Molnen drog ihop sig över himlen i dag när jag körde från Umeå. Snön började falla och november påminde mig om vemodet månaden innebär. November är inte en månad som ligger mig varmt om hjärtat. Mamma och pappa bjöd på eftermiddagskaffe så jag och Christoffer gick dit och både mamma och pappa gav mig en kram, och visst, vi kramas ofta men jag kände redan då att det var något mer i deras kramar. Någon tyngd. 

Vi satte oss ner och mamma sa att hennes farbror ringt, att hon hade något hemskt att berätta. Jag frågade direkt om någon dött. Vi har några släktingar som börjar bli gamla och sköra. Men det var inte någon gammal. Det var en 61 år ung kvinna. Beskedet kom som en chock. Helt plötsligt hade hon ryckts bort från livet. En god vän till familjen. En mamma till min fina, fina vän, en farmor, en mormor, en fru, en vän. En kvinna som alltid lät sina ljusblå, vackra ögon vila på de hon älskade och det hon värdesatte allra högst: familjen och djuren; katterna, hästarna och hundarna. Alltid fanns där tid för en fika och varje sommar hade vi traditionsenliga middagsbjudningar. Att nu sitta här i novembermörkret och tänka på att det aldrig kommer bli som det varit känns så sorgligt och tungt. Hon kommer aldrig mer bjuda mig på Limoncello som hon gjorde eftersom hon visste att jag inte gillar whisky. Hon kommer aldrig mer komma cyklandes förbi stugan och svänga förbi och dricka kaffe. Hon kommer aldrig mer stå där hemma i stallet och rykta hästarna medan regnet smattrar på taken. När jag sedan tänker på hur upprivna hennes närstående måste vara vill jag bara kasta mig in i bilen och köra hela långa vägen till dem och finnas där. Inte sitta här och vara frånvarande. Mina allra varmaste tankar finns hos er. Det hela är så ofattbart och jag kan inte säga att allt har en mening för i det här finns det ingen mening alls. Inte en endaste liten mening någonstans.