I kväll kände jag en känsla som jag inte känt tidigare. Det kändes lite jobbigt att åka iväg och lämna Vidar några timmar. Jag har inte känt det tidigare utan det har bara känts skönt att komma hemifrån en stund och få en paus. Det känns fortfarande skönt och välbehövligt att få timmar på egen hand och framför allt tror jag det är viktigt, både för mig och för Christoffer som då får Vidar helt för sig själv. Pratade med Christoffer om det senare när jag kom hem från styrelsemötet med brukshundklubben och kom fram till att jag kände motvilja till att lämna Vidar för att jag nu vet vem det är jag längtar efter. Jag vet vad han gillar och inte gillar och jag vet hur man ska göra för att han ska kikna av skratt och jag vet precis hur det känns när han myser in huvudet mot min axel när vi dansar omkring på köksgolvet. Han har gått från att vara ett fyra veckors-knytt till att snart vara en fyra månaders liten miniperson som utvecklar en personlighet för varje dag som går och det är så himla häftigt att se!