En kall vinterdag för två år sedan satt jag i passagerarsätet i Christoffers bil och halvslumrade medan han körde oss hem från en dag i Raja. Han tittade på mig och frågade vad jag skulle säga att vi två är för något. Jag svarade trevande att jag tyckte att vi var två personer som höll på att lära känna varandra och att det kändes som att det kunde bli något mer än vänskap. Anledningen till min försiktighet i svaret var att jag någon vecka tidigare sagt att jag trodde att jag höll på att bli kär i honom och att han då satt tyst. När jag sedan frågade honom om tystnaden sa han bara att han inte visste hur en sådan kärlek kändes och att han var tvungen att vänja sig med känslan. I efterhand framkom det att han ville att jag skulle säga att jag tyckte att vi var pojkvän/flickvän där när han frågade mig i bilen. Christoffer är ingen person som "spontantar" stora beslut och när han beslutade sig för att låta känslorna ta plats och vågade säga att han ville att vi skulle vara vi visste jag på en gång att det var på riktigt. Han är tryggheten som alltid står pall och som alltid vet vad han vill. Han hetsar sig aldrig till saker utan låter saker och ting sjunka in. Allt han gör är noggrant uträknat och har han inte en plan B ser han till att plan A går som han tänkt.

Mitt i allt detta trygga och ordningssamma som jag älskar har han också den där barnsliga sidan som jag kanske älskar ännu mer. När han sjunger högt i bilen med en hittepå-text eller när han retar mig till vansinne när jag har lågt blodsocker. Att han kan skämta mitt i allvarliga stunder och att han alltid har glimten i ögat närvarande gör honom till en älskvärd person som alltid finns vid min sida och det är jag så evinnerligt glad för. I dag fyller han 30 år och fortfarande ser han på Disneydags, vägrar att äta kikärtor, retas fortfarande med sina syskon och framförallt har han nära till ett skratt. Grattis älskade Christoffer på din födelsedag!