Det är lustigt att se hur skummet bildar mönster på vattnet i badkaret. Hur en gubbe med krokig näsa träder fram, en hare som jagas av en varg och hur ett ensamt litet moln kämpar mot ytspänningen. Klockan tickar vilsamt, förundrat tänker jag på hur högt den egentligen tickar när man har tid att lyssna. Jag borstar det blöta håret och kommer att tänka på mormor. Hur vi exakt för ett år sedan satt vid bordet i stugan i Fullsta och jag rullade hennes år. "Det där korta kan du hoppa över, det är det ändå ingen som märker. Det viktigaste är uppe på huvet och på sidorna". På söndag åker jag ner till stugan igen. Då är inte mormor där. Kanske ser hon oss ändå på något vis.Hur mamma målar och hur pappa läser "en god bok" och kliar Imras sommarvarma päls.

I går plockade jag hjortron. Bilen dundrade fram över ödelagda grusvägar och så stannade jag, med Filip Hammars sommarprat i öronen, redo med hinken och stövlarna på. När jag stod där på myren, med myggen surrandes kring huvudet, berättade Filip Hammar om sina föräldrar som även dem är lärare. Engagerade, livfulla och karismatiska lärare. Sådana som tror på sina elever, precis en sådan som jag vill vara. En sådan jag med glädje ser att jag är när jag tittar på filmen från konserten med mina sångelever jag fått skickad till mig. När leenden utbyts och koncentration vägs samman till ett genomförande vi tillsammans övat inför.

Jag tänker också på tapetsering, målning, rensning, städning, anpassning och allt det här som är huset där jag bor, nu mer tillsammans med Christoffer och Jax. Det är en ypperlig idé att börja rensa ur ett rum klockan 22.10 tycker sommarlovslediga Carolina och tvingar den fortfarande arbetandes skogstjänstemannen att bära ur möbler till lagårn. Väl där kliar sig han sig på huvudet som han gör när han tänker och så säger han: här måste vi röja upp! Och så är jag i gång igen: svårt att sova för att jag börjar planera i vilken ordning jag ska börja idag.

Mitt i allt detta känner jag det. Jag känner den oändliga tacksamheten för vilan, pausen från allt som är. Avbrottet i tiden. Tid till eftertanken. Mitt i allt detta gör jag i ordning en kopp te och läser på Tehörnans tepåse: "Tänkvärda ord om den rätta tidpunkten att dricka te" och så följer en uppräkning av diverse ting varvid jag fastnar vid tre saker: - när hjärtat och händerna är fria, - när man sitter inne på en fridag, - när dagen är klar och vinden är mild. Och så tänker jag på mormor. Hur hon nu någonstans sitter och dricker sitt kamomillte som smakar hö och har händerna fria, liksom tanken och dagen. Precis som jag har. Fastän jag är högst levande vilket jag fullkomligen älskar att vara.