Jag har idag påbörjat ett novellmoment med min svenskaklass. Vi gick igenom begreppet "Show, don't tell!" och jag läste upp ett exempel på en text med många gestaltande "planteringar".

Elev 1 - Vilken bra text!
Jag - Ja, den är väldigt bra!
Elev 2 - Är den där personen som skrivit texten också fanatiker?
Jag - Hur menar du nu?
Elev 2 - Jamen, som du! Du har ju ett bibliotek som du berättat om, och du är ju en fanatisk bokläsare!

Åh, elever alltså. De är ju fantastiska. Jag skulle aldrig palla ett jobb där skratten är få.