion!

 

Åh. Jag är rastlös. Tror jag ska ta ett kvällsdopp i sjön. Tittar på termometern, det är 9 grader ute. Mm, kan bli skönt.

Här är jag, tant Brun. Men var är Tant Grön och Tant Gredelin? Jag ser inte till dem. Kanske de villade bort sig på min gata i byn?

 

Det var torsdagen den 5 juli. Jag packade ned min svarta, mjuka, varma, älskade sjal i min handväska. Jag ville ha den där ifall det skulle bli kallt på bussen som jag skulle åka från Gävle till Umeå. Bussen stannade för rast vid Tönnebro Värdshus. Solen lyste mot bussrutan och något litet frö cirkulerade förbi alldeles nära. Det var varmt inne i bussen så jag beslutade mig för att gå in på Värdshuset. Väl inne strosade Svea Rikes blandade turistklientel runt för att uppsöka toaletter, äta halvbra mat och spela bort för många guldtior på meningslösa spel där man får tuggummin som tappar smaken efter 7 minuter. Själv satte jag mig på en ledig bänk och tog fram telefonladdaren och DÄR - där måste det ha hänt. Min svarta, mjuka, varma, älskade sjal måste ha glidit ur väskan och ned på - det av turistfötter halvsjaskiga - golvet. Stackars sjalen. Vill inte tänka på hur den låg där under bänken, bortglömd. Jag såg den inte när jag gick och när jag upptäckte förlusten var det för sent.

 

Jag har ägt min svarta, mjuka, varma, älskade sjal sedan 2007 någon gång och den har varit med om så mycket. Den omnämns i texter jag skrivit, den har värmt mig under otaliga föreläsningar i det kalla Humanist-huset, den har tagits av av någon annans händer, den har lånats ut till vänner, den har varit filt över kalla shortsben, den har luktat saknad och den har luktat iver och förväntan.

 

Jag kommer aldrig att äga någon bättre sjal. Det kanske tycks banalt att sörja en sådan värdslig sak som en sjal, men jag använde den flera gånger i veckan och den bär på så många minnen, nostalgisk som jag är.

 

 

 

I växthuset frodas tomater, chili, squash, basilika, sockerärtor och citronmeliss. Bakom växthuset har pappa och Johannes fixat en superbra vattningsanordning. Vattnet rinner ut i två gamla badkar och så fyller jag bara på med vatten därifrån och slipper alltså bära vatten över hela gården.

 

 

 

 

Ikväll traskade jag över till grannarna för att planera inför Dalasjö IK:s 70-årsjubileum. Jag sitter nämligen i festkommittén och vi satt i tre timmar och planerade för en massa trevligheter! Imorgon ska jag skriva en inbjudan till kalaset. Tänk att vår lilla klubb funnits i 70 år! Åh, längtar till den 18:e augusti! Vi har planerat allt från lekar, underhållning, mat och dekoration. Det känns kul att ha det här projektet att tänka på nu när hjärnan inte direkt går på högvarv under sommarlovet. Jag läser böcker såklart och gymnastiserar väl hjärnan en del, men att rodda ihop projekt och sånt - som jag gör mest hela tiden i mitt jobb - kräver ju rätt mycket logistik och det gillar jag!

 

Börjar förresten längta tillbaka till jobbet nu. Men först fem veckor sommarlov kvar!

 

Igår pratade vi till exempel om olika röster och sångteknik och så sa Emma om Idina Menzel:

 

 

 

 

 

Bilder: oktober 2011.

 

Det går inte att ersätta en hund med en annan hund. Även om jag tycker om Imra hur mycket som helst och verkligen ser fram emot tiden tillsammans med henne så är hon inte Thimmie. Hon kommer aldrig att bli Thimmie. Det är inte det jag vill heller. Jag vill att hon ska vara Imra med alla hennes fina egenskaper, och jag hoppas att Thimmie någonstans finns med oss. Att hon kan tapptassa runt bredvid. Hon kanske inte syns, men hon känns.

Anders gamla Lee-jeansjacka och farmors klocka.

Här är By Kyrka, en vacker stenkyrka som ligger i Södra Dalarna, bara några kilometer från vår stuga.

 

Vi var nämligen bjudna på barndop av Theodor, min vän Malins son.

 

 

Malins storebror och hans dotter spelade.

 

 

Fina familjen! Nästa vecka ses vi igen, längtar!

 

I källaren på mitt hus har jag en tvättstugedel. Den är egentligen helt oinredd, det står en tvättmaskin och ett bord där. Men så var jag ute i lagårn och hittade det här ljusgröna skåpet (som var tungt som attan, men jag och lillebror har burit många tunga möbler tillsammans så det gick bra). Tillsammans med tvättmedel i burkar och lite gamla tvättprylar blev det lite finare i tvättstugan tycker jag!

 

 

 

 

 

Bästa (förutom jordgubbar och mjölk!) sommarmellanmålet: frusna hallon och solvarm nektarin strösslade med kokosflingor och solrosfrön.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är söndagkväll, ute faller regnet som en strid ström och jag är hemma igen. I mitt hus med knarrande trappa i Dalasjö. Jag har längtat efter min tvättmaskin, att få känna lukten av ren tvätt på tork utomhus. Pappa säger alltid att jag har så mycket kläder. Det kanske jag har. Pappa går nog omkring i stugan just nu med kontorsstrumpor i sandalerna och med en pikétröja under skjortan. Två klädmässiga självmord. Men pappa är fin ändå! Han har alltid oklanderlig stil annars, men i stugan slappnar han av. Det har jag också gjort. Jag åker dit igen i slutet av nästa vecka. Men nu ska jag vara hemma en stund.

 

Jag har varit med om så mycket fint de senaste veckorna. Jag ska berätta för er. Först ska jag kvällsfika med min lillebror.

 

Förresten, idag när jag åkte hem lyssnade jag på sommarpodden där massa sommarpratare finns sparade. Jag lyssnade igenom ett par och vid flertalet tillfällen kände jag hur tårarna sakta letade sig ner på mina fräkniga kinder. På en buss längs Västerbottens våta asfaltsvägar satt jag och grät. Inte högt. Sakta, försiktigt. Jag har lätt för att gråta och när ord samlas ihop till en berättelse om något, stort som smått, av någon som har förmågan att nå ut med orden, då gråter jag. När jag satt på Y.-bussen på väg från stugan upp till Umeå satt jag bredvid en kvinna i 65-årsåldern och vi pratade en bra stund. Vi kom in på familj och jag frågade henne om hon hade barn.

 

Ja, jag har två stycken, en vuxen son och så en flicka som tyvärr gick bort då hon var 13, sa hon. Hon fick leukemi och orkade, och kunde, inte längre kämpa emot. Kvinnan berättade om känslan av förlust och att mardrömmen att förlora ett barn räknas som det värsta man kan genomlida. Hon var stark och sa att hon alltid säger att hon har två barn. Hon fick ha två barn i 13 år. Hon sa så många kloka saker. Ett möte jag kommer att bära med mig. Jag vet inte ens vad hon heter, men ändå pratade vi länge.

 

Jag tänker på att vara tacksam. Sommaren och livet är förgängligt. Ute regnar det. Det är söndagkväll. Imorgon ska jag tvätta. Och jag är tacksam över det. Över att vakna och vara med om fina saker.

I detta nu gör jag ett tappert försök att uppdatera bloggen från den fantastiska radioskugga som här råder. Dagarna flyter förbi i ett lugnt tempo och innehåller tryckta ord, inspelade ord i Sommar i P1, svettiga springrundor med kor och smultron var man än tittar och släktbesök. Just nu ligger jag på gräsmattan och för att inte smälta bort måste jag nog ta ett dopp i sjön.