I kväll har jag och resterande personal på Malgomajskolan varit på en föreläsning med en av kommunens osteopater. Temat på föreläsningen var "Livskraft" och delmomenten berörde träning, kost och stress med fokus på hur vi kan jobba med våra kroppar för att få ut det maximala av dem. När jag satt där och lyssnade kände jag en sådan tacksamhet till min egen kropp som alltid ställer upp på de äventyr jag ställer den inför och en sorg för alla dem som inte har möjlighet att använda sin kropp som de vill. Jag har en släkting med reumatism och vänner med värk av olika slag och det ger ett större perspektiv på att ta hand om kroppen på bästa sätt - vi som faktiskt har välsignats med en frisk kropp och har alla förutsättningar för att må så kroppsligt bra som möjligt.

Sömn och träning är jätteviktigt för mig. Om jag inte sover mina sju-åtta timmar per natt kan jag inte få ut maximalt av kommande dag och om jag inte får träna blir jag en jobbig person då mina träningstillfällen ger mig en chans att helt gå in i mig själv och "rensa". När jag drogs med en långvarig förkylning föregående höst och inte kunde träna blev jag deppad. Under den perioden fick jag inte bearbeta sådant som behöver bearbetas och var tvungen att komma på andra sätt att ventilera. Innan jag hade kommit på nya metoder påverkades psyket negativt på grund av att det där tillfället till mental återhämtning försvann på grund av vilan. 

Vad jag vill säga med detta inlägg är att vi ska vara tacksamma över våra kroppar och behandla dem med kärlek och respekt - precis som vi själva vill bli behandlade.