Jag ska erkänna en sak för er: jag har ibland världens största ångest när jag hämta in Jax från hundgården. Han hoppar runt av lycka när jag närmar mig och jag plockar ner kopplet från kroken. Tar sedan ett kraftigt tag runt haspen på dörren vilken Christoffer dragit åt med all kraft för att minimera risken för hundsmitning. Ofta måste jag använda öglan på kopplet för att liksom hänga loss spärren med kroppen (låter ju helmärkligt men det är funktionellt och det är huvudsaken). Så öppnas dörren och jag möts av en ivrig hund som ibland skäller av glädje och då kommer den. Ångesten. Ångesten för att Jax helt plötsligt ska ta ett skutt fram och förbi mig och ta sig ut, helt lös. Åh. Jag kan se honom framför mig; lösspringandes på gården, ignorerandes mina inkallningsförsök och sedan att han tar sig friheten att sticka iväg till skogen eller ut på någon väg.

Jax har ju en jaktinstinkt som jag, som bara är van retrievers och schäfrar, inte är van vid. När jag är ute i skogen med Imra har jag henne alltid lös och hon kommer alltid på inkallning. Det går inte med Jax. Han är bara lös när han jagar och då är han "pejlad" och hårt "bevakad" av Christoffers GPS. Ångesten igen då: jo, tänk om det scenario jag ovan beskrivit helt plötsligt skulle vara ett faktum. Där står jag på gårdsplanen, med kopplet hängandes i handen, och med en hund på rymmen. Och så måste jag meddela Christoffer. Det är ju DET som är det värsta. Jax är liksom Christoffers allt. Jag vet ingen som värdesätter och älskar sin hund så högt som han gör och det är fint att se.