Läste den här texten och började fundera.

Jag gick i en byskola (i Dalasjö) och ibland kändes det som om vi var mer ute i skogen än inne i skolan. Vi plockade lingon, åkte skidor, gick på tipspromenader, cyklade iväg på utflykt och hälsade på Skogsmulle. Det finns ingen plats jag älskar så mycket som skogen. För mig är skog en självklarhet. För mig är skog en del av varje liten dag i mitt liv. Att kasta sig i lövhögar, samla ved, gå på oupptrampade vägar och leta äventyr.

Det är inte en självklarhet för alla. Jag önskar att det vore det. I texten står det att många barn och unga (antar att textende i synnerhet rör stadsbor) tycker att skogen är farlig och "ofräsch" men jag kan intyga att skogen är en av de mest trygga platserna du kan befinna dig på. De gånger jag känt mig rädd har jag varit omringad av avgaser, stress, fulla människor och krossat glas sent på natten i en stad. Vi vuxna har ett ansvar gentemot barn och unga att inkludera skogen och naturen i stort som en naturlig del av vardagen. I skogen finns inga avgaser, köer eller höga röster. Och ärligt: Vad är farligast? Att kanske gå vilse och ramla över ett nedfällt träd och få några skrubbsår eller att riskera att få koncentrationssvårigheter, övervikt och understimulans i socialt samspel när innesittande i den digitala världen tar över?