Igårkväll ringde de från lasarettet i Sollefteå. De sa att mormor blivit sämre. Vi ska åka dit alldeles strax. Jag vet att mormor är sjuk, men ändå känns det som igår när hon kom hit och tog hand om mig och Ludvig när mamma och pappa var i Umeå då Kristoffer fick diabetes. Då var hon den starka. Hon styrde upp allt. Hon påskpyntade och målade fräknar och rött läppstift på mig som skulle vara påskkärring och Ludvig, som var en liten kanin, fick en specialsydd mössa och en liten tofs på rumpan. Mormor är så kreativ!

 

Nu är cancerhelvetet den starka, och medicinerna tar bort kreativitet och personlighetsdrag. Det är så himla sorgligt. När är tiden inne? Är det om några dagar, några veckor eller månader? Idag ska hon få en stor kram i alla fall. Flera stycken. Även om hon inte längre klarar av att krama lika hårt tillbaka.