Jag och Vidar har precis ätit lunch. Han färskpotatis, kokt lax, kokt morot från pallkragarna och färsk dill och persilja och jag resterna från mitt och Christoffers söndagsmys: rödbetor, chevre och rostade pinjenötter. Vi lyssnar på Johan Olssons sommarprat där han berättar om när han började men mental träning som förberedelse inför de skidprestationer han har gjort och gör. Hur han blev skadad och då var hemma med sin halvåriga dotter. Hur han då fick en helt ny insikt om vad livet är. Att det inte är skidprestationerna utan stunden där och då på de där höstpromenaderna med vagnen. Och så kommer "Re: Stacks" med Bon Iver. En låt som var som ett soundtrack över när livet kanske kändes extra mycket för mig. På många vis. Och så tänker jag: det är den här stunden. Det är den här stunden som spelar all roll i världen. Stunden jag får vara med min son och det bara är jag, han och en tid som aldrig kommer igen. Den tid som jag ska göra det allra bästa av.