Nu åker jag strax upp till Raja. Vidar och Christoffer åkte tidigare i dag under Vidars sovvila. I morgon är det begravning för Sten-Åke och det känns ... ja. Vad jag än skriver känns det så trivialt. Det känns helt enkelt för jävligt att behöva begrava en närstående som gick bort alldeles för tidigt. Om jag fick önska skulle jag vilja att Christoffer och hans syskon fick ha kvar sin älskade pappa i många år till. Livet är ibland väldigt orättvist och vid sådana här skeenden i livet är jag extra tacksam över att vi har vänner och familj att stödja oss emot. För att inte tala om mina jobbarkompisar. En tillbringar ju en stor del av sin tid på jobbet och jag har fått mycket värme av dem.

På lördagen byter jag fjälldal och åker till Klimpfjäll för tjejhelg. Längtar så mycket! Det känns som ett stort ljus över den här dimmiga, regniga och sorgliga septembermånaden.