Thimmie
Nu ska jag berätta om den finaste hunden jag nånsin känt, Thimmie. Vi köpte henne i juni 1999 och Lena, uppfödaren, badade henne och Thimmie satt i hennes knä invirad i en vit handduk och jag och mina bröder stirrade på henne och undrade om det gick att vara så söt.
När hon bet oss med valptänderna var hon inte så söt längre..
eller när hon snodde våra skor och var i busartagen!
Men när hon låg på golvet och var nyvaken med valpmagen i vädret ville man gosa med henne igen.
Mormors Hamiltonstövare Lina fick vara "mamma" många gånger.
Thimmie var alltid med på ridturerna i skogen och när jag och Pepito tränade dressyr satt hon och följde oss med blicken, runt runt. Mamma brukade säga att Thimmie var en legitimerad dressyrdomare!
Hon var alltid snäll mot alla hundar och här leker hon med min tremännings hund Lindberg.
Hon var med överallt och gjorde samma saker som oss. Här äter hon lingon.
Thimmie var ju en Flat coated retriver och den rasen hör till apporterande fågelhundar. Vi jagade aldrig med Thimmie men generna lockade henne till att alltid vilja bära tidningen (och andra bärvänliga ting).
Thimmie älskade att busa och hon trivdes bra utomhus där hon fick springa fritt över lägdorna.
Något av det bästa hon visste var att bita på vedträn som hon alltid lyckades sno från vedkorgen.
Skaffar man sig en Flat gör man ett fint val. Man får då en aktiv, tillgiven, glad, lättlärd hund som går bra ihop med både barn och andra hundar (här spelar det såklart in hur hunden uppfostras, men man har hur som helst ett bra utgångsläge). Thimmie var en väldigt omtyckt hund och när jag och mamma var på ridklubben följde hon alltid med till allas stora förtjusning.
Thimmie var så enkel att ta med sig överallt. Hon klagade aldrig, var alltid glad och med på vad som skulle hända. Att vänta på saker var dock något hon inte tyckte om. Hon blev less och liksom surade till sig. Här har hon hoppat upp i förarsätet när vi packade bilen för att åka hem från stugan.
På promenad i niporna i Näsåker med matte. Alla hundar borde få ha min mamma som matte.
Thimmie tyckte om vatten, men mest att vada och plaska omkring. Hon var inte så mycket för att apportera i vatten.
Rå potatis direkt från landet var Thimmies absoluta favoritföda. Hennes bästa månad var därför september då hon kunde sitta vid staketet och liksom dra med tassen för att försöka fånga in någon potatis som halkat på sidan av landet. Ibland när man skalade potatis i köket satt hon på sin vakt och om det åkte ned någon potatis på golvet snappade hon åt sig den och kilade iväg till sin plats för att tugga på den i lugn och ro.
Thimmie älskade barn och hennes bästa barnkompis var Nikki, min vän Emilys dotter. De kom så fint överens.
Alla hundar har ju sina favoritkliställen. Thimmies var under halsen och bakom öronen. Pappa var den bästa kliaren. När han pratade i telefon satt Thimmie vid hans stol för att bli kliad. Slutade han så lade hon bara tassen på hans ben och liksom drog till för att väcka uppmärksamhet. Då fortsatte alltid pappa klia, han var för snäll för att be henne gå på plats.
Thimmie var världens bästa vän. Hon har stått ut med så många saker. Hon har funnits sedan jag var 12 år gammal. Jag har gråtit mot hennes päls, dragit med henne på lydnaskurser, kammat hennes vinterpäls än fast hon mest ville bita i borsten. Hon har hängt med på skidturer, på springturer, på miljontals promenader. Jag minns när jag gick i sexan i Dalasjö skola och mamma jobbade deltid för Ludvig var liten. Då kom hon och Thimmie med spark och hämtade mig och Ludvig och Thimmie sprang bredvid på sina gängliga valpben.
På väg till skogs - det bästa vi vet!
Den här bilden tog jag i augusti 2011, ganska precis ett halvår innan vi tog bort henne. Här ser man att hon ser gammal och trött ut.
Här är hon igen - två månader senare: inte det minsta ålderstecken här inte!
Thimmie, vi saknar dig oerhört mycket. Ibland hör jag dig drömma när jag sover. När jag bodde hemma (flyttade när jag var 16) hade jag mitt rum precis vid hallen där Thimmie sov och hon "pratade" ofta i sömnen.
Jag vet att vi kommer ses igen. De man älskar ser man igen. Det tror jag på
för någonstans möts våra steg igen.
Tack till alla som kommenterat här på bloggen och till alla er som sms:at eller ringt. Det betyder så mycket för mig.
Kommentarer
KKVL
Efterlängdad bildkavalkad, mycket känslosamt men samtidigt väldigt fint skrivet. Plus i kanten också för de väl utvalda bilderna. Tack lillayster!
P:et
Otroligt välkomponerat inlägg, Carro!
Jag blir både rörd, inspirerad och stolt över hur du, både som skribent och fotograf, lyckas fånga minnena med Thimmie här.
Väldig historia, som även utomstående får ta del av.
Ta hand om dig!
Jag blir både rörd, inspirerad och stolt över hur du, både som skribent och fotograf, lyckas fånga minnena med Thimmie här.
Väldig historia, som även utomstående får ta del av.
Ta hand om dig!
Så himla vackert inlägg!
Det gör så himla ont att mista en vän.
Det gör så himla ont att mista en vän.
Kristina
Det här är det finaste inlägget jag har läst i din blogg Carro. Jag blev så rörd.
A E L
Mycket fint bildcollage! Männ sä varä n fin hunn å......
Så himla fint inlägg!
Det är så hemskt att förlora en så fin vän.
Sista bilden på dig och henne va verkligen jättefin!
Ha det jättebra!
Det är så hemskt att förlora en så fin vän.
Sista bilden på dig och henne va verkligen jättefin!
Ha det jättebra!
annkristin
Jätte jättefint!
Kram Annkristin
Kram Annkristin
Elisabeth
Jägefint - vilken kavalkad av bilder och berättelser! Bilden av Thimmie och Ludvig skulle kunna vinna pris.
/KRAM!!
/KRAM!!