Sportkillar del 2.
En del två av ämnet Sportkillar behövs tycker jag.
Jag har inte glömt de alpina snubbarna av diverse sort. Under min gymnasietid var jag tillsammans med en kille som går under samlingsepitetet "skidis". En skidis är en person som läser vid längdskidsgymnasier. En skidis har en kondition som man inte kan förstå förren man bevittnar att ens dåvarande pojkvän åker rullskidor 2 mil enkel väg, jobbar en 8 h:s dag, löper hem 2 mil enkel väg och kör ett kombinerat styrke-och spänstpass på cirka en timme som en avslutning på en "medelträningsdag". Skidisar har ofta en onormalt låg fettprocent och tränar med andningsskydd när temperaturen sjunker under 15 grader. Bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv var när jag följde med Johan och hans skidisvänner på en "löptur". Jag, intet ont anande, tyckte att det skulle bli skönt med en timmes löpning i skogen. "Skogen" var en myr där mina plågoandar roade sig med INTERVALLER. Mina ben var döda i en veckas tid. Skidisar är extremt tävlingsinriktade och tävlar i allt, oavsett om det gäller viktiga kvaltävlingar, skolämnen eller att bygga det snyggaste snöbollsslottet. De vinner oftast.
Snowboardsnubbar är en helt annan historia. De tränar på en annan nivå. De tänker aldrig "nu ska vi träna uthållighetsträning" utan de åker till närmsta backe, gärna off-pist, där de "leker" sig fram till sportvärldens kanske snyggaste kroppar. Snowboardare har egen typ av mentalitet. Jag var tillsammans med en kille som åkte bräda och fascinerades ofta hur han kunde ta dagen om den kom istället för att, som jag, planera allt in i minsta detalj. "Man hinner", "det funkar" och "lugn" är ofta använda uttryck inom denna kategori och då har jag inte ens vidrört alla termer inom snowboardarnas verksamhet och leverne, för det förtjänar en egen redogörelse vilken jag lämnar till frivillig skribent. Denna typ av killar har ofta brutit minst tre ben i kroppen och de skrattar sig igenom sjukhusvistelser för att inom en vecka vara tillbaka i backen om än med någon gipsad kroppsdel.
Jag har inte glömt de alpina snubbarna av diverse sort. Under min gymnasietid var jag tillsammans med en kille som går under samlingsepitetet "skidis". En skidis är en person som läser vid längdskidsgymnasier. En skidis har en kondition som man inte kan förstå förren man bevittnar att ens dåvarande pojkvän åker rullskidor 2 mil enkel väg, jobbar en 8 h:s dag, löper hem 2 mil enkel väg och kör ett kombinerat styrke-och spänstpass på cirka en timme som en avslutning på en "medelträningsdag". Skidisar har ofta en onormalt låg fettprocent och tränar med andningsskydd när temperaturen sjunker under 15 grader. Bland det värsta jag har gjort i hela mitt liv var när jag följde med Johan och hans skidisvänner på en "löptur". Jag, intet ont anande, tyckte att det skulle bli skönt med en timmes löpning i skogen. "Skogen" var en myr där mina plågoandar roade sig med INTERVALLER. Mina ben var döda i en veckas tid. Skidisar är extremt tävlingsinriktade och tävlar i allt, oavsett om det gäller viktiga kvaltävlingar, skolämnen eller att bygga det snyggaste snöbollsslottet. De vinner oftast.
Snowboardsnubbar är en helt annan historia. De tränar på en annan nivå. De tänker aldrig "nu ska vi träna uthållighetsträning" utan de åker till närmsta backe, gärna off-pist, där de "leker" sig fram till sportvärldens kanske snyggaste kroppar. Snowboardare har egen typ av mentalitet. Jag var tillsammans med en kille som åkte bräda och fascinerades ofta hur han kunde ta dagen om den kom istället för att, som jag, planera allt in i minsta detalj. "Man hinner", "det funkar" och "lugn" är ofta använda uttryck inom denna kategori och då har jag inte ens vidrört alla termer inom snowboardarnas verksamhet och leverne, för det förtjänar en egen redogörelse vilken jag lämnar till frivillig skribent. Denna typ av killar har ofta brutit minst tre ben i kroppen och de skrattar sig igenom sjukhusvistelser för att inom en vecka vara tillbaka i backen om än med någon gipsad kroppsdel.