Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

En mindre fadäs

2013-09-24 19:19:22 i Allmänt

När jag var i Näsåker i helgen blev jag påmind om en händelse som utspelade sig för ett år sedan. Ska försöka spela upp (skriva) den i autentisk version.
Mörkret föll sakta över Åkervägen 12. Jag, mamma och mormor lagade en fin middag denna lördag i september. Mormor rörde i en gryta och klagade på att hennes känsla för smak hade försvunnit sedan cancern gjort ett allt större intåg i hennes kropp. Jag bestämde att vi skulle dricka ett gott, rött vin som gärna fick smaka lite "jord" för att det skulle kännas fint trots att döden var i vägen för livet för mormors del. Åsa och Oliver var på väg och de skulle äta middag med oss. I matkällaren fanns en hylla med marmelad, sylt, saft och vin. I dunklet stod jag och valde bland flaskorna. Med mig fick jag tre flaskor rött och jag och mamma ville vara seriösa så vi sökte på vinerna på Systembolagets hemsida och fann att nog skulle ett av vinet passa till en höstig middag i september med döden som en sällsam gäst. Mormors vinkaraff fick komma fram och andaktsfullt hällde jag upp den röda vätskan i karaffen. En brasa sprakade i kaminen och lågorna från de levande ljusen kastade ljusa skuggor på väggarna. Åsa och Oliver kom och vi satte oss vid bordet. Jag serverade vinet i glasen och tänkte att färgen såg ovanligt ljus ut för att vara ett rödvin. Då smakade mormor.
- Men det här är ju jordgubbssaft!
Det visade sig att Åsa hällt upp jordgubbssaft i gamla vinflaskor och förvarat dem i mormors matkällare. Så gick det med vårt jordiga vin som skulle vara ett smakfullt ackompanjemang till vår höstliga middag i september.
Nu finns inte mormor mer. Det känns så sorgligt att tänka på det. Aldrig mer kommer jag att få mormor-kramar, de där hårda, kärleksfulla kramarna som kramade länge och ordentligt. Hoppas och tror att en del av henne lever kvar i mig.

Kommentarer

Jag blir så glad när du diktar ner minnen, jag är ju själv sån. Många gånger sörjer man det som inte längre finns - men gud. Tänk om man inte hade haft det alls? Förfärliga tanke.
Kram på dig!
Svar: Klok tanke! Och tänk om man inte haft minnet kvar? Ibland kan jag försjunka i minnen och drömma mig tillbaka till hur saker och ting varit. Och så det bästa: när minnen ger en erfarenheter som kanske gör framtiden bättre och klokare. Kram!
Carolina Lidström
Monika Helena
Först så kommer tårarna och sen ler jag.
Så fint Carolina.
Ja du, än har jag inte kommit till skott med att ta faster Magnhild och komma och hälsa på. Få se när det passar för dig. Du verkar ju ha fullt upp. Kram.
Svar: Ja, du måste komma hit och hälsa på snart Monika! :) Vore så roligt! Kan vi inte kolla någon helgdag som skulle passa fram över? Kram!
Carolina Lidström

Skriv en kommentar