Jag minns Viking som den snälle, men envise och bestämde, farbrorn som alltid köpte jultidningar och alltid hade en liten finurlig underton i allt han sade. Jag och hans barnbarn Emma, Ida, Johan och Max lekte ofta om somrarna och skolloven. Vi byggde kojor på hans kattvindar i huset och lekte kurragömma på stora areor som sträckte sig över mamma och pappas gård, farmor och farfars gård, Gunder och Marianne tomt och så Vikings gård. Vi var som Dalasjös egna bullerbybarn och ibland gick vi ner till vardagsrummet eller köket där Viking och de vuxna satt och pratade. Viking var en erkänd jägare och när en björn blev byn för närgången tog han saken i egna händer. Han lade sig i skytteställning vid Silverdalen där björnen skådats, och så sköt han den i skenet av en gatlykta när den kom lufsandes. Sedan ringde han in och anmälde sig själv för tjuvjakt (björnen sköts efter mörkrets inbrott). Björnskinnet hänger nu vid trappan i Karl-Johan och Kerstins hus och när jag var liten var jag lite rädd för att gå förbi där.

Viking var ingen som gillade stordåd och rampljus. När han fyllde jämt smet han till skogen och gömde sig. När han fyllde 90 år kunde han dock inte smita iväg utan blev firad i hemmet. Efter kaffet tog svärsonen Karl-Johan med honom till skogen för att spana ifall de skulle se något. När de kommer körandes efter en skogsbilsväg lufsar helt plötsligt en björn över vägen.

- Hörru Viking! Grattis på födelsedagen! säger Karl-Johan glatt.

- Men hur ha du ordne mä e hanne?! utbrister Viking.

Jag hoppas att Viking och farfar kan mötas igen på något sätt där de nu befinner sig. Kanske sitter de tillsammans och dricker kaffe och berättar Dalasjöanekdoter för varandra? Jag hoppas det. Dalasjö kommer alltid att fattas er.