I förrgårnatt drömde jag en sjuk mardröm. Okej, jag vet att drömmar är det tråkigaste man kan lyssna till men ge det här en chans. Drömmen: min kollega Erika som bor i Dalasjö var ute och sprang. Hon sprang förbi mitt hus och såg något konstigt i fönstren, hon tyckte att det var något som inte stämde. Hon ringde mig och jag var nere i stugan på semester. Jag åkte hem någon dag senare och fick en chock när jag gick in i huset. Tapeterna hade lossnat från väggarna, golv och tak buktade inåt och utåt - hela huset var i uppror!

Jag fick panik och sprang runt i alla rum och överallt var det som om ett inferno brutit ut. Chockad satte jag mig på golvet och skrek och då vaknade jag, kallsvettig och i ett töcken mellan sömn och vakenhet. Jag tittade mig omkring och såg sovrummets vita väggar intakta, byråerna jag målat stod där de skulle, Jax låg på golvet och Christoffer bredvid mig i sängen. Jag var vaken. Det var en dröm. Jag tror ingen kan förstå hur läskig drömmen var, visst, ett hus är ju bara ett materiellt ting - men den tid och energi jag lagt ner på det här huset har gjort att jag värdesätter varje stund här hemma och det skulle inte vara samma sak att bygga nytt om huset föll ihop. Nu kör jag ett Före och efter-marathon för att poängtera att två år av renovering faktiskt är verkligheten.