Denna söndag har varit väldigt speciell. Min gravidmage har nämligen förevigats på nästan tusen bilder! Min föredetta elev Hannele har varit här och vi har gjort en gravidfotografering. Man kan ju aldrig veta om man har turen att få vara gravid igen så det kändes så fint att föreviga detta tillstånd. Vi tog bilder både utomhus och inomhus. I går var det ju århundradets deppigaste väder med regn och en dimma som aldrig lättade och därför var jag lite nervös över hur dagens väder skulle te sig - men vi kunde inte ha haft bättre tur. När vi kom ut lättade molnen och en svag novembersol sänkte sig över landskapet och lämnade efter sig ett guldskimrande sken. Längtar så himla mycket efter att få se bilderna! Det kommer dock att ta sin tid och jag sa till Hannele att hon inte skulle stressa utan ta det i sin takt. Lovar att ni ska få se några av bilderna!

Under eftermiddagen var jag i ridhuset och tränade Imra med några andra klubbkompisar och deras hundar. Fick ett riktigt bra tips på hur jag kan träna bort Imras eviga tuggande på apporten. Att träna med andra öppnar verkligen ens ögon och jag älskar verkligen att få träningstips. Imra kändes positiv och väldigt driven i kväll, kul! Christoffer och Jax har varit och gästjagat i dag och Jax visade sig från sin bästa sida då jaktledaren i laget fick skjuta en älg på ståndskall för honom, så himla kul! Två duktiga hundar och så en busig... Major smet nämligen från gården i dag. Brukar släppa ut honom lös på gården när han bara ska pinka och så även i dag. Istället för att komma in på en gång igen slog han dock på dövörat och sprang ut från gården, förbi vår mycket förvånade hönsflock och ut på lägdan för att sedan försvinna utom synhåll. Suck. Jag väntade ute på gården och försökte vissla tillbaka honom men icket. Efter cirka 10 minuter kom han dock tillbaka i bakspåren som tur var, glad i hågen! Usch. Gillar inte det där. Blir så rädd att han ska springa ut på någon väg och bli påkörd. Då skulle en del av mig gå sönder. Från och med nu är det koppel som gäller, alltid. Den där jaktinstinkten börjar växa sig allt för stor. Han brås ju på sin far Jax, hehe.

Återuppstånden igen ifrån gnällträsket! I dag har varit en betydligt bättre dag än gårdagen. Har inte känt mig gravid alls, haha. Vilken skillnad det kan vara. Antar att det bara är början då jag nu går in graviditetens slutskede (vecka 30 nu). 

I kväll har jag, Christoffer och Major varit på klubben för allmänlydnadskurs. Jag som instruktör och grabbarna som deltagare. Major är som en filbunke, lugn och beskedlig. Han har en "retningsnivå" som är ganska långt inom honom och stressar inte upp sig i onödan. Nu är han snart sju månader så han kommer ju in i könsmognaden snart så då får vi se vad som händer...

Det är så kul att hålla kurs och coacha deltagarna och deras hundar mot nya utmaningar och mål. Och appropå mål så ska jag och Imra träna på söndagkväll i ridhuset för nu har klubbens inomhusträningar börjat. Det ser jag fram emot! 

De bästa helgdagarna tycker jag är dem där man gör saker och är effektiv men ändå hinner njuta av lugnet. I dag är en sådan dag. Jag inledde med långfrukost följt av plugg och förbredelser våra deltagare inför nästa träff i Allmänlydnadskursen. Sedan gick jag och Imra ut i skogen där hon fick uppdrag av olika slag. Ibland är den bästa träningen helt enkelt leken. 

 

Är nyss hemkommen från styrelsemöte med Brukshundklubben. Hann även med att träna Imra i ett kort men otroligt givande lydnadspass. Hon var verkligen på hugget och inte flamsigt på utan fokuserad och förig och verkade peppad på att träna. Jag har ju haft så mycket annat för mig de senaste veckorna så lydnadsträningen har legat lite på is och uppenbarligen är det bra med pauser ibland. Vi planerade en hel del för 2016 på mötet i kväll och när jag antecknade just "2016" klingade det till i hjärnan att 2016 ju är lika med bebisåret. Det slår mig ibland att jag är gravid. Självklart tänker jag på det varje dag men vissa dagar mer, vissa mindre. Tiden går så fort och jag har så himla fullt upp att jag knappt hinner reagera på att veckorna går.

Som jag berättat om håller jag på att utbilda mig till instruktör via Svenska Brukshundklubben. För att bli examinerad krävs bland annat att du ska hålla en allmänlydnadskurs. Först ska du skriva en kursplan som ska godkännas av SBK-lärare och sedan ska du hålla en kurs där du och dina kursdeltagare utvärderar din insats. Som tur är har jag mina klippor till klubbkompisar som jag gör detta tillsammans med, Elin och Maria. Utan dem hade det varit dubbelt så läskigt i kväll när tio hundägare och deras hundar kom på första träffen i kursen.

Min magkänsla säger att det gick helt okej för oss men saker och ting kan ju alltid förbättras. Som människa blir du aldrig komplett, att tro det är att begå ett fatalt misstag. Att lära sig av andra och utvecklas är något jag vill jobba med varje dag och att få dela med mig av mitt stora hundintresse och min allt större kunskap om hundar till andra hundägare är så himla stimulerande. En rolig kväll lider nu mot sitt slut och jag ska sluta mina blå alldeles strax, ska bara först... ska bara... som en annan Alfons Åberg.

 

I kväll har jag varit på klubben för utbildningskväll inför instruktörsutbildningen jag ska gå. Vi har redovisat våra presentationer. Mitt ämne var Hunden och Lagen så nu vet jag allt om jaktförordningen, tillsynslagen, Jordbruksverket och Länsstyrelsens ALLA regler och rekommendationer! Eller, nja. Det är en HEL DEL. Men jag kan mer än vad jag kunde innan och sammanfattat det viktigaste har jag gjort. Vi gick även igenom vår andra läxa: hunden och relationen. Fick många aha-upplevelser när jag gjorde testet. För att sammanfatta det kort: när nästa hund kommer in i mitt liv är konsekvens något jag ska lägga ännu större vikt vid. Det är så himla kul att utbilda sig inom detta!

Nu har Major, som varit hos mamma, pappa och Imra i kväll, däckat här på golvet och jag sitter och äter min kvällsgröt kryddad med kardemumma och toppad med banan efter tipset jag fick från några av er, tack! Hoppas att det hjälper. Har typ "träningsvärk" i högra vaden. Fick också tips av en kollega som är idrottslärare att kontrollera om jag snedbelastar höften när jag går och att det i sin tur kanske påverkar vaden. Är för alla metoder just nu för att motverka de hemska sendragen, huvva!

Vet inte riktigt hur jag ska skriva detta utan att det ska låta som att det är det viktigaste i livet, för det är det inte. Det är bara något jag lägger ner så mycket tid och energi på och något jag vill utveckla. Äh, jag kör. I går tävlade jag och Imra i lydnad i Åsele. Resultatmässigt var det så himla dåligt. Jag vet inte vad det är som händer ibland när vi går in på tävlingsplanen. Det var någon som sa att det var så oförtjänta poäng eftersom personen vet hur mycket vi tränar och hur bra Imra kan gå på träning. Men träning är en sak, tävling en annan. Jag vet att jag ska fokusera på känslan och inte poängen och det brukar jag vara bra på. Men i går då hon fjantade på så otroligt mycket inne på plan och var okoncentrerad och så oförig som det bara går att vara ville jag bara ge upp denna jäkla sport helt. Det brukar ofta vara på marginalerna det faller inom lydnaden, men i går var det bannemej hela programmet som bara kajkade ihop helt. Hon gjorde en fin fjärrrdirigering dock, men det var det enda.

Jag har haft en fin känsla på de senaste träningspassen med henne och var väldigt peppad på tävlingen i går. Förmodligen känner hon av min nervositet och blir spänd och osäker vilket trasslar till det inne på planen då hon försöker spela någon form av pajas för att jag ska bli avslappnad och rolig igen (Imra, du är snäll du, men den metoden funkar inte så bra vet du). Jag måste jobba jättemycket med min mentala inställning och tycker att jag gjort det och att den blivit bättre, men i går kändes det som att allt jobb bara raserades när det gick så himla dåligt. Pratade med en tjej som tävlade i Lydnadsklass 3 med sin flatte och hon hade kört väldigt mycket uthållighetsträning med honom - alltså långa pass och belöning först i slutet. Hon tipsade mig om att testa det med Imra så nu ska vi köra två tävlingar till (hemma nästa helg) och därefter pausar vi lydnaden till nästa år så vi hinner testa det upplägget.

Förutom den här stora besvikelsen hade jag också anledning att vara stolt i går. Lille Major fick nämligen följa med på gårdagens tävling för miljöträning och inte kan man tro att den lilla parveln bara är strax fem månader. Han fick beröm av så många att han var så social och lugn. Att han dessutom inte skällde något och hade förmågan att coola ner än fast det var massa hundar runt om honom gjorde mig stolt. Han var så söt där han satt och tittade ut på lydnadsplanen på alla ekipage och vickade på huvudet och lystrade till alla kommandon ute på planen, haha. När det var dags för mig och Imra att tävla fick han vara i sin bur i bilen med luckan öppen och han låg där nöjt i buren och tuggade på ett litet ben.

 

 

I veckan har jag ägnat tisdagkväll, onsdagkväll, en sväng på torsdagkväll till plugg. Och nu sitter jag här på fredagkvällen och pluggar. Jag har nämligen påbörjat en instruktörsutbildning via Svenska Brukshundklubben och det är jättekul men rätt mastigt. Att utbildningen är gedigen är såklart bra för det borgar ju för att jag ska kunna bli en bra instruktör. Det är spännande att få perspektiv på hunden och dess inlärning via forskning, teorier och beprövad erfarenhet. Det jag pysslar med i kväll är dels att producera en presentation om Hunden och Lagen och så ska jag fortsätta fila på en kursplan för en allmänlydnadskurs. Sedan tar jag paus i morgon och fortsätter på söndag! 

I går hann jag aldrig skriva något. När jag kom hem åt jag middag på 5 minuter och sen kastade jag mig i bilen och körde till Åsele för det nästsista spårkurstillfället. När jag kom hem från kursen efter 21 kollade jag till hönorna och så ringde jag upp Jessica som ringt och vi pratade i drygt en timme så sen var jag så trött att jag inte orkade öppna datorn.

Imra är en duktig spårhund men jag har låtit henne gå alldeles för fort fram i träningen vilket straffat sig nu på slutet. Hon har alltid fina spårupptag, tar den första apporten och den första vinkeln kanonbra, men sedan stannar hon eller hittar på annat. Hon väntar in respons från mig och jag har tyvärr givit henne för mycket respons vilket gör att hon hela tiden väntar på den och inte arbetar självständigt nog. Jag har dessutom lagt för långa och för svåra spår som i sin tur gjort att hon tappar styrfart och inte tycker det är värt att jobba hela spåret.

Jag pratade om detta med instruktörerna i går och de sa en så bra grej "en bra hundförare kan alltid backa bandet och göra om och det är man ofta tvungen att göra". Så nu backar vi spårbandet och tränar mycket motivation i spåret. I går lade instruktörerna två sådana spår till Imra. I spårslutet hade de dessutom gömt sig. Imra fick alltså spåra två ganska färska spår och tog pinnarna fint (hon missade en pinne i varje spår, men det gör inget i detta fall) och hon spårade så marktätt och fint och blev världens gladaste hund då hon upptäckte människorna i spårslutet, haha! Imra älskar ju människor och bryr sig inte nämnvärt om leksaker och godis - att få pussa på en människa är det bästa hon vet.

Nu på morgonen började Imra att löpa. Tur att hon gör bort det under sommaren. Förra gången hon löpte gjorde hon det mitt under tävlingssäsongen, hehe.

Major ligger och biter i Piggelin-kartongen och vill inte vara ute så länge i regnet, precis som sin far. Jax ligger på altanen på hundhuset, i skydd från regnet. Själv ska jag börja gå igenom vad jag ska sälja på loppisen om en vecka. Mer om det sen!

Nyss hemkommen från Åsele där fjärde spårkurstillfället var. Imra var sig inte lik i kväll. En av instruktörerna sa: "Men vad är det med Imra? Hon har ju inte ens gjort nått studs i kväll!?! Hon var slö och allmänt opeppad på att spåra. Vanligtvis har hon ett kraftigt spårsug och jag får hålla tillbaka henne men nu åt hon lingon och tappade spåret... Hundar kan ju liksom människor också ha dåliga dagar, men man blir ändå lite orolig när de inte beter sig som de brukar. Hon kanske har zoonat ut redan? I morgon går hon nämligen på semester då hon åker till stugan med mamma och pappa. Då får hon några veckors vila vilket kan vara bra för träningspeppen senare!