Ni vet. När man vaknar till spöregn och ett  kallt golv. När man trotsar vädret och tar på sig klänning och sandaler i alla fall, men tröja och varm sjal för säkerhetsskull. När människor pratar HÖGT nära ens öron. Kan vara det värsta jag vet. Eller nej: det ÄR det värsta jag vet. I alla fall dagar som denna. När man blir hungrig två timmar efter sin stora portion mat till lunch. Då blodsockret är nere på noll klockan 15.00 och den medhavda frukten bara skrattar åt en. När man går runt bland hyllorna på affären och inte vill träffa en endaste själ. När man måste le ansträngt och säga: Ursäkta, kan jag komma förbi? till tanten med basker som lagt ner en burk kattmat och ett paket med tunnbröd spängfyllt av E-ämnen i sin vagn.När all musik man lyssnar på känns obra för stunden. När man råkar deleta ett blogginlägg med känsla och skriver samma sak igen men det blir ändå inte samma sak. När man skriver precis som orden kommer och känner hur meningsbyggnaden blir lite galen men känner hur man ändå inte kunde bry sig mindre.

 

Och så kommer man hem och känner frid, ser sin lillebror komma ut och säga något internt och så skrattar man så man kiknar och så kommer man på: han flyttar om fyra dagar.  Ni vet, precis en SÅN dag.