Jag har befunnit mig i Umeå på konferens i dagarna två. Igår var det mötesdag för Västerbotten och Norrbottens rektorer och ledare inom musik- och kulturskola och jag fick följa med min chef. Vi diskuterade bland annat framtida projekt. Det var väldigt intressant! Idag har länets musiklärare samlats på Folkets Hus i Umeå för en heldag rörande Kulturskola 2030. Dagen var uppdelad i olika block och vi lyssnade bland annat på en man som jobbar som kulturskolechef i en av länets kommuner. Han var så inspirerande och pratade om sitt jobb och uppdrag på ett fascinerande sätt. Han fick till och med statistik i ett excelprogram att vara spännande! Jag blev INTRESSERAD av statistik och siffror! Fattar ni?! Än är undrens tid ej förbi! Han pratade om musik- och kulturskolan ur ett organisationsmässigt perspektiv där en god organisation är grunden för en väl fungerande verksamhet. OCH att man måste våga satsa - något som ofta glöms bort i dessa, ur ekonomisk synvinkel, hårt hållna tider. Jag fick hur som helst inspiration för ett halvt sekel fram i tiden och min lista på projekt växte med några punkter.. Vill klona mig själv! På tisdag har jag medarbetar- och lönesamtal och då har jag en hel radda med saker jag vill ta upp. 

 

Förutom detta har jag hunnit med att träffa min forna studiekamrat och vän Jessica och hennes Mattias och lille Arvid som underhöll mig med diverse upptåg. Jag bodde hos Sabina och Göran och vi åt middag med Basse och barnen. Olivia och Molly ville titta på Harry Potter och när jag blev rädd för dementorerna tog Olivia min hand och sa: Carro, det är inget att vara rädd för, man får blunda om man vill! Efter filmen drog vi vidare på stan för att dricka ett glas tisdagsvin med Göran och hans vänner och sen var det raka vägen till sängs!

 

Nu när jag varit borta från jobbet i två dagar har eminenta Evelina vickat för mig och jag kände mig trygg att lämna mina elever i hennes närvaro. Nu längtar jag dock till i morgon, att jobba är faktiskt roligare än att sitta och konferera i två hela dagar, även hur kul det än må vara.

 

Den senaste tiden har jag jobbat mer än normalt mycket. De senaste två veckorna har varit brutala. Jag har levt mitt jobb. Jag har vaknat mitt i natten av idéer, lösningar på problem eller av en tanke kring formulering av ett omdöme.

 

I torsdags var jag nästan rörd till tårar av mitt fantastiska luciatåg där jag och ett gäng tjejer bjöd på en stämningsfull luciamorgon för elever och personal vid skolan. Jag sa till dem att de är dem som gör min löneökning. Utan dem skulle jag ju inte kunna göra ett jobb. Idag har vi lussat på äldreboenden runt om i Vilhelmina. En gammal tant sa: "Ji sjung ju så vackert att man börj på grin"!

 

I torsdags gick skolans årliga innebandyturnering "Lusseliret" av stapeln. Förra året kom min och Hans klass 3:a. I år sa jag till dem, redan i september, att vi skulle vinna. Det fanns inget annat att satsa på. Och vad gör de? De köttar genom allt motstånd och vinner varje match i gruppspelet och får sedan möta hårt motstånd i finalen. De står 3-3 efter 7 minuters förlängning. Jag vankar av och an, kan inte prata, inte heja, knappt andas och tänker bara: Snälla, kan inte bara någon lägga in den i krysset?! Och så helt plötsligt händer det! Min älskade klass gör det. De tar hem det. De vinner. Och ingen behöver det mer än dem. Helt plötsligt fick stolthet en helt ny dimension.

 

Idag när vi lussade på hemmen tänkte jag att det jag gjorde då - att rätta till glitter som satt snett, knyta det röda banden i fina knutar, peppa, truga i pepparkakor för att hålla blodsocker uppe, blanda saft, hjälpa till med stämmor, spela piano - var det enda rätta att göra denna lördag.

 

Det är ingen konst att älska sitt jobb med elever som älskar att lära.

 

Det är heller ingen konst att orka kämpa när man får ledigt en måndag för att "man gör ett bra jobb" och att de är "rädda om mig och att jag behöver vila".

 

 

Några bra grejer med den här torsdagen:

 

- Vi har vi haft Öppen scen på skolan där tolv modiga och duktiga elever sjöng och spelade. Direkt efter, när jag och Hans roddade av scenen började jag sjunga på luciasånger... Efter lovet börjar vi repa inför tåget!

- Jag har ätit fyra satsumas idag. Perfekt mogna!

- Jag har läst igenom mina svenskaelevers dikthäften och häpnat över att vissa dikter är så bra att de skulle kunna ingå i en diktsamling som folk skulle betala pengar för och det säger jag inte bara sådär. Kan visa er, ska fråga först.

- Jag har tränat med Ludvig ikväll och haft roliga samtalsämnen.

- Om mindre än 24 timmar får jag träffa Johannes. Vi har inte setts på nästan tre veckor.

- På lördag kommer två släktingar från Dalarna hit. De ska hämta hem moster Lillan som varit hos mormor och så tar de en omväg hit för att hälsa på.

 

Det var det hele!

När jag funderade på vad jag ville utbilda mig till tänkte jag att jag ville ha ett jobb där jag känner att jag lever. Förstår ni? Jag vill ha ett jobb där jag inte går och tittar på klockan hela tiden, ett jobb där jag känner att tiden går fort och att man hinner uträtta saker. Idag har tiden gått fort. Kanske för fort. Jag har i alla fall känt att jag lever.

 

 

Igår var jag på en fantastisk konsert i Vilhelmina kyrka. Väl där träffade jag några av mina föredetta elever som nu går gymnasiet. Jag blev så glad att se dem och blir varm i hjärtat när de blev glada av att se mig. Några av eleverna spelade också och att se spelglädje i unga människor är ju typ det finaste man kan se. Det här är något av det bästa med lärarrollen: att få kramar och få höra att man är saknad, att få frågan vad jag tycker om olika saker för att de vill höra min åsikt, att få spotifylistor som elever gjort och det där extra samtalet när de kommer in själva i musiksalen för att prata.

 

Lika stort intryck som eleverna gör på mig hoppas jag att jag gör på dem.

 

 

 

 

Om onsdagen var tårarnas dag så var denna fredag en dag i skrattets tecken. Jag har skrattat mig igenom alla lektioner, lunchen med Emily och kvällen lär också bestå av skratt då mina bröder kommer hem om cirka en timme!

 

Jag brukar tänka att man ska skratta varje dag, alltså ett djupt ärligt skratt som kommer från hjärtat. Så länge man gör det så pysslar man med rätt sak.

 

Ps: Jag har startat en vokalensemble med mina kollegor, idag repade vi för första gången!