När man står inför en flytt måste man, förutom att flytta och kånka på grejer, rensa i röran. Och det har jag gjort. Tro mig.

Under några hektiska sommarhelger var jag hemma i Dalasjö för att få så mycket gjort av det rensningsarbete jag vet krävs i detta hus. Huset innehåller inte mindre än tre små kammare med snedtak. En av dem kallas "Kallskrubben" eftersom det är kallställt. Jag brukar även kalla rummet för "Mårrans skrubb" då jag en natt för länge sedan drömde att Mårran bodde där. Förmodligen för att det är en kallskrubb. Jaja. Vidare! I kallskrubben förvaras mången ting. En helg hög med gamla trasmattor, vinterkläder, porslin, hockeyspel, grejer som Ludvig ska ha när han flyttar hemifrån, något gammal arkivskåp och tapetrester. Ja, ni ser. Kallskrubben har inte fått mycket till själ.

Det andra lilla snedtaks-rummet är en "innerkammare" till mitt bibliotek och där förvaras syskonen Lidströms skolgrejer. Vi har sparat allt. Allt. Varför kan man undra? Jo, för att vi har haft plats. Det är livsfarligt att ha plats. Man sparar på sig och samlar och hamstrar och lägger ner i kartonger att jag snart är rädd att programmet "Samlarna" kommer hit och gör ett reportage. Riktigt så illa är det inte, men mina bröder ska veta att en rensning av stora mått står för dörrarna i en framtid ej långt bort.

Den tredje lillkammaren är min klädkammare och det är, förutom biblioteket, min stora lycka! Efter att ha levt ett helt liv i brist på tillräckliga garderobsutrymmen behöver jag inte längre klaga.

Förutom dessa små rum tillkommer tre garderober/klädkammare till. Plus klädutrymmet i källaren och hallen. Som ni kan förstå har det rensats ut en hel del kläder. Detta har inte varit det enklaste. Hade jag varit ensam hade jag kanske kastat både det ena och det andra, men med min kära mor vid min sida gick varje plagg och pinal igenom med lupp. Jag överdriver inte.

Konversationerna kunde vara följande:

Mamma - Titta! Ett bälte!
Jag (muttrandes från något hörn inträngd i garderoben) - Mmm. Släng.
Mamma - Men titta! Det kan ju användas som arbetsbälte till de där byxorna vi packade ner i en kartong!

Och:

Mamma - Okej, få se nu. Nu har vi fyra olika kartonger.
Jag - Va? Fyra?! Vad ska vi med fyra kartonger till? Det räcker väl med en kartong med saker att spara och en sopsäck med saker att slänga?
Mamma - Nej! En kartong med grejer som mormor måste titta på för att se vad det är för typ av plagg/duk/gardin, en kartong med omaka saker som kanske hittar sin bättre hälft någon vacker dag, en kartong med saker att spara och en kartong med saker att slänga när vi gått igenom den igen.
Jag - Vadå igen?
Mamma - Inget ska kastas för att kastas. Det ska finnas en orsak.

Och:

Jag: Titta! Den här skjortan behövs ju inte. Den slänger vi!
Mamma - Stopp! Den kanske kan komma till använding när vi ska spela teater!
Jag - Allvarligt. Hur ofta spelar vi teater?
Mamma - Jag lägger i alla fall ned den här. I kartongen med utklädningskläder.
Jag - Men va!? Har du skaffat en kartong till?

Efter några dagar vändes dock min agg mot kartonger till besatthet av dem. Jag blev sämre och sämre på att slänga. Jag ville rensa. Sortera. Vika ihop. Spara. För att det kanske kan komma en dag då jag kanske behöver den där tröjan på den där resan jag kanske ska göra. Och så vidare.

Jag har till och med en kartong märkt "Retro-kläder". Rensandets renande var det ja..


Som straff för att mamma manipulerade mig i rensandets renande lägger jag nu ut denna oerhört smickrande bild på henne i arbetet med mitt kök. Lägg märke till den fantastiska passformen på målarbyxorna!