Ni vet. Man kan se dem lite överallt. De märker ofta ut sig på ett sådär mystiskt ospecifierat sätt. Idag mötte jag en multifunktionell herre kring 50 år. Han skulle kunna sitta vid ett domartorn vid dressyrtävlingarna FE1-kvalen. Han skulle kunna plocka Karljohansvamp i en skog i Härjedalen. Han skulle kunna radioprata om internationell ekonomi i p1 och han skulle även kunna vara träslöjdslärare på en mellanstadieskola. Jag träffade honom när han var spinninginstruktör på IKSU den 13 aug 2008. Det var det bästa spinningpass jag någonsin varit på. Denna herre hade en musiksmak utöver det vanliga. Han lirade hjältar som Springsteen, Dylan, Neil Young, Jonny Lang och avslutade perfekt lagomt till stretch med allas vår Thåström. Det komiska med hela den här storyn var,  förutom att den är helt verklig, att han tog på sig EXTREMT små läsglasögon som han i bråkdelen av en sekund placerade på näsan vid varje låtskifte under passet (förmodligen för att kunna spana in låtlistan med tydligare struktur). Glasögonen passerade alltså mitt synfält cirka 15 gånger i takt med att svetten rann. När passet led mot sitt slut delade han i gruppen i två lag och så blev han plötsligt värre än Mördarbarbro och Hitler tillsammans. Snacka om att ha många personligheter. Men jag är snäll, jag kallar dessa fascinerande människorna för multifunktionella istället för att kalla de galningar.

När passet var slut gick jag fram till honom och tackade.

Nu ska jag förbereda mig för middag hos älskade Jessica!